Idrottsrörelsen i Sverige är fantastisk på många sätt. Samtidigt finns det en stor utvecklingspotential och en del mindre bra exempel.
Det måste vara ok att inte tycka om idrotten. De måste få uttrycka att de inte tycker att det är roligt längre. Det är viktigt att barn, ungdomar och vuxna upplever att de idrottar för att de själva vill det. Framförallt barn och ungdomar!
När det gäller barn och ungdomar är det viktigt för tränare, ledare och föräldrar att våga lyssna på aktiva. Att våga ställa frågan om de tycker att det är roligt och om de vill fortsätta. Ökar frågan risken att idrottaren lägger av? Nej det ökar möjligheterna för idrottaren att må bra i sitt idrottande. Om det är så att idrottaren faktiskt vill fortsätta för att hen tycker att det är roligt så kan frågan öka chansen att hen fortsätter med sitt idrottande. Kommer idrottaren fram till att hen vill fortsätta idrotta och om hen verkligen fick möjlighet att sluta om hen hade velat (och att det var ok utan att till exempel föräldern blev arg eller ledsen) finns det goda chanser att idrottaren i högre grad känner att hen då idrottar för sin egen skull. Idrottaren fick möjlighet att välja och valde då själv att fortsätta. Det kan bidra till att ett ökad tillfredsställelse av det grundläggande psykologiska behovet autonomi och därmed leda till en ökad inre motivation.
Ibland tycker inte idrottaren att det är roligt och då kan det vara rätt att sluta eller byta idrottsförening. Det spelar ingen roll hur mycket föräldrarna vill att barnet ska fortsätta. Det är barnet som behöver tycka att det är roligt. Sedan kan det självklart vara så att intresset kan gå upp och ned och att idrottaren ibland kan behöva en liten push (men det går inte att komma ifrån att barnet behöver trivas och tycka att det är roligt).
/Fredrik Weibull och Mikael Wallsbeck (idrottspsykologiska rådgivare)
Ni kan läsa mer om ämnet här: ”Tvingar du ditt barn att idrotta?”
En blogg om idrottspsykologi 