Hur kan vi få fler elitidrottare att söka hjälp när de mår dåligt?

Det finns många olika anledningar till varför elitidrottare inte söker hjälp när de mår dåligt. Några exempel är för att de har bristande kunskap om mental hälsa, de vet till exempel inte när de ska söka hjälp (O’Keeffe et al., 2021), de har dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen då de har sökt hjälp (Moreland et al., 2018) och de vet inte hur de ska söka hjälp (Moore, 2017). De vanligaste orsakerna är dock relaterade till stigma om mental ohälsa (se t.ex. Poucher et al., 2021).

Poucher et al. (2021) tror att stigman om mental ohälsa härstammar från den allmänna synen inom idrotten att elitidrottare ska vara mentalt tuffa och att de då inte ska erkänna att de är ”mentalt svaga” och söka hjälp för psykiska svårigheter. Synen hos vissa är att det gäller för idrottarna att bita ihop även om de mår dåligt. Andra forskare har också lyft problemen med hur många ser på begreppet mental tuffhet (t.ex., Anderson, 2011) och det är nog absolut en bidragande orsak. 

Vad kan vi göra åt detta?
Enligt Poucher et al. (2021) är det viktigt att forskare inom idrottspsykologi fortsätter att undersöka hur vanligt det är med olika psykiska diagnoser inom elitidrotten. Det menar även på att det gäller att idrottspsykologer, terapeuter, idrottspsykologiska rådgivare och forskare arbetar med att ta reda på varför en del elitidrottare söker hjälp medan andra inte gör det. Det vore även givande om de kan skapa olika typer av program som hjälper tränare, ledare, administrativ personal och idrottare att på olika sätt prata om och handskas med mental ohälsa (Poucher et al., 2021). Det borde vara en naturlig del av alla tränarutbildningar. Dessa borde inkludera information om vad mental ohälsa är, om olika psykiska diagnoser, hur viktigt ämnet är, hur idrottsföreningar kan skapa en psykologiskt trygg, sund och stöttande idrottsmiljö samt hur idrottare kan söka hjälp. 

Poucher et al. (2021) tar upp att allmänheten borde utbildas i hur viktigt det är med elitidrottares mentala hälsa och att stigman kan öka hos idrottare om man till exempel uppmuntrar vikten av mental tuffhet. Vidare nämner de att det borde vara bra att involvera kända idrottare i kampanjer där de pratar mental hälsa och ohälsa. De skriver också att det är vanligt att även elitidrottare mår dåligt samt att det är viktigt att de söker hjälp om de upplever ett behov av det (Poucher et al., 2021). 

Det borde även vara givande att arbeta med detta i yngre åldrar, i förskolor, skolor och i idrottsföreningar. Det vore bra att förmedla att det är normalt att må sämre ibland, att man kan ha jobbigt med tankar och känslor oavsett hur duktig, stor, stark, snabb och gammal man är. Att på ett naturligt och anpassat sätt lära barn att hantera deras egna tankar och känslor och att prata om känslor med andra jämnåriga och vuxna. Det borde vara viktiga nycklar för att elitidrottare i framtiden ska må bättre och söka hjälp om de inte mår bra. 

Det vore bra om det är möjligt att ha någon kontaktperson i varje idrottsförening att vända sig till om man mår dåligt. Personen kanske inte alltid kan hjälpa idrottaren eller tränaren men hen kan i alla fall lyssna och hänvisa till någon som kan hjälpa. Det bör hjälpa idrotten att normalisera hjälpsökande och bara vetskapen att det finns hjälp att få om man skulle behöva hjälp skulle nog göra mycket. Det skickar signaler till idrottare, föräldrar, tränare, administration och ledning att det förekommer mental ohälsa och att det är något som bör uppmärksammas och att idrottare och även tränare borde erbjudas hjälp med låga trösklar. 

Som en motvikt mot allt fokus på mental tuffhet inom idrotten bör vikten av och fördelarna med att låta sig vara sårbar lyftas oftare (se till exempel Sårbarhet – Vad spelar det för roll inom idrotten? och Hägglund et., 2019). 

Referenser

Anderson, M. B. (2011). Who’s mental, who’s tough and who’s both?: Mutton constructs dressed up as a lamb. I D. Gucciardi & S. Gordon (Eds.), Mental toughness in sport: Developments in theory and research. New York, NY: Routledge. 

Hägglund, K., Kenttä, G., Thelwell, R., & Christopher R. D. Wagstaff (2019). Is there an upside of vulnerability in sport? A mindfulness approach applied in the pursuit of psychological strength. Journal of Sport Psychology in Action, DOI: 10.1080/21520704.2018.1549642

Moore, M. (2017). Stepping outside of their comfort zone: Perceptions of seeking behavioral health services amongst college athletes. Journal of Issues in Intercollegiate Athletics, (Special Issue), 130–144. http://csri-jiia.org/wp-content/uploads/2017/07/JIIA_2017_SI_08.pdf

Moreland, J. J., Coxe, K. A., & Yang, J. (2018). Collegiate athletes’ mental health services utilization: A systematic review of conceptualizations, operationalizations, facilitators, and barriers. Journal of Sport and Health Science, 7(1), 58–69. https://doi.org/ 10.1016/j.jshs.2017.04.009 

Poucher, Z. A., Tamminen, K. A., Kerr, G., & Cairney, J. (2021) A Commentary on Mental Health Research in Elite Sport. Journal of Applied Sport Psychology, 33:1, 60-82, DOI: 10.1080/10413200.2019.1668496 

O’Keeffe, S., Niamh Ní Chéilleachair, Campbell, M. & O’Connor, S. (2021): Barriers and Facilitators to Mental Health Help-Seeking in Elite Gaelic Footballers Post-Injury: A Qualitative Study, Research Quarterly for Exercise and Sport, DOI: 10.1080/02701367.2020.1865517

/Fredrik Weibull (idrottspsykologisk rådgivare)


Ifall du är aktiv elitidrottare eller ledare/tränare på högsta elitnivå (och minst 18 år) är det här ett bra ställe att kontakta om du vill ha hjälp gällande din psykiska hälsa: Mottagningen för Elitidrott och Hälsa

Foto av Kristina Tripkovic på Unsplash

Annons

Kraftig ångest eller oro bör likställas med till exempel en ledbandsskada i knät

Idrottare brukar inte tvingas tävla med ett skadat knä. Snarare tvärtom, oftast tvingas de stå över tävlingen. Betydligt vanligare är det att idrottare tvingas träna och tävla med kraftig ångest.

I det senaste numret av Sportbladet Inside (18-02-2017) skriver de om Andrés Iniesta i Barcelona, som 2010 var inne i en depression. Han pratade med dåvarande tränaren Pep Guardiola och tillsammans kom de överens om att Iniesta skulle försöka komma på träningarna. Men han hade friheten att lämna träningen om han inte orkade längre. Under vissa träningar värmde han upp i 15 minuter. Sen drog han hem för att återhämta sig.

Flertalet studier visar att skaderisken ökar när spelare är stressade. Att inte få tid att hantera sina känslor, är jobbigt och stressande. Det är viktigt att vi inom idrotten blir bättre på att ge idrottare utrymme att hantera sina känslor. Nej, vi menar inte att idrottare ska stå över träningar och tävlingar bara för att det är lite oroliga. Men om en spelare upplever kraftig ångest i samband med sin idrott. Är det verkligen rätt ställe att vara på just då?

Att prata om sin psykiska ohälsa är jobbigt och i många fall är det väldigt tufft för idrottare att prata med deras tränare om det. Det är också viktigt att förstå att det inte smittar. Alla skadar inte knät bara för att en spelare gör det och alla får heller inte plötsligt ångest bara för att det blir mer accepterat att prata om det.

Hur vet du som idrottare när du ska överväga att minska eller förändra din träning? Om du upplever flera av symptomen nedan är det nog dags att göra en förändring.

  • Svårt att koncentrera dig
  • Sover dåligt under ett par veckors tid
  • Äter mindre under ett par veckors tid
  • Lättirriterad
  • Svårt att förstå vad andra säger och ta till dig ny information
  • Det är bra om du som tränare känner till symptomen ovan så att du kan stötta dina idrottare i detta. Och så att du kan hjälpa dem hantera det och kanske ta det lite lugnare under en period, likt du hade gjort om de hade skadat sig fysiskt.

/Fredrik Weibull och Mikael Wallsbeck (idrottspsykologiska rådgivare)