Varför tränar och tävlar dina idrottare?

Har du frågat dina idrottare varför de tränar och tävlar? Har du frågat vad som driver dem? Om du inte redan har gjort det så gör det. Om du har gjort det så är det kanske dags att fråga igen? Det kan nämligen förändras över tid och det kan även vara bra att påminna idrottarna om varför de egentligen lägger ned så mycket tid och ansträngning på sin idrott. Det kan hjälpa dem att fokusera på rätt saker.

Om du vet vad som driver idrottarna är det också lättare att anpassa träningen till deras ambitionsnivå och efter deras preferenser. Genom att veta vad som driver dem får du en bättre förståelse för vilka de är och var de kommer ifrån. Det är inte alltid som de drivs av sunda drivkrafter. Vissa drivs kanske mer av att undvika att göra andra besvikna, tjäna pengar och bli mer populära istället för kärleken till sin idrott, att utvecklas och träna tillsammans med sina träningskompisar.

Med en ökad förståelse för hur deras drivkrafter ser ut i nuläget kan du på ett bättre sätt arbeta med att stärka deras inre motivation till deras idrottande. Det kan hjälpa dem att utvecklas och prestera bättre långsiktigt men framförallt att må bättre.

Här är exempel på saker du kan arbeta med att göra:

  • Efter träningspass fråga vad de tyckte var roligt under träningen
  • Förstärka det de gör bra (prestationer, förbättringar, tekniskt, taktiskt, ansträngning, mentalt)
  • Arbeta med utmanande realistiska prestations- och processmål
  • Inkludera dem i beslut
  • Var närvarande när du pratar med dem
  • Visa att du bryr dig om dem som personer och inte bara idrottare
  • Arbeta mycket med frågor och hjälp dem komma fram till lösningar
  • Lyssna på dem och ha tålamod

Annonser

Vad ska jag göra för att motivera andra på bästa sätt?

Är det ens möjligt att motivera andra? Provocerande fråga men det är värt att fundera på. Vissa ledare och föräldrar inom idrotten tror att de har möjlighet att styra idrottarnas motivation. Det blir i längden oerhört stressande.

Det är bra att börja med att fundera över vad du kan påverka. Vad kan du göra för att skapa goda förutsättningar för att dina aktiva ska känna sig motiverade? Du kan inte bestämma vad dina barn eller idrottare ska tycka är roligt och stimulerande. Det du däremot kan göra är att arbeta med att se och möte dem, ställa frågor till dem, låta dem vara med och fatta beslut, skapa bra innehåll samt förstärka det de gör bra och deras ansträngning.

Genom öppna frågor till individerna kan du locka fram vad hen vill göra och vad som driver hen. Några exempel:

  • Vad tycker du om att göra?
  • Hur mycket tid skulle du vilja lägga ner på det?
  • Vad var roligast idag?
  • Hur mycket vill du tävla i höst?
  • Vad har fungerat bra i vårt arbete i sommar?
  • Vad vill du fokusera på den här veckan?
  • Vilken övning ska vi börja med?
  • Hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt?

Vi träffar många duktiga ledare inom idrotten. Vissa av dem sliter med begreppet motivation och aktiva som inte har den motivation tränaren önskar. En vanlig anledning till det är att de har idrottare som vill sluta och som de försöker behålla i föreningen. Det kan ta oerhört mycket på krafterna.

Det är klart att det är kul om man kan behålla ungdomarna i föreningen, men till vilket pris? Är det värt att andra ungdomar får mindre kvalitativ träning eller att tränare/ledare blir utbrända?

Genom att visa att det är ok att sluta förstår många idrottare att det är på deras villkor, att det är dem som bestämmer vad de vill göra. Det kan ge en upplevd autonomi och i sin tur bidra till en ökad inre motivation.

Som tränare gäller det att arbeta med att göra träningarna så bra som möjligt. Om idrottarna finner den aktuella idrotten rolig och stimulerande så ger du dem bra förutsättningar. Om det är något annat de vill göra så är det nog bäst att de satsar på det istället.

Sårbarhet och idrott

Ingen är perfekt, inte ens en de mest framgångsrika idrottarna.

Vi kan inte allt. Tränare kan inte allt. Dina föräldrar kan inte allt. Lärare kan inte allt. Professorer kan inte allt. Ingen kan allt.

Vi är alla sårbara. Vi är människor, individer med tankar, känslor och beteenden. Och vi lever i en komplex värld där det mesta är osäkert. Det är inget vi kan ändra på, men vi kan acceptera det.

Inom idrotten kan vi generellt sett bli bättre på att våga visa oss sårbara för varandra. Efter en mindre lyckad prestation kan det vara bra att våga erkänna att man är ledsen och inte bara arg eller frustrerad.

Aggression och ilska är ofta uttryck för någonting sårbart. Någonting hotar dig. Det behöver inte vara rent fysiskt, utan att du känner dig ledsen eller rädd. Att försöka vara perfekt och inte tillåta sig själv känna de känslor man bär på kan skapa ilska.

En oerhört viktigt roll inom idrotten (ibland kanske lite för viktig) är ledarrollen/tränarrollen. Ledaren har stor betydelse för gruppens kultur och hur de individuella idrottarna agerar i gruppen. Vad sänder hen för signaler? Hur hanterar hen idrottare som visar sårbarhet? Skojas det bort?

Alla ledare är olika och det måste respekteras. Alla kan inte vara bra på allt. Med det menar vi att det är svårt för vissa att beskriva sina känslor och förstå varför man agerar som man gör. Det kräver mycket erfarenhet och kunskap om sig själv. Men att vara medveten om att det är viktigt för idrottare att känna sig trygga och kunna uttrycka känslor är något som borde vara självklart för alla ledare. Antingen fångar man upp det själv som ledare eller så tar man hjälp av en idrottspsykologisk rådgivare.

Det är viktigt att förstå att vi inte går under som människor om vi pratar om hur dåligt vi mår, tvärtom så kan vi stärkas av det. Sen ska man självklart inte gå runt och tjata om det med allt och alla och det är inte heller det vi pratar om.

I en grupp vi har jobbat med fick vi, via tränaren, igenom att idrottarna skulle ha möjlighet att berätta hur de mådde och även stå över träningar om de hade ångest eller om det inte kändes bra. Tränarens spontana reaktion när vi föreslog detta var: “VA!? Då kommer alla komma och klaga på hur dåligt de mår.”. Resultatet? Endast en idrottare har under de senaste åren kommit och berättat om hur hen har mått och att hen därför ville hoppa över en träning. Att skapa ett klimat där det är ok att vara öppen med sina tankar och känslor tar tid och kräver arbete.

Det värsta man kan göra när man mår dåligt är att gå in i sig själv, stänga alla dörrar och isolera sig. Självklart kan det vara bra under kortare perioder, men vi är sociala varelser och över tid behöver vi prata om våra känslor. Annars kan vi kvävas av dem.

Du kan försöka vara perfekt men du kommer inte att lyckas. Arbeta med att göra det du ska så bra du som möjligt, lär dig av dina erfarenheter och ta med dig det du gör bra. Och prata med någon om dina känslor.

Photo by @christiansterk, http://www.unsplash.com

 

Våga uppmärksamma och agera när det inte känns bra!

Det finns mycket du kan störa dig på som idrottare. Till exempel träningsupplägg, tränaren eller din roll i gruppen. Men när ska du agera på det? Om du läser detta och känner att du borde agera så är det nog rätt tillfälle att göra det.

Om du stör dig på hur tränaren agerar under någon enstaka träning spelar det kanske ingen roll (självklart beroende på vad du stör dig på). Men om det över tid är någonting du upplever inte fungerar. Då ska du ta upp det. Det handlar inte om att klaga eller inte bita ihop tillräckligt. Det handlar om att respektera sig själv och ta ansvar för sin utveckling.

Vi träffar för många idrottare som inte vågar säga ifrån, som istället är kvar i miljöer där de inte trivs och som hindrar deras utveckling. Idrottare kan generellt sett bli bättre på att väga säga ifrån. Det behöver inte betyda att hen byter klubb utan det kan vara någonting som kan korrigeras och därmed göra att allting blir bättre.

Fler och fler tränare börjar även bli bättre på att ta hand om de åsikter och tankar idrottarna har. Vi vet att det är svårt att hinna med allt men det är viktigt och givande att lyssna på idrottarna.

Vi ska inte vara så rädda för dålig stämning, utan det gäller att vi vågar uttrycka våra åsikter och sedan diskutera. Det gynnar utveckling!

Photo: @antoine_schibler https://unsplash.com

 

 

Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Hallå! Men lyssna då!

Ska jag verkligen ta upp det med tränaren? Jag är ju orolig över träningsupplägget och förstår inte riktigt hur det ska hjälpa mig att bli bättre. Jag diskuterar det med någon i gruppen innan jag tar upp det med tränaren. Det känns bra att testa om det är vettigt att ta upp det eller om det bara är jag som oroar mig i onödan.

Okej, hen tyckte att jag skulle ta upp det och jag tycker att det känns bra att göra det. Nu gäller det bara att hitta rätt läge att prata med tränaren.

Ovan är ett exempel på tankegångarna hos idrottare innan de finner mod att prata med tränaren. När de väl tar upp det med tränaren är det viktigt att hen visar att hen lyssnar och respekterar dem.

Vi har träffat flera idrottare som upplever att de har haft tränare som har varit dåliga på att lyssna. Att vara tränare innebär att arbeta med människor och för att skapa ett bra klimat behöver du lyssna på dina idrottare. Att som tränare flacka med blicken, kolla i mobilen eller avbryta idrottaren är respektlöst. Aktivt lyssnande, att verkligen vara närvarande och intresserad är viktigt!

Tränare lyssnar inte dåligt för att de vill vara otrevliga utan för att de är stressade. De upplever att de inte har tid att lyssna. Om man inte har tid så är det viktigt att säga det direkt, att man bara har fem minuter eller att man inte kan ta samtalet nu och att det passar bättre efter träningen eller innan nästa träning. Ibland kanske det är bäst prioriterad tid att ta sig tid och lyssna på idrottaren. Det kan göra att man undviker framtida problem och att man i längden faktiskt sparar tid.

Struktur och tydlighet skapar trygghet för idrottarna. Det är därför bra att berätta om din filosofi för idrottarna och hur du vill kommunicera med dem. Då blir det tydligt vad de kan förvänta sig. Aktivt lyssnande kan ta en väldigt långt. Även om det i stunden känns som att det bara ”tar” tid kan det i längden vara bland det mest effektiva du har gjort som ledare.

Hej förälder, sluta ring och skicka sms till tränare under sena kvällar och helger!

Att vara tränare innebär en hel del stress. Vi har tidigare skrivit ett blogginlägg baserat på en studie av Olusoga, Butt, Maynard och Hays (2010) där vi tog upp vad som stressar elittränare och hur de kan hantera sin stress. Exempel på stressorer är media, prestationskrav, egna förväntningar och relationen med idrottarna. Exempel på copingstrategier (sätt att hantera stress) var att umgås med familj, vänner, egen träning och att ha tydliga roller i organisationen.

Majoriteten av alla tränare i Sverige befinner sig inte på elitnivå. Inom barn- och ungdomsidrotten har tränarna ofta arbeten utöver det som de gör inom idrotten. Och en annan stor skillnad mellan att träna vuxna i en elitmiljö och att träna barn och ungdomar är föräldrarna och deras roller/involvering i deras barns idrottande.

Harwood och Knight (2009) fann att föräldrar var en betydande stressor för tränarna. Något som var stressande var när de ringde och smsade dom om idrottare, träningsupplägg etc. Vi träffar regelbundet tränare och ledare som tycker att det är besvärande med föräldrar som hör av sig hela tiden och har åsikter om allt möjligt.

Vi har tidigare skrivit ett uppskattat inlägg med fokus på frågan Hur ofta du frågar hur tränaren mår? I inlägget lyfte vi vikten av att stötta och hjälpa tränarna så mycket som möjligt istället för att ställa orimliga krav och lägga fokus på att kritisera och styra tränarna. Prata med andra föräldrar och tränarna om hur ni kan hjälpa till och stötta på bästa sätt.

Bilden nedan är tagen av Glennon Doyle (@glennondoyle) som fann en idrottsförälder som sov under en fotbollsmatch. Kanske är det ibland det bästa sättet att stötta? Finnas där när det behövs.


Referenser:
Knight, C. J. & Harwood. C. G. (2009). Exploring parent-related coaching stressors in
British tennis: A developmental investigation. International journal of Sports science
and coaching, 4
, 545-565. doi:10.1260/174795409790291448.

Olusoga, P., Butt, J., Maynard, I., & Hays, K. (2010). Stress and Coping: A Study of World
Class Coaches. Journal of Applied Sport Psychology, 22, 274-293.
doi.org/10.1080/10413201003760968

 

Vems ansvar är det när idrottaren inte lyssnar?

– Har alla förstått? Är det tydligt vad vi ska göra?
Tystnad. Svagt nickande huvuden. Till slut säger några lite tyst:
– Ja.
Träningen börjar och flera aktiva genomför övningen på ett felaktigt sätt.

Är det idrottaren som har lyssnat dåligt?
Är det tränaren som har gett otydliga instruktioner?
Är det lagkamraternas fel?
Är det föräldrarnas fel som inte hjälpt den aktiva att förbereda sig på ett bra sätt?

Som tränare är det bra att fokusera på det du kan påverka och ta ansvar för det. Att tänka att idrottarna är idioter kan i sig kallas för just idioti. Det skapar varken framgång eller utveckling. Däremot är det bra att nyfiket se på situationen. Vad kunde jag ha gjort bättre? Ska jag ge färre och tydligare instruktioner? Kan jag be idrottarna att instruera varandra? Kan jag demonstrera övningen först?

Det är sunt att utgå från att alla idrottare vill genomföra övningar korrekt. De vill utvecklas, uppfattas som duktiga och bli omtyckta. Däremot klarar inte alla av det. Om man utgår från idrotten så är brist på motivation och/eller kompetens möjliga förklaringar till det. Antingen har du som idrottare inte motivationen att lyssna på det tränaren säger, eller så saknar du helt enkelt kompetensen för att förstå vad det är hen säger.

Som aktiv har du ett ansvar att säga ifrån när du inte förstår. Det är viktigt att ta det ansvaret. När tränaren frågar om alla har förstått så säg nej om du inte har gjort det. Det är mycket bättre än att vara tyst och sedan göra fel på övningen. Som tränare kan det vara bra att fundera på hur man kan skapa ett klimat där idrottarna vågar berätta om de inte riktigt förstår.

Om du som tränare tar ansvar för din del kommer du må och prestera bättre. Vissa idrottare beter sig illa ibland. Det är givetvis deras egna ansvar. Men varje individ behöver ha förutsättningar för att lyckas och där har du som tränare en viktig roll.

Frågar du hur tränaren mår?

Att vara ungdomstränare kan vara oerhört krävande. Tränaren förväntas vara kunnig inom flera olika områden; till exempel teknik, taktik, ledarskap, psykologi och fysiologi. Samtidigt ställs ofta höga krav från föreningen, föräldrar, idrottare och inte minst från dem själva.

Tränaren ska fostra bra individer och idrottarna ska helst prestera sitt allra bästa, hela tiden. Ofta arbetar pluggar eller jobbar tränaren heltid vid sidan av. Samtidigt är deras arbetstider ibland ganska tuffa och en ansvarskänsla (och det som följer med det) finns ofta med dygnet runt. De har ju ansvar för det finaste som finns, era barn.

Fundera över ditt förhållningssätt till tränaren och hur du är mot hen. Är du kritisk till allt hen gör? Är du ibland onödigt hård mot hen? Gör du vad du kan för att hen ska få bästa möjliga förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb? Stöttar du hen? Frågar du tränaren hur hen har det? Frågar du vad du kan göra för att hjälpa till?

Arbeta med att göra era roller tydliga. Vad krävs av dig som förälder? Vad för krav kan du ställa på tränaren? Vad har hen för förväntningar? Vad har du för förväntningar? Är de rimliga? Vilka delar är viktigast? Vad är bra om du gör? Vad bör du undvika att göra?

Prata med tränarna och de andra föräldrarna om hur ni kan förtydliga era roller och hur ni kan underlätta för varandra.

 

Det inre drivet. Vad gör jag här?

Vad gjorde ni på tisdagens träning?

Hur många idrottare kan svara på den frågan?

“Alla” tänker vissa som läser detta och “inga” tänker andra. Hur kan skillnaden vara så stor? Generellt är det lättare att ”bara” hänga med inom lagidrott. Som individuell idrottare behöver du kanske ta ett större ansvar för din träning tidigare i karriären.

Vi träffar ibland tränare som pratar om det inre drivet. Att de är trötta på idrottare som inte pushar sig själva tillräckligt, som kommer ner till träningen och är fysiskt närvarande men någon annanstans mentalt.

Vad är syftet med träningen? Vi skrev om det ämnet i ett tidigare inlägg och det är något som är viktigt att fundera över. Om vi till exempel har en grupp 8-åringar som spelar golf kanske målet med träningen är att de ska få känna på hur det är att svinga en golfklubba och röra på sig. Om vi däremot har ett lag i Herr- eller Damallsvenskan i fotboll förväntas det att spelarna ska ha ett eget inre driv och veta vad de gör på varje träning och varför. Det är viktigt att hitta det man gillar med sin idrott och arbetar med att vara så delaktig som möjligt.


(Photographer: Jesse Orrico; https://unsplash.com)

Som förening kan ni arbeta med att inkludera idrottarna. Gör dem delaktiga och hjälp dem att reflektera över deras idrottande. Varför lägger de ner så mycket tid på idrotten? Vad vill de? Vad tycker de om att göra? Att få hjälp i sin utveckling och lära sig reflektera och framföra sina egna åsikter kommer inte bara hjälpa dem under deras idrottskarriär utan även den dag då de lägger ned sin egna idrottssatsning.

Avslutningsvis vill vi understryka att det här är någonting som många idrottsledare jobbar med och ibland går det bra och ibland mindre bra. Till syvene och sist är det idrottarens egna ansvar att driva sig själv framåt. Vi kan stötta runtomkring, men det finns bara en som bestämmer och det är idrottaren.