Vad motiverar dig?

Aha….

Ska vi börja med att ställa oss själva den frågan? Jobbigt… Men ok. Vi tycker det är ruggigt roligt att skriva om idrotts- och prestationspsykologi. Lära andra och lära oss själva. Kort svar som vi återkommer till senare i texten.

Vi hade förmånen att närvara på Svensk idrottspsykologisk förenings årskonferens den 24 mars, på GIH. En av föreläsarna under dagen var Professor Edward Deci som är en framstående forskare och en av grundarna till en av de mest populära motivationsteorierna, Self Determination Theory (SDT).

Enligt SDT är en inre motivation att föredra jämfört med yttre motivation. Exempel på inre motivation är glädje, utmaningarna, gemenskap och exempel på yttre motivation är pengar, fina bilar, göra sina föräldrar nöjda, vinna VM-guld eller OS guld.

Deci hänvisade bland annat till en studie som visade att personer som satte upp inre mål (t.ex., utveckling och hälsa) mådde psykisk bättre jämfört med dom som satte upp yttre mål (t.e.x., rikedom och kändisskap; Kasser & Ryan, 1996).

Är då mitt mål att vinna VM guld fel?

Nej, men det viktigaste är resan dit. Om du enbart fokuserar på vart du ska och inte tar vara på vägen dit blir det väldigt tomt när du väl har nått målet. Efter mästerskap kan man höra idrottare säga att de trodde att det skulle kännas mycket större att vinna. I vissa fall känner de sig bara tomma och lättade. Det är klart, har man kämpat extremt hårt i massa år, gått upp tidigt, ätit rätt och sovit bra så vill man verkligen att det ska kännas fantastiskt bra när man når målet och att det var värt allt arbete.

En annan aspekt är att ett yttre mål också motiverar oss ibland och är inte alltid galet. Om du har målet att vinna VM guld på 800 meter kommer du behöva genomföra träningspass som är rena H…. och för att orka det kan ett yttre mål vara användbart.

När vi arbetar med idrottare som vill hantera sin nervositet bättre har de ofta högt ställda yttre mål. Som att vinna en tävling, poängliga, spela i ett visst lag etc. Det vi då gör är bl.a. att gå ännu djupare och tar reda på varför idrottaren faktiskt håller på med sin idrott. Kanske är det tjusningen i själva tävlingsmomentet eller känslan av att utvecklas. Lyckas vi hitta den grundläggande motiven är det lättare för idrottaren att hantera sin anspänning, för då blir det bl.a. roligare. Har man roligt mår man oftast bra och en idrottare som mår bra presterar troligtvis bättre.

Om vi då knyter tillbaka till oss så är vi på rätt väg. Det är inte pengar och kändisskap som motiverar och driver oss framåt. Det är känslan av att hjälpa andra, känslan av att utvecklas samt glädjen och utmaningen i det roliga och stimulerande arbete vi gör.

Vi på önskar dig en bra fortsättning på dagen!
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)