Tränare bryr sig generellt sett väldigt mycket om sina aktiva. De vill dem väl både på och utanför banan. Något som både är fantastiskt bra och viktigt.
Just det att man vill sina idrottare så väl kan skapa utmaningar för tränare. En vanlig utmaning är att man ”hjälper” idrottaren för mycket. Eller i alla fall på fel sätt. Man ger dem hela lösningen vilket kanske gör att de inte alls tar åt sig det. Istället är det ofta bättre att ge dem a och med hjälp av öppna frågor får dem att själva komma fram till b och c. Exempel på öppna frågor är:
– Vad gjorde du bra i övningen?
– Vad fokuserade du på i det momentet?
– Hur upplevde du tävlingen?
– Vad lärde du dig under övningen?
Ibland kanske det handlar om att låta bli att säga tipset, bita sig i tungan och inte ge instruktioner samt att låta dem misslyckas. Sedan med hjälp av öppna frågor hjälpa idrottarna att reflektera och lära sig av sina erfarenheter.
Ofta är det lättare att göra än att låta bli. Rädslan för passivitet är övervägande hos vissa tränare. ”Har jag sagt det eller visat det så har jag gjort vad jag har kunnat, då känns det som att jag har hjälpt dem.” Men det kanske hjälper dem mer om de själva får gå iväg och fundera på det. Du som tränare vill också prestera och vara duktig. Det är viktigt att reflektera över hur det påverkar dig och ditt beteende.
Hur kan du göra för att möta idrottaren där hen är på ett bättre sätt? Hur kan du agera i ditt ledarskap för att idrottaren ska lära sig mer?
- Ge färre instruktioner?
- Fokusera mer på att ge tydlig och positiv förstärkning av bra beteenden?
- Ställa fler frågor?
- Arbeta med ditt tålamod?
- Bättre värdera när du ska prata och när du ska vara tyst?
- Våga vara tyst i situationer då du skulle vilja säga något?
/Fredrik och Mikael
En blogg om idrottspsykologi 