autonomi – En blogg om idrottspsykologi

Är du en idrottare? Tränar och tävlar du i en idrott? Är du en hockeyspelare, badmintonspelare, gymnast, sprinter, handbollsspelare, tennisspelare, klättrare, snowboardåkare eller roddare? Du är inte bara din idrott, du är så mycket mer än det.

Det är ok att sluta med din idrott! Det är ok att sluta tävla och bara fortsätta träna. Det är ok att både sluta träna och tävla. Det är ok att säga hejdå till din idrott oavsett vad någon annan säger, tycker eller vill.

Skulle din pappa bli ledsen om du slutade? Det är ok, han får klara det.
Skulle din tränare bli besviken om du slutade? Det är ok, hon får klara det.
Är du skyldig din mamma att fortsätta för att hon har satsat enorma summor och oändligt många timmar på ditt idrottande? Du är inte skyldig henne att fortsätta! Du får sluta.
Är du en fantastisk talang som inte får sluta för din och din talangs skull? Det är klart att du får sluta. Du är inte skyldig din talang någonting! Du kanske har ännu större talang inom något annat och du kanske skulle må bättre om du sysslade med något annat.

Vi älskar idrott och tycker att det är något fantastiskt att hålla på med! Det är underbart om man vill bli världens snabbaste kvinna eller ha sitt kontor på veckans golfbana men det spelar ingen roll vad vi tycker. Det som är viktigt är vad du tycker! Det är ditt liv och du ska göra det för din skull.

Varför idrottar du? Gör du det för att du vill det? I så fall är det underbart! Kör! Men ställ dig själv frågan! Fråga dig själv varför du idrottar och fråga dig själv om du vill fortsätta. Var inte rädd för den frågan, om du vill fortsätta så är det inte något läskigt. Om du egentligen vill sluta så är det mycket bättre att ta tag i det nu än om ett halvår eller tio år.

Vill du inte fortsätta så sluta och gör något du vill göra. Och kom ihåg, du kan alltid börja igen.

/Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

september 18, 2018januari 16, 2022 av Fredrik Weibull Etiketter: autonomi, Karriärövergångar, Motivation, sluta Lämna en kommentar

Idrottsrörelsen i Sverige är fantastisk på många sätt. Samtidigt finns det en stor utvecklingspotential och en del mindre bra exempel.

Det måste vara ok att inte tycka om idrotten. De måste få uttrycka att de inte tycker att det är roligt längre. Det är viktigt att barn, ungdomar och vuxna upplever att de idrottar för att de själva vill det. Framförallt barn och ungdomar!

När det gäller barn och ungdomar är det viktigt för tränare, ledare och föräldrar att våga lyssna på aktiva. Att våga ställa frågan om de tycker att det är roligt och om de vill fortsätta. Ökar frågan risken att idrottaren lägger av? Nej det ökar möjligheterna för idrottaren att må bra i sitt idrottande. Om det är så att idrottaren faktiskt vill fortsätta för att hen tycker att det är roligt så kan frågan öka chansen att hen fortsätter med sitt idrottande. Kommer idrottaren fram till att hen vill fortsätta idrotta och om hen verkligen fick möjlighet att sluta om hen hade velat (och att det var ok utan att till exempel föräldern blev arg eller ledsen) finns det goda chanser att idrottaren i högre grad känner att hen då idrottar för sin egen skull. Idrottaren fick möjlighet att välja och valde då själv att fortsätta. Det kan bidra till att ett ökad tillfredsställelse av det grundläggande psykologiska behovet autonomi och därmed leda till en ökad inre motivation.

Ibland tycker inte idrottaren att det är roligt och då kan det vara rätt att sluta eller byta idrottsförening. Det spelar ingen roll hur mycket föräldrarna vill att barnet ska fortsätta. Det är barnet som behöver tycka att det är roligt. Sedan kan det självklart vara så att intresset kan gå upp och ned och att idrottaren ibland kan behöva en liten push (men det går inte att komma ifrån att barnet behöver trivas och tycka att det är roligt).

/Fredrik Weibull och Mikael Wallsbeck (idrottspsykologiska rådgivare)

Ni kan läsa mer om ämnet här: ”Tvingar du ditt barn att idrotta?”