Idrottare strävar efter att bli bättre och bättre. Det ingår i idrottssatsningen, att bli snabbare, slå bättre passningar, serva hårdare och hoppa högre. Det är naturligt och förståeligt att man då vill vara bättre än vad man är just nu.
Det är svårt att veta exakt hur bra man är och många säger ju att man ska ha mycket självförtroende och tro på sig själv så mycket som möjligt, att man ska ”fake it to you make it”. Det kan nog bidra till att idrottare försöker intala sig själva att de är bättre än vad de är. Det kan ju även kännas bättre, i alla fall kortsiktigt, att inbilla sig att man är lite skickligare (t.ex. en bättre tennisspelare eller skidåkare).
När man intalar sig själv att man är bättre än vad man faktiskt är kan man även uppleva en lite obehaglig, jobbig känsla. Det är förståeligt, man är ju inte ärlig mot sig själv, man vet att det man intalar sig själv inte stämmer. Även om det kanske sker mer eller mindre medvetet.
När man försöker intala sig själv att man är bättre än vad man är ökar risken att man får för höga förväntningar på sig själv och att man börjar ställa orimliga krav. Det kommer i sin tur leda till mycket frustration och besvikelse eftersom man inte kommer att prestera på den nivån så ofta (Ni kan läsa mer om krav och förväntningar här: ”Krav, förväntningar och mål”).
Istället för att blåsa upp sin självbild, sitt ego, är det gynnsamt att vara ärlig mot sig själv och sträva efter att se sig själv som man faktiskt är, med de styrkor och svagheter man har just nu. Det kan vara jobbigt kortsiktigt, egot kan få en sig en törn. Men det är ok, det är ok att du är där du är just nu. Det spelar inte heller någon roll hur gärna du vill vara bättre, du är så bra som du är.
När du arbetar med att vara mer ärlig mot dig själv och med att få en mer sann bild av ditt nuläge är det bra att även släppa taget om självbeskrivningar, hålla lösare i dem och nyansera bilden mer:
- ”Ja, jag kanske är lat i många sammanhang, men inte alla. När känner mig inspirerad kan jag jobba hur hårt som helst”
- ”Jag har generellt sett svårt att spela mot tennisspelare som är sämre än mig, men ibland går det bra och jag brukar ofta vinna de matcherna.”
- ”En del saker är jag mindre på när det gäller det mentala men jag har även många styrkor, som att jag gör mitt bästa, jag är bra på att släppa misstag och jag kan hantera frustration på ett bra sätt.”
- Ibland har jag svårt att åka bra när jag leder i slalomtävlingar men några gånger jag har presterat som bäst då också. Så jag kan verkligen.”
Arbeta med att nyansera bilden. Håller vi hårt i självbeskrivningarna blir det knepigt att få en sann bild av nuläget och det blir svårt att prestera och utveckla sig själv. Han man en bild av sig själv som lat blir det extra utmanande att vara disciplinerad och genomföra de tuffa morgonpassen, dels för att det är jobbigt, dels att det blir viktigt för en att bevara självbilden av att vara lat om det är en del av ens identitet, om man har fusionerat med den (ni kan läsa mer om självbeskrivningar här: ”Psykologisk Flexibilitet och Kärnprocesserna i Acceptance och Commitment Therapy (ACT)”).
Är man ärlig i sin analys av sig själv sparar man energi eftersom man slipper lägga ned tid och energi på att försöka upprätthålla den falska bilden. Det känns också bra att vara ärlig mot sig själv, sann sig själv. Acceptansen av de mindre bra sidorna av sig själv gör även att man blir mer fri och kan släppa saker som man ändå inte kan påverka. Då kan man prioritera det man vill påverka (till exempel blir mer psykologiskt flexibel, bli bättre på att utmana en mot en eller utveckla närspelet runt green), det man vill bli bättre på och man har bättre förutsättningar att göra en upp en realistisk och utmanande plan för att nå dit. Dessa saker sammantaget gör även att man skapar bra förutsättningar för att utveckla en sund självkänsla.
/Fredrik Weibull (idrottspsykologisk rådgivare och KBT-terapeut, steg 1)
En blogg om idrottspsykologi 