Många idrottare vill bli av med deras nervositet och prestationsångest. Det är normalt och naturligt. Vi människor vill ofta bli av med det jobbiga, det obehagliga. Det är förståeligt att en idrottare vill att prestationsångesten ska försvinna när hon försöker vinna tennismatchen eller när hon försöker skjuta fullt på skjutvallen.
Det blir dock svårt att prestera på topp om målet är att bli av med nervositeten. Det blir till och med svårt att bli av med nervositeten då, resultatet blir nog snarare det omvända. Mer nervositet och prestationsångest.
Som elitidrottare är målet att lyckas med sina prestationer, att vinna poängen, bidra till att laget gör mål eller hoppa över ribban. Det blir därför mycket bättre om det är det man fokuserar på. Att kunna göra det man ska oavsett hur mycket nervositet eller prestationsångest man upplever.
Man har en bättre chans att lyckas hantera nervositet och prestationsångest på ett bra sätt om man strävar efter att prestera så bra som möjligt och göra det man ska bättre och bättre med de känslor, kroppsliga förnimmelser och tankar som finns där, just då. Strävar man efter att göra det man ska (till-beteenden) på det sätt man vill ökar chansen att man agerar på det sättet och att fokus ligger på rätt saker. Då anpassar sig också tankarna och känslorna därefter.
Gör man det som man har tränat på att göra känner hjärnan igen sig. Man känner sig förmodligen mer trygg och upplever mer självförtroende. Fokuserar man på andra saker, sjunker ihop, spänner sig, är mer stillastående och agerar annorlunda, är det förståeligt att det känns konstigare, att man känner sig mer osäker och börjar tvivla på sig själv.
Strävar man efter att kroppen ska kännas mindre konstig, att de kroppsliga förnimmelserna ska förändras och att man ska känna sig mindre osäker fokuserar man inte på att agera på det sätt man vill och fokus ligger förmodligen inte på det man brukar fokusera på när man presterar som bäst. Då blir det svårt att prestera.
Många idrottare som har lärt sig att det är bra att acceptera nervositeten när de tävlar försöker acceptera nervositeten samtidigt som de försöker bli av med den. Det är dock inte genuin acceptans. De är inte ok med att uppleva de besvärliga känslorna och försöker därför behålla kakan och äta kakan samtidigt. Det går inte. Det är däremot möjligt att sträva efter att acceptera känslorna mer och mer, men det blir svårt om man inte har ändrat perspektiv och ‘arbetar med större penseldrag’. Det är bättre att verkligen acceptera känslorna, att de får vara där. Ja, det kommer att vara jobbigt ibland, men då finns det i alla all en väg framåt. Generellt sett och över tid kommer det även bli mindre jobbigt än om man brottas med att få bort och bli av med ångesten.
Kan du komma till en plats då du fokuserar på att agera som den idrottare du vill vara, och du genomför aktionerna så bra som möjligt, samtidigt som de besvärliga känslorna faktiskt får finnas där. Då har du kommit långt, då har du goda chanser att bli riktigt bra på att prestera med mycket nervositet och prestationsångest.
Fredrik Weibull (idrottspsykologisk rådgivare och KBT-terapeut, steg 1)
En blogg om idrottspsykologi 