Vi på redaktionen är stolta över att få presentera en av Sveriges mest meriterade ishockeydomare, proffsdomaren Thomas Andersson, som vår första gästförfattare här på bloggen! Mycket nöje! Mvh/Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)
Din jävla sopa! Stick hem och dra något gammalt över dig!! Sluta för fan!! Morsan dömer bättre!! Din fula jävel!! Bögjävel!! Ja nu pratar vi hög nivå som ni märker. Och de var ändå de snälla varianterna av vad en domare kan få höra. Menar då inte enbart hockeydomare utan domare i all idrott. Det som nästan aldrig kommer fram är ju att de människor som skriker nästan ALDRIG skulle kunna tänka sig att bli domare. Och varför skulle dom de?! Varför utsätta sig och sin familj för den här typen av förnedring!? Nej, då är de ju bättre att utveckla idrotten på sitt eget lilla sätt (ironi) och stötta sina barn, sitt lag genom att gapa och skrika på domarna!!
Nåväl, det var ju egentligen inte de som vi kanske skulle prata om men jag tycker att det hör ihop. För hur får man människor till att bli domare? Ja för de första så dömer jag för att det är kul. Det är också numera mitt heltidsjobb. Att få jobba med sin hobby på heltid är få förunnat! Och så är det ju en del i min familjs levebröd också. Har dömt ishockey i Elitserien i 21 år, 5 VM, 1 OS, 3 JVM och en massa andra turneringar runt om i världen. Över 800 matcher i Elitserien så jag har insett genom åren att psykologi är en viktig del i mitt dömande, och för att jag ska lyckas som domare.
När jag började döma så trodde jag nog att kunna regler, springa fort på tester och visa upp sig på kurser var nyckeln. Okey, det är en viktig del men, ju längre jag hållit på med det här så inser jag nu vad jag inte insåg när jag började. Att kunna bemöta-möta-kommunicera-använda kroppens språk är en MYCKET viktigare del än att springa fort på tester och ha alla rätt på ett regelprov i augusti! Därmed inte sagt att vi inte ska vara tränade och pålästa utan mer hur man tillämpar sina kunskaper. Som en klok domare sa till mig för några år sedan. ”Det viktigaste är inte att kunna reglerna utan att kunna använda dom på rätt sätt! Att sälja av de rätta besluten är inte svårt, utan det är när du gör dåliga beslut som du måste kunna sälja in dom! Det är där den gåvan som du som domare får när du dömt ett antal år. När du lär känna människorna du dömer. Inte bara ”vit nr 17, 2 minuter utvisning” utan kanske mera ” du 2 min kom”. Att de som du dömer ska känna en trygghet och lugn när just du som domare kommer in på banan. Att de har förtroende för dig och att du kanske kan göra ett antal mindre fel utan att ”de går i taket”!
Egentligen är väl inte det här någon större skillnad än ute i näringslivet. Men jag tror att ju fortare jag som domare kommer på att det är viktigt att veta vilka jag har på min hockey is så ju fortare blir jag en bättre domare.
Ett konkret exempel: En spelare som kommer till Elitserien har rykte om sig att vara den jävligaste att ha att göra med. Om jag då som domare har chansen att, innan han börjar med dumheter i mina matcher, kanske se honom på sidan innan match eller i periodpaus. Säga ett par meningar om till exempel lycka till i nya laget eller ska bli kul att komma igång med säsongen. Ja de finns många exempel att dra. Om jag som domare får den chansen så är ju risken att han ska bete sig illa mot mig mindre än om jag är arrogant och kaxig mot honom. Stick, mej kan du inte vara kaxig mot, håll dej i skinnet! Då bygger jag ju inga broar utan då skapar jag ju en mur!
En spelare som respekterar mig respekterar jag. Konstigt? Tänkte väl de….
Att erkänna fel ingår också i en domares vardag. För hur många gånger har jag inte hört ”Ni erkänner aldrig när ni har fel!”, och kanske var jag också så i början av min karriär men ju längre jag hållit på så inser jag att vi alla gör fel och att erkänna dom är det bästa försvaret. Många gånger har jag också erkänt ”fel” där jag ändå vet att jag gjort rätt! Låter det konstigt? Det gäller för mig som domare att ha rätt på rätt ställen. Och det innebär att om en spelare kommer till mig och säger att: ”Vafan såg du inte vad han gjorde? Han hakade ju mig! Ser du inte ett jävla dugg!?” Jag såg situationen och tyckte inte de var något, men jag kan gärna bjuda på det och säga att: ”fan jag tror du har rätt!! Jag missade det! Sorry, ska skärpa mig”. Behövde kanske inte ”Vinna den lilla matchen”. Medan nästa gång han kommer och säger något kanske jag istället kan säga att: ”Nej du… förra gången hade du rätt men nu är jag säker på att jag har rätt!” Och han har lättare att acceptera det för att jag gav med mig förra gången.
Ja ja, de finns mycket att prata om och kanske kommer jag igen.
Ha en fin dag!
Mvh/Thomas Andersson (hockeydomare)
Foto av Yifei Chen på Unsplash
En blogg om idrottspsykologi 