Vems ansvar är det när idrottaren inte lyssnar?

– Har alla förstått? Är det tydligt vad vi ska göra?
Tystnad. Svagt nickande huvuden. Till slut säger några lite tyst:
– Ja.
Träningen börjar och flera aktiva genomför övningen på ett felaktigt sätt.

Är det idrottaren som har lyssnat dåligt?
Är det tränaren som har gett otydliga instruktioner?
Är det lagkamraternas fel?
Är det föräldrarnas fel som inte hjälpt den aktiva att förbereda sig på ett bra sätt?

Som tränare är det bra att fokusera på det du kan påverka och ta ansvar för det. Att tänka att idrottarna är idioter kan i sig kallas för just idioti. Det skapar varken framgång eller utveckling. Däremot är det bra att nyfiket se på situationen. Vad kunde jag ha gjort bättre? Ska jag ge färre och tydligare instruktioner? Kan jag be idrottarna att instruera varandra? Kan jag demonstrera övningen först?

Det är sunt att utgå från att alla idrottare vill genomföra övningar korrekt. De vill utvecklas, uppfattas som duktiga och bli omtyckta. Däremot klarar inte alla av det. Om man utgår från idrotten så är brist på motivation och/eller kompetens möjliga förklaringar till det. Antingen har du som idrottare inte motivationen att lyssna på det tränaren säger, eller så saknar du helt enkelt kompetensen för att förstå vad det är hen säger.

Som aktiv har du ett ansvar att säga ifrån när du inte förstår. Det är viktigt att ta det ansvaret. När tränaren frågar om alla har förstått så säg nej om du inte har gjort det. Det är mycket bättre än att vara tyst och sedan göra fel på övningen. Som tränare kan det vara bra att fundera på hur man kan skapa ett klimat där idrottarna vågar berätta om de inte riktigt förstår.

Om du som tränare tar ansvar för din del kommer du må och prestera bättre. Vissa idrottare beter sig illa ibland. Det är givetvis deras egna ansvar. Men varje individ behöver ha förutsättningar för att lyckas och där har du som tränare en viktig roll.

Annonser

Föregå med gott exempel på träningar och tävlingar!

Hur vill du att dina lag- eller klubbkamrater ska agera på träning och tävling?

Vill du att dina träningskompisar ska ge dig bra feedback, stötta dig när det går dåligt, vara professionella och göra sitt bästa varje träning?

En av de bästa strategierna du kan använda dig av för att påverka dem på ett positivt sätt är att själv föregå med ett gott exempel och bete dig på det sätt du vill att de ska bete sig på. Det kan vara jobbigt ibland, men det är troligen bäst för dig och förhoppningsvis kan det påverka de andra att bete sig på ett önskvärt sätt.

Börja med att fundera på hur du skulle vilja att andra betedde sig. Fundera sedan på hur du beter dig och vad du kan göra för att föregå med ett gott exempel. Ta fram så konkreta beteenden som möjligt. Vad kan du göra redan på nästa träning? Börja med ett eller två beteenden.

Till exempel:

  • Ropa ”Bra!”, ”Starkt”, ”Bra jobbat!” när andra gör sitt bästa i tuffa situationer!
  • Arbeta med att hantera din frustration och fokusera på att göra det du ska så bra som möjligt!
  • Säg ifrån när några uppför sig sexistiskt eller har pratar på ett kränkande sätt.
  • Var noggrann med dina rutiner.
  • Prata med någon du normalt sett inte brukar prata med så ofta.
  • Uppvisa ett bra kroppsspråk fast du inte presterar bra och kanske bär på jobbiga känslor.
  • Om du ser att en träningskompis har det tufft så ge hen en stödjande klapp på axeln.
  • Säg ifrån när en i gruppen är taskig mot en som är sämre/yngre/svagare.
  • Gör det du ska även när du är rädd (t.ex. ta ett skott när det bara är några sekunder kvar).
  • Fortsätt kämpa fast du är helt slut.
foto: Matteo Vistocco unsplash.com

Tre tips för att skapa en välmående och välpresterande grupp

Vi ska till fotbolls-VM!!

Kollektivet vann. En stark grupp orkade stå emot Italien. Idrott är fantastiskt!

Hur skapas dessa starka grupper?

Här kommer tre viktiga ingredienser från oss:

Tydlig målbild
Vart ska vi? Om vi tar Sveriges herrlandslag som exempel hade de från Janne Anderssons första samling ett tydligt mål. De skulle till VM. Vart ska ni i er grupp? Det behöver inte vara att vinna serien eller komma till VM. Det ska vara en målsättning som är rimlig och meningsfull för den grupp som du är involverad i.

Tydliga roller
Vem gör vad? Alla kan inte byta däck när en Formel 1 bil kommer in i depån. Rollerna behöver vara glasklara. Emil Forsberg kan inte ställa sig i målet och ta bollen med händerna. Robin Olsen kan inte följa med upp i anfallet. Alla behöver ha en tydlig roll som är accepterad av gruppen och individen. Här behöver det finnas utrymme för diskussion, så att alla har möjlighet att ifrågasätta och diskutera sin roll.

Feedback på önskvärda beteenden
Vad behöver ni göra för att nå målet? Vad behöver du göra i din roll för att bidra? Om vi tar Andreas Granqvist som exempel. En stabil mittback i svenska herrlandslaget. Han behöver få feedback på det han ska göra. Till exempel nicka bort bollen och ligga rätt i positionsspelet.

Feedback är motorn i grupprocesser. Utan feedback kan ni sätta vilket mål som helst och ha tydliga roller. Men om ingen får höra vad hen gör bra och hur hen kan göra det bättre sker det inte någon utveckling.

Det ska vara övervägande positiv feedback. Fokusera på det ni kan påverka och beröm dina lagkamrater. Vi behöver alla höra vad det är vi gör bra. En grupp kan få individer att växa, men den kan även få individer att bli mindre. Därför behövs det ett kontinuerligt och effektivt arbete.

Frågar du hur tränaren mår?

Att vara ungdomstränare kan vara oerhört krävande. Tränaren förväntas vara kunnig inom flera olika områden; till exempel teknik, taktik, ledarskap, psykologi och fysiologi. Samtidigt ställs ofta höga krav från föreningen, föräldrar, idrottare och inte minst från dem själva.

Tränaren ska fostra bra individer och idrottarna ska helst prestera sitt allra bästa, hela tiden. Ofta arbetar pluggar eller jobbar tränaren heltid vid sidan av. Samtidigt är deras arbetstider ibland ganska tuffa och en ansvarskänsla (och det som följer med det) finns ofta med dygnet runt. De har ju ansvar för det finaste som finns, era barn.

Fundera över ditt förhållningssätt till tränaren och hur du är mot hen. Är du kritisk till allt hen gör? Är du ibland onödigt hård mot hen? Gör du vad du kan för att hen ska få bästa möjliga förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb? Stöttar du hen? Frågar du tränaren hur hen har det? Frågar du vad du kan göra för att hjälpa till?

Arbeta med att göra era roller tydliga. Vad krävs av dig som förälder? Vad för krav kan du ställa på tränaren? Vad har hen för förväntningar? Vad har du för förväntningar? Är de rimliga? Vilka delar är viktigast? Vad är bra om du gör? Vad bör du undvika att göra?

Prata med tränarna och de andra föräldrarna om hur ni kan förtydliga era roller och hur ni kan underlätta för varandra.

 

Vad vill jag få ut av tävlingen/matchen?

Ett för starkt resultatfokus leder ofta till att idrottaren blir stressad och genomför icke-funktionella beteenden i ett försök att hantera känslorna och kortsiktigt påverka resultatet positivt (dock leder det ofta till motsatt effekt).

Inom idrotten är det viktigt att fokusera på det man kan kontrollera och för att lyckas med det krävs träning. Något som inte ligger inom ens kontroll är resultatet (till exempel placering i tävlingen eller vinst). Däremot kan man alltid göra sitt bästa för att genomföra vissa beteenden på ett bra sätt.

Frågor som är bra och viktiga att ställa sig själv inför en match eller tävling är ”vad vill jag få ut av den här matchen/tävlingen oavsett om jag vinner eller förlorar?”, ”Vad vill jag bli bättre på, utveckla? (till exempel hantera misstag). Sen gäller det att fundera på vad man ska göra för att bli bättre på just det och vilka beteenden man ska sträva efter att genomföra (till exempel acceptera misstaget och tänka på vad man kan göra bättre och vad man gjorde bra).


Fotograf: Josh Calabrese

Om man har tydliga processmål för matchen/tävlingen så vet man att den ger något även om man förlorar. Möjligheten att utvecklas är mycket större då och det är lättare att släppa resultatfokuset och istället fokusera på att göra det man ska. Något som i sin tur även ökar chansen att man presterar bra i just den här specifika tävlingssituationen.

Efter matchen/tävlingen är det viktigt att man utvärderar om man jobbade på det man skulle, om man fokuserade på rätt saker och kämpade med att göra det så bra som möjligt. Om man gjorde det är chansen större att man utvecklas och därmed även presterar bättre under framtida matcher/tävlingar. Om man hade en bra plan och gjorde sitt bästa har man något att vara stolt och nöjd över, oavsett hur det gick (det vill säga vilken placering man än fick eller om man vann eller inte.

Idrotten har en baksida

Idrotten är både hälsosam och ohälsosam. Myntet har två sidor, motsatserna och kontrasterna finns alltid.

Idrottare känner ibland trycket och nödvändigheten att under tävlingar/matcher fortsätta och ge allt trots en mindre skada, vilket då kan leda till en svårare skada och mer lidande. Det är vanligt att elitidrottare regelbundet och under långa perioder äter smärtstillande för att kunna fortsätta. Vissa barn lägger nästan all sin tid på att nå framgång i sin idrott och ibland pushas idrottare till att hantera kosten på ett ohälsosamt sätt. Idrottare även kan uppleva kraftig ångest om de står över en träning och tillvaron kan kännas fruktansvärd om de inte tar en plats i truppen/laget.

Det går att lära sig mycket av de utmaningar man möter inom idrotten men vi behöver uppmärksamma att det är en miljö som ibland är ohälsosam. Det behöver inte betyda att den överlag är dålig. Men vi kan inte enbart se idrotten som en fantastisk folkrörelse. Vi ledare och vuxna som arbetar inom idrotten behöver lyfta perspektivet och se svårigheterna och bristerna i de strukturer vi befinner oss i. Det måste få vara ok att kritisera idrotten för dåliga strukturer. Det är en förutsättning för att vi ska kunna förbättra idrottsmiljön i Sverige.


Bra och funktionella förmågor inom idrotten kan även förvandlas och bli destruktiva och dysfunktionella för idrottaren. Till exempel är det bra att vara träningsvillig och bra på att hantera smärta men det ökar även risken för överträning. Att ha en stark idrottsidentitet kan vara bra men identiteten kan även det blir för smal och därmed innebära problem för idrottaren.

Det är en balans och för att få ut det bästa av idrotten kan vi inte enbart prata om idrotten som hälsosam, vi även behöver se att den kan vara ohälsosam.

Bästa sättet att hantera motgång? Tre konkreta tips

Arbeta fram en miljö och struktur i föreningen som hjälper de aktiva att hantera motgångar. Här har ni tre tips på vad ni kan göra för att skapa en bra miljö:

  1. Säkerhetsställ att alla idrottarna blir sedda
  2. Se till så att idrottarna vet vad de ska förbättra och hur de ska göra det
  3. Skapa bra en sammanhållning och god stämning i föreningen

 

  1. Säkerhetsställa att alla idrottarna blir sedda
    Det kan ni göra genom att be tränarna och ledarna följa en mall enligt vilken de varje vecka (eller träning) ska ha hälsat på alla idrottare. Givetvis har antalet idrottare varje tränare har betydelse. Det behöver inte nödvändigtvis vara att ledarna ser varje aktiva, det går även att skapa en struktur med fokus på att idrottarna hälsar på varandra. En självklarhet tänker du kanske nu, men det blir oftast så att samma idrottare hälsar på varandra och ibland blir någon utanför. Om de inte får några hälsningar och inte blir uppmärksammande drivs de sakta men säkert ut från gruppen. Ni kan till exempel låta idrottarna sitta i mindre grupper och prata om senaste tävlingen eller matchen en gång i veckan. Det gör att de synliggör och uppmärksammar varandra.
  2. Att idrottarna vet vad de ska förbättra och hur de ska göra det
    Se till så att alla idrottarna vet vad de gör där. Om de förstår uppgiften är det lättare att förstå vad de behöver göra för att utvecklas och om de lyckas eller inte. Det är väldigt utmanande både för motivationen och självförtroendet att inte veta vad som förväntas av en eller vad man ska förbättra. Eller kanske ännu värre att inte förstå hur man ska förbättra det man vill utveckla.
  3. Skapa bra sammanhållning och god stämning i föreningen
    När resultatet inte går som man vill eller träningarna blir dåliga kan det vara underbart att ha en grupp som skapar andra positiva upplevelser, till exempel ett gott skratt eller fint samtal. För idrottaren som kanske inte lyckas i tävlingar är detta avgörande. Avgörande för att hen ska hantera motgångarna och orka vara kvar inom idrotten.För att stärka detta är det viktigt att arbeta med sammanhållningen. Kanske genom att hitta på saker utanför idrotten men också att som ledare berömma och uppmärksamma när idrottarna i gruppen har gjort någonting som stärker sammanhållningen. Genom att uppmärksamma och berömma beteendet ökar du som ledare chansen att beteendet upprepas.

Om idrottarna blir sedda, vet vad de kan förbättra och har en god sammanhållning sinsemellan finns det goda förutsättningar för att hantera motgångar på ett bra sätt. Hur kan ni förbättra arbetet i er förening?

Pre-Performance Routine: “We are what we repeatedly do.”

We are proud to have Dr. Duncan Simpson as guest author for our blog. Enjoy his text about how to develop pre-performance routines.

Pre-performance routines (PPR’s) have been taught by coaches and advocated by sport psychologists (e.g., Boutcher, 1990; 1992; Lobmeyer & Wasserman, 1986; Lidor & Tenebaum, 1993) for many years. The widespread use of PPR’s is probably because the moments before skill execution are crucial in deciding whether a performer achieves a peak performance state (Boucher, 1990). Therefore, it is hardly surprising that PPR’s have consistently been shown to have a beneficial effect on performance (see Cohn, 1991; Cohn et al., 1990; Cotterill, 2010, 2011; Cotterill & Hill, 2014; Crews & Boutcher, 1987; Mesagno & Mullane-Grant, 2010; Wrisberg & Pein, 1992).

Athletes often use PPR’s in sports that can contain closed skills (e.g., tennis serves/returns, basketball free-throw, golf shots/putts). The nature of closed skills allows athletes crucial moments of personal control in an environment which is otherwise uncontrollable. The most commonly accepted definition of PPR’s is “a sequence of task-relevant thoughts and actions which an athlete engages in systematically before his or her performance of a specific skills” (Moran, 1996, p. 177). While, the terms routine, superstition, and ritual are sometimes used interchangeably by athletes and coaches there are important and distinguishable differences. Routines should specifically address task-relevant thoughts (e.g., focus cues) and actions (e.g. relaxation breaths) that can be logically connected to aiding a performance outcome. In other words, there should be nothing in a PPR that does not in some way connect to the skill being executed. However, superstitions and rituals are in many ways connected to the creation of luck and often contain actions that have no logical connection to performance (e.g., wearing a lucky pair of socks, tapping body parts, avoiding stepping on lines). A simple way to differentiate these terms is with the following statement “superstitions and rituals control you, while you control routines.” However, having said this, when I start working athletes I won’t necessarily try to change or ban superstitions or rituals straight away. Instead, I will work with athletes in a collaborative process to ensure they understand what they are doing before the performance and why they are doing it.

When developing a PPR with an athlete, I start by thinking about the what might influence his or her performance. This idea is supported by Gallucci (2014) who said “pre-performance routines probably should include all aspects that may influences performance” (p.14). In fact, researchers investigating the nature of PPR suggest athletes use a range of psychological strategies depending on the specific requirements and demands of the performance and that each PPR should be individualized (Cotterill, Sander, & Collins, 2010). Furthermore, while, the consistency of a PPR is important it should be the task demands that influence the duration of the PPR (Jackson & Baker, 2001). For example, some golf shots simply need more planning time than others (e.g., bunker shot vs. pitch from the fairway). Therefore, PPR’s should be individualized and focused on what the athletes “do” and “need” as opposed to keeping the PPR a consistent time (Cotterill, 2008; Holder, 2003). However, while task demands and flexibility are important, athletes should develop a generic template for their PPR routine based upon the psychological and performance demands of their sport (Cotterill, 2008). To summarize PPR should be individualized, systematic, flexible, have a generic template, include all aspects that may influence performance and be specific to the demands at that moment of performance.

When we break down performance, there are four skill components: physical, tactical, technical, and mental skills (Wrisberg, 2007). Physical skills involve the body’s readiness to execute a particular movement. Tactical skills involve decision-making aimed at giving athletes an advantage. Technical skills refer to the effective execution of a particular movement. Lastly, mental skills involved the effective mobilization of thoughts and feelings to maximize performance. Given that just about any sporting performance involves these four core components and that the ultimate purpose of a PPR is best prepare the athlete to perform, then a PPR should include and be structured around these four core components. Therefore, I like all my athletes to develop a PPR that ensures they address each one of these components before they try to perform. The order, the behaviors, and time spent on each component don’t necessarily have to be consistent, but rather it is based on the specific demands at that moment. So I like to collaborate with athletes to ensure they have the necessary skills that can be used as part of their PPR “toolbox.” The following are examples of what athletes can do within each component of the PPR:

  • Physical: Body language, stretching, body scan, centering breathing, hydration/nutrition.
  • Tactical: Complete evaluation of the task demands and a decision on the required response.
  • Technical: Grip, body/feet position, swing or throwing motion.
  • Mental: Attentional focus, self-talk, relaxation strategies, imagery, preparatory arousal.

The following is an example of a PPR for a tennis serve. After the point, the player goes to his/her towel, takes some deep breathes and does a quick body scan to check that his/her body is ready to play (Physical). Next, the player slowly walks to the service line and develops a point-plan (Tactical). Once the player arrives at the service line, they set the feet, grip their racket, and check their body is in the right position (Technical). Lastly, the player looks down the court, identifies a clear target in the opponent’s service box, uses a piece of positive self-talk, takes a couple of breaths to relax (mental) and serves.

Conclusion
Athletes must develop a PPR that best addresses their personal and performance needs. Those working with athletes must try to accept existing routines and behaviors (unless maladaptive), seek to understand why they are used, and then implement subtle changes where needed (Cotterill et al., 2010; Cotterill, 2010). Lastly, PPR must be utilized in practice on a consistent basis and reinforced by coaches for the PPR to be most effective in competitions.

———————————————————————————————————-

About the author
Dr. Duncan Simpson joined IMG academy in January 2017 and provides mental conditioning services for tennis and golf. Dr. Simpson was previously at Barry University in Miami where he served as an Associate Professor in Sport, Exercise, and Performance Psychology Program. Originally from England, he received his Ph.D in Sport Psychology from the University of Tennessee, Knoxville. Dr. Simpson is a Certified Consultant with the Association of Applied Sport Psychology (CC-AASP). Since 2005 he has been conducting mental skills training with athletes and coaches from a range of sports and varying in talent and ability from beginners to professional/Olympic athletes, including NCAA D-I, II, & III student-athletes. 

Det inre drivet. Vad gör jag här?

Vad gjorde ni på tisdagens träning?

Hur många idrottare kan svara på den frågan?

“Alla” tänker vissa som läser detta och “inga” tänker andra. Hur kan skillnaden vara så stor? Generellt är det lättare att ”bara” hänga med inom lagidrott. Som individuell idrottare behöver du kanske ta ett större ansvar för din träning tidigare i karriären.

Vi träffar ibland tränare som pratar om det inre drivet. Att de är trötta på idrottare som inte pushar sig själva tillräckligt, som kommer ner till träningen och är fysiskt närvarande men någon annanstans mentalt.

Vad är syftet med träningen? Vi skrev om det ämnet i ett tidigare inlägg och det är något som är viktigt att fundera över. Om vi till exempel har en grupp 8-åringar som spelar golf kanske målet med träningen är att de ska få känna på hur det är att svinga en golfklubba och röra på sig. Om vi däremot har ett lag i Herr- eller Damallsvenskan i fotboll förväntas det att spelarna ska ha ett eget inre driv och veta vad de gör på varje träning och varför. Det är viktigt att hitta det man gillar med sin idrott och arbetar med att vara så delaktig som möjligt.


(Photographer: Jesse Orrico; https://unsplash.com)

Som förening kan ni arbeta med att inkludera idrottarna. Gör dem delaktiga och hjälp dem att reflektera över deras idrottande. Varför lägger de ner så mycket tid på idrotten? Vad vill de? Vad tycker de om att göra? Att få hjälp i sin utveckling och lära sig reflektera och framföra sina egna åsikter kommer inte bara hjälpa dem under deras idrottskarriär utan även den dag då de lägger ned sin egna idrottssatsning.

Avslutningsvis vill vi understryka att det här är någonting som många idrottsledare jobbar med och ibland går det bra och ibland mindre bra. Till syvene och sist är det idrottarens egna ansvar att driva sig själv framåt. Vi kan stötta runtomkring, men det finns bara en som bestämmer och det är idrottaren.

Vad vill du få ut av dagens träningspass?

Som idrottare är det viktigt att ha ett syfte med träningen, mål för vad hen vill få ut av den. Som tränaren kan du hjälpa idrottarna i den här processen. Här är några saker du kan tänka på:

  1. Prata med idrottarna om hur de kan sätta mål för träningen. Gå igenom vad för typ av mål de kan sätta, hur de kan formulera dem och hur de kan arbeta med dem.
  2. Ge dem möjlighet att fundera på vad de vill få ut av träningen genom att i så god tid som möjligt berätta för dem vad ni ska arbeta med.
  3. Om det finns möjlighet är det bra att fråga idrottarna vad deras processmål är innan träningen och diskutera/problematisera detta. Kanske låta idrottarna diskutera detta med varandra. En nyckelfaktor är att hjälpa dem komma fram till några saker (konkreta beteenden) de ska fokusera på/göra.
  4. Fråga idrottarna efter träningen hur det gick. Vad gjorde de bra? Vad kan de göra ännu bättre? Låt dem eventuellt diskutera detta med varandra.