Ätstörningar inom idrotten

”Nu är det din tur!”

Ni ska köra dips. Den där jobbiga övningen då du har kroppen mellan två räcken, sänker ner kroppen för att sedan återigen trycka dig upp. Fokus ligger här på muskeln triceps.

”Hur många klarar du?”

Det blir väldigt tydligt i en sådan här situation. Kanske resten av laget/gruppen kollar på samtidigt som du genomför övningen. Kanske har flera andra kört innan dig och du vet hur många den hitintills sämsta har gjort. Du känner att du måste slå det.

Du kämpar dig igenom fyra stycken innan det tar stopp halvvägs under den femte. Du hänger där och tar i allt vad du kan medan kroppen bara darrar. Tillslut tvingas du frustrerande nog släppa taget.

”Hehe, du måste sluta äta så många bullar”

En kommentar från en ”kompis”. Åtta små ord. De träffar hårt. Hur hårt? Det vet vi inte men vi vet att det måste ske ett slut på sådana kommentarer inom idrotten. Det kan skada folk värre än vad vi ens vill tänka på.

I söndags genomförde svensk idrottspsykologisk förening (SIPF),  för vilken Mikael är ordförande, sin årliga vårkonferens på Bosön. Temat för konferensen var ätstörningar inom elitidrott. Forskning visar bland annat tydligt att ätstörningar är vanligare inom än utanför idrotten.

Exemplet ovan kan översättas till många andra situationer, kommentarer och idrotter. Tyvärr är det alldeles för vanligt. Tyvärr förstår många heller inte hur fel det kan bli. Vi behöver hjälpas åt att se till att sådana kommentarer och liknande beteenden som till exempel en snärt på mage eller rumpa upphör. Det ska inte vara okej med nedlåtande kommentarer om vikt och utseende i en idrottshall. Det är viktigt att både idrottare och ledare säger ifrån. Det kan aldrig komma något positivt ur en sådant agerande.

Inom många idrotter tävlar de aktiva i minimala kläder vilket exponerar kroppen något oerhört. Inom flera idrotter spelar vikten en stor roll i hur väl idrottaren presterar. Det är oundvikligt att inte vara medveten om vikten i de idrotterna.

En tidig insats. Det är viktigt för att förhindra att idrottare utvecklar en ätstörning eller för att underlätta behandlingen av den. En tidig insats kan innebära att fråga hur idrottaren mår. Likt det vi har skrivit om tidigare här på bloggen är det en viktig fråga som behöver få ta plats.

”Hej, hur mår du?”

Ensamhet
www.fotoakuten.se

Det är viktigt att visa att man bryr sig och att man finns där för idrottaren. Släng inte iväg en hastig fråga som du inte egentligen bryr dig om att få besvarad. Ta dig tid, visa att du bryr dig om svaret och verkligen lyssna på idrottaren.

Inom idrotten är det svårt att studera viktnedgång som ett mått på om individen har problem med näringsintaget eller inte. Det som är viktigt är hur idrottaren förhåller sig till maten. Det är extra viktigt att vara vaksam om idrottaren blir skadad, missar en laguttagning eller underpresterar. Hur agerar idrottaren då? Vissa går hem och gråter, andra blir förbannade och ger sig f… på att komma tillbaka, starkare än någonsin. Några kanske hanterar ångesten och besvikelsen genom skadliga matvanor.

En tidig insats kan vara ett ta professionell hjälp av en psykolog för att bolla problematiken. Hör gärna av er till oss om ni vill diskutera något så kan vi antingen hjälpa er eller hänvisa vidare. Det kan aldrig bli för tidigt för att oroa sig, enbart försent.

”Du får sluta äta så mycket bullar nu”. Det kan vara den kommentarer som gör att en individ aldrig mer äter bullar, sötsaker och börjar svälta sig själv.

”Ah men det var ju bara på skoj”. Skoja om någonting annat.

/Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

Annons

Den mörka naturliga sidan av idrotten och idrottspsykologins roll

Ekonomin är säkrad och du får göra det du drömt om sedan du var liten, du tävlar mot de allra bästa i världen! Elitidrotten.

Är ovanstående ingredienser ett kvitto på välmående?

Svar: Nej.

En elitidrottare mår inte alltid bra. Göran Kenttä har skrivit en bra artikel med rubriken ”Den deprimerande olympiern” (2012). I den tar han upp att även elitidrottare kan lida av psykisk ohälsa såsom depression, nedstämdhet, ångest, tvångssyndrom, beroende, missbruk, ätstörningar, bipolär sjukdom, schizofreni, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning samt utmattningssyndrom.

Kanske upplevs det förvånade men det är en självklarhet. Idrottare är också människor och vi människor mår ibland dåligt. I media skrev nyligen om den Australiensiska stavhopparen Steve Hooker och att han slutar baserat på mental utbrändhet, han uppger i artikeln att han trodde kroppen som fysiskt skulle protestera först, men det visade sig vara psyket som satte stopp för hans karriär.

Just den här tankebanan som nämns ovan tror vi många idrottare har och det är ett mindre bra perspektiv att ha. Att se sig själv som för stora och starka för att må dåligt mentalt. Att det enda sättet man kan bli stoppad på är genom att kroppen säger ifrån i form av fysiska skador. Alla vi som har upplevt känslan att få vara liten och kura ihop sig tillsammans med någon som älskar en oavsett hur man är vet hur skönt det kan vara. Att få känna sig liten, att få känna sig sårbar och ändå accepterad och älskad. Att kunna gör det det ger en styrka. Även en för en stark idrottare som vunnit OS-guld.

Det som framförallt är mindre bra med tankebanan ”stor och stark” är att själva idrottsutövandet kan förstärka den psykiska ohälsan. För om du lider av ångest, vi vill här betona ”lider” då enbart ångest i sig är naturligt för oss. Om du lider av ångest och tränar kan träningen i sig vara ett sätt att dämpa ångesten på. Det är även något som kan fungera kortsiktigt. Fortsätter du dock så över en längre tid och aldrig ger utrymme för ångesten att lösas upp riskerar du att förvärra din psykiska ohälsa.

Det finns väldigt många exempel på psykisk ohälsa inom idrotten och senaste tiden skrev även media om en studie som gjorts på fotbollsspelare som lider av ångest och depression både under och efter sin karriär.

Så problematiken finns. Frågan är hur du som tränare, aktiv, förälder, idrottspsykologiska rådgivare eller andra aktiva runt idrotten kan förbättra problematiken. Otroligt mycket tror vi kommer förändras om vi ”bara” uppmärksammar detta faktum. Att en idrottare som ”ser” stark ut nödvändigtvis inte även måste må bra. Enbart den korta reflektionen och medvetenheten om att vi alla är människor kommer hjälpa mycket!

Det är svårt att själv inse när man gör något som är mindre bra för en själv. Där behövs omgivningen, en modig omgivning. Som vågar ifrågasätta och vågar närma sig känsliga frågor.

Vi fundera på hur vi pratar med idrottare. Hur mycket diskuterar vi obehagliga känslor och tankar? Diskuterar vi det alls eller undviker vi det för att inte riskera att ”jinxa” det ”Fråga inte hur han mår för då kommer han bara att tänka mer på det”. Vi lovar att en person som mår dåligt kommer må sämre om hen inte får prata om det. En idrottare som mår bra kommer nog bara uppskatta om någon frågor hen hur hen mår. Det är alltid härligt att veta att folk i sin omgivning bryr sig om en. Då kanske också tröskeln minskar för hen att prata med den personen om det om hen senare skulle må sämre.

Att just prata om det, att faktiskt höra sig själv säga att man har ångest, känner sig nedstämd eller inte mår så bra skapar perspektiv. Det är mycket enklare att förhålla sig till ord än abstrakta tankar och det kan vara otroligt skönt att få dela bördan med någon som lyssnar. Att bara sätta ord på det kan hjälpa personen.

Det här några av våra tankar kring problematiken och det finns inga direkta rätt eller fel. Däremot tror vi på att vara mänsklig och hjälpa andra människor, oavsett om det gäller idrottare eller inte. Kommer vi dit tror vi att den psykisk ohälsan kommer minska.

Vi önskar dig en bra fortsättning på dagen!
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

Stenar i havet
Källa: www.fotoakuten.se