Blir man sämst om man tränar minst?
Blir man bäst om man tränar mest?
På den första frågan kan vi nog alla enas om ett nej. Det behöver verkligen inte betyda att en idrottare blir sämst bara för att hen tränar mindre än andra. Det kan ju till och med ses som en fördel om någon är lite lat och prioriterar sin återhämtning. Bra!
När det gäller den andra frågan tänker nog många att svaret är ja. Så behöver det ju dock inte vara. Kvantitet är självklart viktigt (om man har höga idrottsliga mål krävs en väldigt stor mängd träning) men det går ju inte att komma ifrån betydelsen av kvalitet. Något annat som är viktigt och förmodligen det viktigaste i längden är glädjen och hur meningsfullt det känns för individen. Viktiga förutsättningar för en lång och hållbar karriär är därmed den inre motivationen och den harmoniska passionen.
Att träna mest kanske funkar bäst under en period men det går inte att komma ifrån vikten av en bra balans i livet och att träna och tävla av rätt anledningar. Att det är individen själv som vill göra det för att aktiviteten i sig är stimulerande och givande.
All träning behöver inte vara rolig. Ett tungt träningspass kan vara väldigt tufft och utmanande. Men det kan ändå kännas meningsfullt och (ibland) ”roligt” att försöka prestera under krävande förhållanden (fysiskt och psykiskt). Det är en stor skillnad att genomföra träningspass genom att ”piska” sig själv (och drivas av skuld eller dåligt samvete) jämfört med att drivas av glädjen och lusten att utvecklas.
När det gäller ovanstående resonemang om sämst och bäst har det ju så klart stor betydelse hur man definierar variablerna och hur idrottarnas andra förutsättningar ser ut (till exempel fysiska förutsättningar) men vi vill lyfta ämnet eftersom det ofta blir ett väldigt stort fokus på mängden träning som idrottarna lägger ned. Fokus bör istället riktas på hur vi kan skapa stimulerande miljöer och meningsfull (för idrottarna) träning.
/Fredrik Weibull och Mikael Wallsbeck (idrottspsykologiska rådgivare)
En blogg om idrottspsykologi 