Glädje är och bör generellt sett vara en central del i idrottsutövandet. Det är bra att arbeta med att göra träningar och övningar mer roliga, inspirerande och stimulerande. Men ibland är det jobbigt och tråkigt och det måste få vara ok.
- Ibland är det hemskt att gå upp klockan 05.30 för att springa intervaller i skogen.
- Ibland är det trist att slå 120 servar på tennisbanan en fredagskväll.
- Ibland är det vidrigt att för sjätte träningsdagen i rad kämpa igenom ett hårt träningspass i simbassängen när man är rejält nedtränad och kroppen känns blytung.
Situationen kan bli ännu svårare om man känner att man måste gilla alla övningar. Det kan leda till att man stör sig och ifrågasätter sig själv och sin egen situation i onödan.
Att övningarna är tråkiga behöver inte göra dem mindre viktiga. Det kan till och med vara givande att kämpa sig igenom ett tråkigt pass, just för att det är tråkigt. Det är ok att saker är tråkiga och saker kommer då och då vara tråkiga i framtiden också. Om det finns en acceptans av det kan idrottssatsningen bli mer hållbar och chansen är även större att man kan finna glädjen i arbetet.
Det är alltid bra att sträva efter meningsfulla träningar. Om de inte är meningsfulla är det nog bättre att hoppa dem eller förändra dem. Dock är det viktigt att lyfta det faktum att många meningsfulla träningar kan vara tråkiga.
Vad är den mest meningsfulla och tråkigaste träningen du kan komma på? Kanske lägga in ett sådant pass imorgon?
/Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)
En blogg om idrottspsykologi 