När gruppen betyder mer än individen

Vi lägger mycket ansvar på idrottaren och det är bra för de behöver ta ansvar. Ibland tror vi dock att för mycket ansvar läggs på individen. Vår uppfattning är att förväntningarna ibland blir för höga. Vi glömmer bort att många idrottare är unga och att de faktiskt inte har lärt sig vissa färdigheter än.

I vissa miljöer är det en självklarhet att det är viktigt med återhämtning och att idrottarna även ska göra andra saker utanför idrotten. Ingen blir hånad för att ha valt bio istället för ett hårt träningspass. I andra idrottsföreningar/lag skulle samma individ ha fått gliringar och i de miljöerna är det inte accepterat att välja att göra något annat om man inte är allvarligt skadad.

Individer i vår närmiljö påverkar oss ibland mer än vad vi vill tro. Vi kanske är starka som individer men vi ska inte underskatta gruppens kraft och påverkan.

I ett ungdomslag vi arbetade med för länge sen var det givet att de som kom ner till träningen eller matchen hälsade på varandra genom att ta varandra i hand. Varje träning, varje match, alltid. Inga konstigheter. Ett beteende som formas av gruppen och där det är jobbigare att strunta i att göra det än att göra som alla andra.

Ett annat exempel är fysträning där den som hoppar längst och mest korrekt hyllas istället för hånas. Kanske låter konstigt med att hånas, varför skulle någon hånas av den anledningen? De som är väldigt duktiga på till exempel vissa fysiska färdigheter kan få kommentarer om att de hoppar som en groda eller springer konstigt. De kan få höra ”skämt” om att de äter tillskott eller är dopade. Allt för att sätta sig över dem och trycka ned dem istället för att bli imponerad och lyfta de som verkligen har lagt ner ett eftersträvansvärt arbete.

Beteenden kan formas snabbt i grupper. Det gäller att ha respekt för kulturen och historien, var kommer beteendet ifrån och var har det blivit format? Det är även viktigt att inte se mellan fingrarna och att istället ta tag i mindre bra beteenden så fort som möjligt.

Annonser

Varför tränar och tävlar dina idrottare?

Har du frågat dina idrottare varför de tränar och tävlar? Har du frågat vad som driver dem? Om du inte redan har gjort det så gör det. Om du har gjort det så är det kanske dags att fråga igen? Det kan nämligen förändras över tid och det kan även vara bra att påminna idrottarna om varför de egentligen lägger ned så mycket tid och ansträngning på sin idrott. Det kan hjälpa dem att fokusera på rätt saker.

Om du vet vad som driver idrottarna är det också lättare att anpassa träningen till deras ambitionsnivå och efter deras preferenser. Genom att veta vad som driver dem får du en bättre förståelse för vilka de är och var de kommer ifrån. Det är inte alltid som de drivs av sunda drivkrafter. Vissa drivs kanske mer av att undvika att göra andra besvikna, tjäna pengar och bli mer populära istället för kärleken till sin idrott, att utvecklas och träna tillsammans med sina träningskompisar.

Med en ökad förståelse för hur deras drivkrafter ser ut i nuläget kan du på ett bättre sätt arbeta med att stärka deras inre motivation till deras idrottande. Det kan hjälpa dem att utvecklas och prestera bättre långsiktigt men framförallt att må bättre.

Här är exempel på saker du kan arbeta med att göra:

  • Efter träningspass fråga vad de tyckte var roligt under träningen
  • Förstärka det de gör bra (prestationer, förbättringar, tekniskt, taktiskt, ansträngning, mentalt)
  • Arbeta med utmanande realistiska prestations- och processmål
  • Inkludera dem i beslut
  • Var närvarande när du pratar med dem
  • Visa att du bryr dig om dem som personer och inte bara idrottare
  • Arbeta mycket med frågor och hjälp dem komma fram till lösningar
  • Lyssna på dem och ha tålamod

Vad ska jag göra för att motivera andra på bästa sätt?

Är det ens möjligt att motivera andra? Provocerande fråga men det är värt att fundera på. Vissa ledare och föräldrar inom idrotten tror att de har möjlighet att styra idrottarnas motivation. Det blir i längden oerhört stressande.

Det är bra att börja med att fundera över vad du kan påverka. Vad kan du göra för att skapa goda förutsättningar för att dina aktiva ska känna sig motiverade? Du kan inte bestämma vad dina barn eller idrottare ska tycka är roligt och stimulerande. Det du däremot kan göra är att arbeta med att se och möte dem, ställa frågor till dem, låta dem vara med och fatta beslut, skapa bra innehåll samt förstärka det de gör bra och deras ansträngning.

Genom öppna frågor till individerna kan du locka fram vad hen vill göra och vad som driver hen. Några exempel:

  • Vad tycker du om att göra?
  • Hur mycket tid skulle du vilja lägga ner på det?
  • Vad var roligast idag?
  • Hur mycket vill du tävla i höst?
  • Vad har fungerat bra i vårt arbete i sommar?
  • Vad vill du fokusera på den här veckan?
  • Vilken övning ska vi börja med?
  • Hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt?

Vi träffar många duktiga ledare inom idrotten. Vissa av dem sliter med begreppet motivation och aktiva som inte har den motivation tränaren önskar. En vanlig anledning till det är att de har idrottare som vill sluta och som de försöker behålla i föreningen. Det kan ta oerhört mycket på krafterna.

Det är klart att det är kul om man kan behålla ungdomarna i föreningen, men till vilket pris? Är det värt att andra ungdomar får mindre kvalitativ träning eller att tränare/ledare blir utbrända?

Genom att visa att det är ok att sluta förstår många idrottare att det är på deras villkor, att det är dem som bestämmer vad de vill göra. Det kan ge en upplevd autonomi och i sin tur bidra till en ökad inre motivation.

Som tränare gäller det att arbeta med att göra träningarna så bra som möjligt. Om idrottarna finner den aktuella idrotten rolig och stimulerande så ger du dem bra förutsättningar. Om det är något annat de vill göra så är det nog bäst att de satsar på det istället.

Hallå! Men lyssna då!

Ska jag verkligen ta upp det med tränaren? Jag är ju orolig över träningsupplägget och förstår inte riktigt hur det ska hjälpa mig att bli bättre. Jag diskuterar det med någon i gruppen innan jag tar upp det med tränaren. Det känns bra att testa om det är vettigt att ta upp det eller om det bara är jag som oroar mig i onödan.

Okej, hen tyckte att jag skulle ta upp det och jag tycker att det känns bra att göra det. Nu gäller det bara att hitta rätt läge att prata med tränaren.

Ovan är ett exempel på tankegångarna hos idrottare innan de finner mod att prata med tränaren. När de väl tar upp det med tränaren är det viktigt att hen visar att hen lyssnar och respekterar dem.

Vi har träffat flera idrottare som upplever att de har haft tränare som har varit dåliga på att lyssna. Att vara tränare innebär att arbeta med människor och för att skapa ett bra klimat behöver du lyssna på dina idrottare. Att som tränare flacka med blicken, kolla i mobilen eller avbryta idrottaren är respektlöst. Aktivt lyssnande, att verkligen vara närvarande och intresserad är viktigt!

Tränare lyssnar inte dåligt för att de vill vara otrevliga utan för att de är stressade. De upplever att de inte har tid att lyssna. Om man inte har tid så är det viktigt att säga det direkt, att man bara har fem minuter eller att man inte kan ta samtalet nu och att det passar bättre efter träningen eller innan nästa träning. Ibland kanske det är bäst prioriterad tid att ta sig tid och lyssna på idrottaren. Det kan göra att man undviker framtida problem och att man i längden faktiskt sparar tid.

Struktur och tydlighet skapar trygghet för idrottarna. Det är därför bra att berätta om din filosofi för idrottarna och hur du vill kommunicera med dem. Då blir det tydligt vad de kan förvänta sig. Aktivt lyssnande kan ta en väldigt långt. Även om det i stunden känns som att det bara ”tar” tid kan det i längden vara bland det mest effektiva du har gjort som ledare.

Vems ansvar är det när idrottaren inte lyssnar?

– Har alla förstått? Är det tydligt vad vi ska göra?
Tystnad. Svagt nickande huvuden. Till slut säger några lite tyst:
– Ja.
Träningen börjar och flera aktiva genomför övningen på ett felaktigt sätt.

Är det idrottaren som har lyssnat dåligt?
Är det tränaren som har gett otydliga instruktioner?
Är det lagkamraternas fel?
Är det föräldrarnas fel som inte hjälpt den aktiva att förbereda sig på ett bra sätt?

Som tränare är det bra att fokusera på det du kan påverka och ta ansvar för det. Att tänka att idrottarna är idioter kan i sig kallas för just idioti. Det skapar varken framgång eller utveckling. Däremot är det bra att nyfiket se på situationen. Vad kunde jag ha gjort bättre? Ska jag ge färre och tydligare instruktioner? Kan jag be idrottarna att instruera varandra? Kan jag demonstrera övningen först?

Det är sunt att utgå från att alla idrottare vill genomföra övningar korrekt. De vill utvecklas, uppfattas som duktiga och bli omtyckta. Däremot klarar inte alla av det. Om man utgår från idrotten så är brist på motivation och/eller kompetens möjliga förklaringar till det. Antingen har du som idrottare inte motivationen att lyssna på det tränaren säger, eller så saknar du helt enkelt kompetensen för att förstå vad det är hen säger.

Som aktiv har du ett ansvar att säga ifrån när du inte förstår. Det är viktigt att ta det ansvaret. När tränaren frågar om alla har förstått så säg nej om du inte har gjort det. Det är mycket bättre än att vara tyst och sedan göra fel på övningen. Som tränare kan det vara bra att fundera på hur man kan skapa ett klimat där idrottarna vågar berätta om de inte riktigt förstår.

Om du som tränare tar ansvar för din del kommer du må och prestera bättre. Vissa idrottare beter sig illa ibland. Det är givetvis deras egna ansvar. Men varje individ behöver ha förutsättningar för att lyckas och där har du som tränare en viktig roll.

Planering av dagens träning

Har du som ledare ett tydligt syfte med din träning? Har du som aktiv förståelse för det syftet

Kan du som aktiv hitta ditt eget syfte med dagens träning? Saker som du ska få ut av träningen

Som ledare hoppas vi att du har tydliga syften med de träningar du genomför. Att du har en plan för vad du vill att de aktiva ska lära sig som ligger i linje med det ni arbetar mot långsiktigt. Att alltid ha ett syfte med träningspassen kräver planering. Ofta kan det vara svårt att hitta tid för det arbetet men det är viktigt att anstränga sig för att göra det.

Om du vet att du har ont om tid vid något tillfälle kan du kanske ta hjälp av aktiva för att planera träningen. Ge några som du tror kan hantera utmaningen lite riktlinjer för hur de kan gå tillväga och låt dem sedan presentera ett upplägg. Det kan vara bra att även planera ett eller flera träningspass tillsammans med dem innan du låter dem göra det helt själva. Detta gäller både inom individuella idrotter och lagidrott. Involvera aktiva i träningsupplägget. Låt dem få tänka efter, reflektera och tycka till.

Vi förstår att det är en kompetensfråga och om du som tränare lämnar över ansvaret för en träning till gruppen så finns risken att den blir sämre rent tekniskt. Men psykologiskt kan det medföra flera positiva effekter. Framförallt kan det göra så att idrottarna känner sig mer delaktiga, vilket är bra för deras inre motivation.

Genom att involvera idrottarna mer är det möjligt att intresset för deras egen utveckling ökar. Det är något som är väldigt viktigt och troligen leder till att de långsiktigt utvecklas på ett bättre sätt.

Hej tränare! Lever du som du lär?

Tävlingsidrott är av naturen resultatinriktat. De flesta tävlingarna går ut på att vinna och ligor/serier avgörs i regel baserat på placering. Ändå trycker många tränare på vikten av att fokusera på processen och utvecklingen istället för resultatet. Det kan låta motsägelsefullt men det är det inte, snarare tvärtom, och det är ett förhållningssätt som vi delar. Fokus på processen och utveckling gör att fokus ligger på det som ska göras. Det leder till lägre prestationsångest, mindre konflikter, bättre resultat och bättre utveckling.

Vad fokuserar du själv på? Resultatet eller processen?

Ditt beteende som förälder speglas i ditt barns beteende. Barnet gör som du gör, inte som du säger. Liknande är det inom idrotten. Ditt agerade som tränare färgar av sig på idrottarna. Om du som tränare är väldigt hårt resultatinriktat så påverkar det dem. Tränaren påverkas i sin tur av föreningen. Om tränarens kontrakt hänger på resultat, medaljer, placeringar och vinster, är det inte konstigt att det påverkar tränaren i fel riktning och skapar ett mer kortsiktigt, resultatfokuserat arbete.

Det är viktigt att tränaren själv vågar fokusera på processen och utveckling även om det är läskigt och kanske inte vad andra vill. Reflektera över hur du arbetar och vad du förstärker hos dina idrottare.

Förstärker du ansträngning eller resultat?

Hur reagerar du vid förluster och vinster?

Kanske hanterar du förluster på ett bra sätt. Du visar inte att du är så arg eller besviken, du kanske till och med kan vara riktigt glad och positiv om idrottaren arbetade med rätt saker, ansträngde sig och gjorde sitt bästa.

Hur agerar du vid vinster?

Blir du jätteglad och överöser med beröm? Hur ser det ut? Du hanterar förluster konstruktivt och bra och blir jätteglad vid vinst. Det ger kanske ändå signalen att vinst är det viktiga, att det är det som räknas. Det är klart ni vill vinna. Men det är inte det som är viktigast. En sak som är viktigare är utveckling.

Du kanske blir gladare om idrottaren vinner men arbetar med att reagera och agera på samma sätt vid vinst och förlust. Det sänder verkligen rätt saker till dina idrottare om du lyckas göra det.

  • Fokusera på och förstärk ansträngning.
  • Förstärk rätt beteenden.
  • Fokusera på det som mer ligger inom idrottarens kontroll.
  • Visa att det är roligt att arbeta med idrottaren oavsett vinst eller förlust.
  • Visa att du uppskattar personen oavsett vinst eller förlust.


Det är klart att du kan vara glad vid vinst. Men idrottaren får mycket mer ut av prestationen (både för livet och idrotten) om du gläds med hen för att hon kämpade matchen ut trots en stor förlust, att hon fortsatte arbeta med sin attityd trots att hon var ledsen/frustrerad, att hon fortsatte vara professionell, behöll intensiteten och fokuserade på rätt saker fast hon ledde stort och att han var glad efter förlusten för att det var så fantastiskt roligt att idrotta.

Var tyst istället så att idrottarna lär sig något

Tränare bryr sig generellt sett väldigt mycket om sina aktiva. De vill dem väl både på och utanför banan. Något som både är fantastiskt bra och viktigt.

Just det att man vill sina idrottare så väl skapar utmaningar för dig som tränare. En vanlig utmaning är att man hjälper idrottaren för mycket. Eller i alla fall på fel sätt. Man ger dem hela lösningen vilket kanske gör att de inte alls tar åt sig det. Istället är det ofta bättre att ge dem a och med hjälp av öppna frågor får dem att själva komma fram till b och c. Exempel på öppna frågor är

– Vad gjorde du bra i övningen?
– Vad fokuserade du på i det momentet?
– Hur upplevde du tävlingen?
– Vad lärde du dig under dagens träning?

caddie
Ibland kanske det handlar om att låta bli att säga tipset, bita sig i tungan och inte ge instruktioner, att låta dem misslyckas. Sedan med hjälp av öppna frågor hjälpa idrottarna att reflektera och lära sig av sina erfarenheter.

Ofta är det lättare att göra än att låta bli. Rädslan för passivitet är övervägande hos vissa tränare. ”Har jag sagt det eller visat det så har jag gjort vad jag har kunnat, då känns det som att jag har hjälpt dem.” Men det kanske hjälper dem mer om de själva får gå iväg och fundera på det. Du som tränare vill också prestera och vara duktig. Det är viktigt att reflektera över hur det påverkar dig och ditt beteende.

Hur kan du göra för att möta idrottaren där hen är på ett bättre sätt? Hur kan du agera för att idrottaren ska lära sig på ett bättre sätt?

  • Ge färre instruktioner?
  • Fokusera mer på att ge tydlig och positiv förstärkning av bra beteenden?
  • Ställa fler frågor?
  • Arbeta med ditt tålamod?
  • Bättre värdera när du ska prata och när du ska vara tyst?
  • Våga vara tyst i situationer då du skulle vilja säga något?

Måste träningen verkligen vara rolig?

Om man frågar idrottande ungdomar varför de idrottar så svarar de flesta, om inte alla, för att det är roligt. Vissa vill nå eliten och andra nöjer sig med att hålla igång med sin idrott, det ena hindrar inte det andra. Har idrottarna roligt på sin träning mår de bättre, de blir mer motiverade och de kommer förmodligen idrotta längre. Chansen finns även att de även tar med sig dessa erfarenheter och applicerar det i skolan och på arbetet.

Som tränare gäller det hela tiden att ha glädjen i åtanke. Det är viktigt att inte glömma bort det när man kämpar med att ge idrottarna förutsättningar att utvecklas. Vissa saker är tråkiga men det går att öka glädjen i det mesta. Fundera alltid på hur du kan göra det.

Går det att göra en tråkig övning roligare? Eller finns det en rolig övning som är lika bra? Övningarna i sig måste inte vara roliga, glädjen kan ligga i kommunikationen och feedbacken. Individer tycker olika saker är roliga. Vissa tycker om att man skämtar med dem, andra tycker det är roligt att det finns möjlighet att ta ut sig fullständigt. Självklart kan det vara svårt att nå alla men det är viktigt att lyssna och vara uppmärksam.

fotboll träna tanken
Kan man ibland ta bort ett pass så att idrottarna kan få lite andrum och få en chans att längta efter att komma till träningen? Kan man hitta på andra roliga saker tillsammans i gruppen? Brukar du inkludera idrottarna i beslutsprocessen? Du kan fråga dem vad de vill fokusera på nästa vecka, eller nästa pass. Du kan ge dem alternativ på övningar att genomföra. Du kan låta dem bestämma övningarna för ett träningspass. Du kan fråga dem vad de tror skulle göra en övning roligare. Ibland kanske det är helt andra saker än du själv tror.

Fråga idrottarna i slutet av passet hur roligt de har haft det. Fråga vad som kunde ha gjort det roligare. Förklara alltid varför du använder övningarna. Om de till exempel är mindre roliga så hjälper det idrottarna att veta att du har ett syfte med dem (och inte bara gör dem för att man brukar). Idrottarna blir mer motiverade, känner sig mer inkluderade, lär sig mer och har större chans att få ut mer av dem.

Hur kan jag som tränare påverka kvaliteten på idrottarnas motivation?

Motivation är ett komplext begrepp och det finns många olika typer av motivation. Ett sätt att dela upp motivation är att skilja på inre och yttre motivation. Med inre motivation menas att en idrottare motiveras att till exempel spela tennis för att hon älskar spelet och för att hon upplever glädje när hon spelar. Med yttre motivation menas att hon gör det för att till exempel göra pappa glad eller undvika tränarens besvikelse. Vi har tidigare skrivit ett inlägg om begreppen som du kan läsa här.

Ett behov vi människor har är behovet av autonomi/frivillighet, det är en grundförutsättning för inre motivation. Det vill säga att vi gör saker av eget initiativ för att vi själva vill det. Du som tränare har möjlighet att hjälpa idrottaren att få det här behovet tillgodosett.

Hur kan du då göra detta? I den här artikeln ger vi några exempel som baserar sig på en artikel av Mageau och Vallerand (2003).

Som tränare är det viktigt att ge idrottarna möjlighet att fatta egna beslut och val. Till exempel genom att:

  • Fråga dem vad de vill fokusera på under nästa träningspass, beroende på kunskapsnivån hos idrottaren kan du stötta med några alternativ.
  • Ge dem möjlighet att välja mellan olika övningar.
  • Ge utrymme för att själva ta initiativ och möjlighet att genomföra självständigt arbete.

Om idrottarna inte får möjlighet att ta egna initiativ blir det kanske inte lika naturligt att göra det för dem senare heller. Det kanske känns onödigt stort och svårt när det väl förväntas av dem i framtiden. Det kan även vara bra att tänka på att inte ge stöd när det inte behövs och låta idrottarna fatta egna beslut och göra saker själva när de har möjlighet.

När ni ska genomföra en övning så förklara varför. Om ni har vissa regler så berätta varför ni har dem. Inkludera idrottarna. När ni går igenom reglerna och uppgifterna är det viktigt att vara medveten om och visa förståelse för idrottarnas känslor kring dem. Ni kanske förstår att idrottarna känner sig besvikna när ni inför en viss regel. Förklara då att ni förstår om de känner sig besvikna och varför ni har regeln (till exempel för att minska risken att de skadas eller för att det kommer hjälpa dem utvecklas mer).

Träna tanken tennis

När ni ger feedback är det bra att tänka på att göra det på ett icke-kontrollerande sätt. Positiv feedback kan ha två olika funktioner, informativ och kontrollerande. Exempel på positiv feedback som är informativ och inte kontrollerande är ”Bra kämpat i matchen”. Ett exempel på positiv feedback som är informativ och kontrollerande är ”Bra kämpat i matchen! Om du kämpar lika bra i nästa match så kanske jag tar ut dig till laget”. Det är viktigt att den positiva feedbacken fokuseras på beteenden som är under idrottarnas kontroll och att den förmedlar höga men realistiska krav.

Undvik andra typer av kontrollerande beteenden, till exempel att säga att de måste bete sig på ett visst sätt, att ge idrottarna ångestskapande kritik och i vissa fall även belöningar. Om du som tränare är kontrollerande och ger idrottaren uppfattningen om att de måste bete sig på ett visst sätt så blir det problematiskt om de inte gör det. Det kan skada er relation (lyssna på Hjärnskrynklarnas diskussion om relationen mellan tränare och idrottare här) Genom att få en belöning för någonting kan det uppfattas som att aktiviteten inte är intressant utan belöningen. När man inte längre får belöningen kanske inte aktiviteten i sig är lika intressant längre.

Sammanfattningsvis är det bra att ge idrottarna valmöjligheter och ge dem förutsättningar att ta egna initiativ. Ge dem möjlighet att vara kreativa och ta ansvar. Förklara varför ni gör det ni gör, det leder till att de lär sig och blir involverade. Det gör att de växer och utvecklas och får det roligare.

Avslutningsvis är det bra att undvika ord som ”måste” och ”borde”. Kan ni formulera er på andra sätt? Kan ni hjälpa idrottarna att själva inse vad som är bra att göra?

Referens:
Mageau GA, Vallerand RJ. (2003). The coach-athlete relationship: A motivational model. Journal of Sport Sciences, 21, 883–904.