När gruppen betyder mer än individen

Vi lägger mycket ansvar på idrottaren och det är bra för de behöver ta ansvar. Ibland kanske det dock läggs för mycket ansvar på individen och förväntningarna kan ibland bli för höga. Vi glömmer bort att många idrottare är unga och att de faktiskt inte har lärt sig vissa färdigheter än.

I vissa miljöer är det en självklarhet att det är viktigt med återhämtning och att idrottarna även ska göra andra saker utanför idrotten. Ingen blir hånad för att ha valt bio istället för ett hårt träningspass. I andra idrottsföreningar/lag skulle samma individ ha fått gliringar och i de miljöerna är det inte accepterat att välja att göra något annat om man inte är allvarligt skadad.

Individer i vår närmiljö påverkar oss ibland mer än vad vi vill tro. Vi kanske är starka som individer men vi ska inte underskatta gruppens kraft och påverkan.

I ett ungdomslag vi arbetade med för länge sen var det givet att de som kom ner till träningen eller matchen hälsade på varandra genom att ta varandra i hand. Varje träning, varje match, alltid. Inga konstigheter. Ett beteende som formas av gruppen och där det är jobbigare att strunta i att göra det än att göra som alla andra.

Ett annat exempel är fysträning där den som hoppar längst och mest korrekt hyllas istället för hånas. Kanske låter konstigt med att hånas, varför skulle någon hånas av den anledningen? De som är väldigt duktiga på till exempel vissa fysiska färdigheter kan få kommentarer om att de hoppar som en groda eller springer konstigt. De kan få höra ”skämt” om att de äter tillskott eller är dopade. Allt för att sätta sig över dem och trycka ned dem istället för att bli imponerad och lyfta de som verkligen har lagt ner ett eftersträvansvärt arbete.

Beteenden kan formas snabbt i grupper. Det gäller att ha respekt för kulturen och historien, var kommer beteendet ifrån och var har det blivit format? Det är även viktigt att inte se mellan fingrarna och att istället ta tag i mindre bra beteenden så fort som möjligt.

Stötta i motgång

– Jaaaaa!
Glädjen är stor när Nour sätter sitt sjunde mål i matchen. Laget leder med fyra mål och spelar stabilt, lekfullt och avslappnat.
– Snygg pass Hanna!
– Du är bäst Nour!
-Kom igen nu tjejer! Nu kör vi!

I medgång är det relativt enkelt att berömma, uppmuntra och stötta sina kamrater inom idrotten. I motgång är det svårare men det är framförallt då stöd behövs.

Innebandylaget som Amir spelar i ligger under med tre mål. Matchen är viktig men laget underpresterar. De har slutat prata med varandra. De är spända, irriterade och frustrerade. De skapar nu bra tryck mot motståndarnas mål, snabba passar fram och tillbaka till varandra nära mål. Målvakten ligger ned och Amir får bollen. Målet är helt öppet, han blir exalterad samtidigt som han hinner bli rädd för att skjuta över. Amir skjuter och bollen går över ribban. Samtidigt som en våg av besvikelse sköljer över honom hör Amir hur tre av hans lagkamrater skriker ”Neeeeeej”, ”Hur kan du missa???” ”Men då Amir, hur lyckas du med det där?”, skakar på huvudet och vänder sig bort från honom.

Om en spelare får höra sådana kommentarer som Amir fick efter ett misstag blir den negativa reaktionen ännu starkare. Amir är medveten om att han gjorde ett misstag och att han ”borde” ha satt skottet. Han behöver inte få andras feedback på det. Om han var rädd för att missa innan så är han förmodligen ännu mer rädd nu.

Det behöver inte vara lika tydligt som exemplet ovan med glåpord. I vissa fall kanske man får arga och irriterade blickar och färre passningar. I andra fall kanske man blir utfryst i omklädningsrummet och så kanske man inte blir inbjuden till sociala aktiviteter utanför innebandyn.

Om Amir hade upplevt att det är okej att göra misstag finns chansen att han hade varit mer avspänd och fokuserad på rätt saker när han fick chansen. Han hade i så fall troligtvis satt bollen i mål.

Tänk om Niklas istället hade klappat Amir på axeln efter missen, om Adam hade ropat ”Ah synd, du sätter den nästa gång Amir, du är bäst!”. Då hade Amir säkert snabbare kommit tillbaka in i matchen, han kanske till och med hade blivit extra sporrad efter missen och kämpat allt vad han hade för att ta revansch. Chansen är också större att han inte skulle bli lika rädd för att missa nästa gång.

I medgång är det lätt att stötta men kom ihåg att göra det även i motgång. När en lagkamrat underpresterar och gör misstag, ge hen en klapp på axeln, uppmuntra hen ”Kom igen, du är bra!” och visa att du tror på hen. När det går bra så behöver man kanske inte så mycket pepp, då är man så peppad själv. När det går tyngre kanske man håller igen mer, kanske inte vågar och är rädd för att göra sina lagkamrater eller föräldrar besvikna. Det är då en high-five eller en positiv kommentar behövs.

Uppmuntra försök och ansträngning. Om en spelare genomför en sämre match men kämpar riktigt hårt så uppmuntra och beröm det. ”Riktigt bra kämpat Anders, underbart!”. Om Nadja skjuter och missar så beröm henne för att hon tog skottet ”Bra att du tog chansen Nadja”, ”Bra tryck Nadja”, ”Synd, du sätter den nästa gång”.

Vet du hur dina lagkamrater vill att du agerar? Prata med varandra om det. Kanske vill de att ni bara är tysta och kör vidare. Kanske att ni säger något speciellt till varandra. Hur vill du att de ska agera när det går dåligt för dig?


Inlägget handlar om att stötta i motgång och det finns många exempel på hur man kan stötta varandra bättre i lagidrotter. Därför passar det bra att ha ett foto på en plan när två lag spelar match.