Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Annonser

Tvingar du ditt barn att idrotta?

Är du engagerad i ditt barns idrottande för barnets skull eller för din egen? Det kan vara svårt att skilja på men det är något som är bra att reflektera över regelbundet.

Det finns många fördelar för barn att idrotta. Idrottsdeltagandet hjälper dem att vara regelbundet fysiskt aktiva, de får en ökad kontroll över sin kropp och de tränar på att samarbeta, hantera press, arbeta med sitt fokus samt hantera sina känslor. Vi ska inte heller glömma bort att det kan vara fantastiskt roligt och att det kan leda till en fin gemenskap med andra barn.

Det är klart att vi som föräldrar vill att våra barn ska ta del av allt detta men det är en stor skillnad om de gör det för vår eller deras egen skull. Självklart kan det vara bra att uppmuntra deras deltagande i idrott generellt eller vissa specifika idrotter. Självklart kan man hjälpa, stödja och pusha dem.

Många föräldrar är väldigt engagerade i deras barns idrottande, de satsar mycket tid och pengar på det. Det tror vi kan vara fantastiskt bra. Det ger kanske barnen möjlighet att bli riktigt duktiga i deras idrott, det kan få barnen att förstå att deras föräldrar bryr sig om dem och det kan innebära en möjlighet för barn och föräldrar att få mycket kvalitetstid tillsammans. Det är dock viktigt att vara medveten om att det även kan skapa en stor press på barnen och att man kan göra dem en björntjänst:

  • Barnet kanske vill sluta med den specifika idrotten men gör inte det för att hen känner att deras föräldrar har satsat så hårt på hens idrottande. Hen känner sig därför skyldig att fortsätta.
  • Det kan leda till ökad prestationsångest för att barnet känner att det är viktigt att hen levererar bra resultat.
  • Det kan leda till att barnen inte lär sig ta eget ansvar och inte klarar av att hantera vissa utmaningar på egen hand.


(Picture: Kevn Gant; https://unsplash.com)

Det finns också andra sätt att hjälpa dem på och visa att man bryr sig. Kanske kan de prova på andra idrotter och andra fritidsaktiviteter (t.ex. musikinstrument eller teater). Var närvarande när ni umgås (äter middag, pratar efter tandborstningen eller när ni promenerar i skogen), umgås med barnen på deras villkor, fråga och visa dem att ni bryr er om det som är viktigt för dem då.

Om barnet ibland får resa själv med klubben, ta sig till olika platser (i samband med träningar/tävlingar) på egen hand och får packa väskan själv kan barnet känna att föräldrarna har förtroende för det och tror på det. Det kan även få barnet att känna att hen idrottar för sin egen och inte sina föräldrars skull.

För att förtydliga tror vi att det är jättebra när föräldrar engagerar sig mycket. Det vi vill lyfta är att det också är viktigt att ifrågasätta varför man gör de olika saker man gör:

  • För vems skull gör man det?
  • Är det för att man är orolig/rädd i onödan?
  • Curlar man dem?
  • Behövs det egentligen?
  • Går det att göra på ett bättre sätt eller på ett annat sätt?
  • Utgå från barnen, engagera och fråga dem.

 

Barnen till idrottsföräldrar behöver ta ansvar

SVT Sport tittar just nu närmare på #föräldrahets inom barn- och ungdomsidrotten. Fokus i granskningen har hittills legat på hur tränarna upplever föräldrar.

Vilka mår dåligt av föräldrahetsen? Alla inblandade, men framförallt barnen.

Ansvaret för att skapa ett bra klimat tycker vi även ska ligga på barnen/ungdomarna. Om de inte säger ifrån är risken stor att det inte blir någon förändring. Barnen ska absolut inte ta ansvar för sina föräldrar. Det håller vi verkligen med om och är något som är jätteviktigt att lyfta. Men det är viktigt att barnen själva tar ansvar, i den mån de kan. En tonåring bör kunna säga till sina föräldrar vad de tycker.

Låt barnen och ungdomarna växa med ansvar. De är kloka individer och känner när någonting blir fel. De behöver hjälp att våga uttrycka sig och respektera sina åsikter

Här kommer några tips:

  • Ge idrottarna förutsättningar att träna på att ge varandra feedback. Det är en bra start att våga berätta för någon annan vad de tycker.
  • Hjälp idrottarna träna på att säga nej. Ni kan hjälpa dem att träna på det på olika sätt. En metod som kan användas är mentala föreställningar, de kan föreställa sig att de säger nej i olika situationer för att på så sätt träna och bli bättre på det.
  • Diskutera föräldrar och då bland annat att de kan vara krävande att hantera. Ge förslag på hur idrottare kan prata med föräldrarna. Behöver till exempel en idrottare berätta allt för dem? Måste de alltid prata om senaste tävlingen eller matchen på middagen?


Det går att träna barn och ungdomar i att inte bjuda in föräldrarna till diskussion kring deras idrottsprestationer hela tiden. Om ungdomarna aktivt kan styra in samtal mot någonting annat så stimuleras inte föräldrarna att ge kommentarer som är mindre genomtänkta.

  • På vägen hem i bilen är det ok att säga till föräldern att du inte vill prata mer om tävlingen.
  • Under middagen på lördagskvällen är det ok att börja prata om någonting annat än idrotten.
  • Det är ok att säga till föräldrarna att du inte vill att de kommer och kollar på helgens tävling.

Barn och ungdomar ska inte bli förminskade. De kan agera och är kloka individer. Framförallt ska de växa upp och utvecklas till självständiga individer. Det är något vi kan hjälpa dem med.

Är det förenligt med bra ledarskap att utöva bestraffning på barn för att nå framgång?

Hej läsare,

Utan er hade vi inte haft denna blog. För några veckor sedan fick vi ett intressant mail från en idrottsförälder. Vi svarade och tänkte sedan när vi såg konversationen att detta kunde vara något som skulle kunna vara intressant att publicera på bloggen. Vi kollade givetvis med personen som mailade oss om det var ok och namnen i de ursprungliga mailen är borttagna eller ersatta.

Så nedanför följer en mailkonversation (små ändringar har gjorts i svaren) som vi har haft vilken visar på att mer utbildning i idrottspsykologi behövs i idrotten.

Mycket nöje.

Mail nummer 1 från idrottsföräldern

Hej,

Jag har en fundering och hoppas du kan hjälpa mig.

Laget som min son spelar och tränar för har en del tävlingar, en är att den förlorande spelaren/barnet efter en tävling i att lägga straffar får äta två vitlöks klyftor i omklädningsrummet.(en övning som dom körde varje fredag) Denna övning togs bort då en släkting till ett barn fick reda på detta och sa till ledaren att det inte var ok. Då infördes en ny tävling, som går ut på att, – laget är enligt ledaren dåliga på att göra bra avslut på mål under matcherna. Vinsten är att förlorarna får bära in vinnarnas utrustning i förrådet. Frågan är om det är förenligt att man utövar ngn form av bestraffning på barn som ett sätt att få/nå framgång? Dom yngsta spelarna blir 14. Hur ser du på detta? Är detta ok?

Mail 2. Svar från redaktionen.

Hej!

Tack för ditt mail,

Jag vet inte vilken idrott som detta gäller (ishockey?) men det du beskriver är ett skräckexempel som man ibland får höra. En annan variant kan vara en förälder som ger sitt barn pengar baserat på antal mål barnet gör. Till exempel  500 kr per mål.

Härligt att höra att vitlöksklyftorna är borta!

Om jag ska försöka mig på ett svar från ett psykologisk perspektiv så är positiv förstärkning det bästa sättet att förändra ett beteende. Det vill säga genom att uppmuntra och berömma det idrottaren gör bra. Konstruktiv kritik kan sedan användas för att tala om för idrottaren vad det är som behövs förbättras. Ett exempel:

Joel du spelade bra idag. När du forecheckar hem skulle jag vilja att du arbetade med längre skridskoskär. Jobba på att ändra det så kommer det bli ännu bättre!  Kör hårt, jag tror på dig.

Relativt svårt att formulera ett bra svar såhär direkt över mail men hoppas du fick lite svar. Återkom mer än gärna om något är oklart!

Med vänlig hälsning,

 Mail 3. Svar från idrottsförälder

Hej,

Det är ishockey. Min egen son har varit lagkapten i flera sporter han varit med i, han är alltid med i skolråden och är en riktig kompis om man kan uttrycka det så.
Pris för bästa kompis både på hemmaplan i dom sporter han är med i och på sommarhockey läger. Men när han kom hem efter en träning en kväll och sa att ”Kalle” var en mes,- han satt nästan och grät som en tjej för att han inte orkade äta upp vitlöken. Då reagerade jag som förälder. Vem har gjort min son till en mobbare? Han är killen som vågar gå emellan bråk och se till att alla får vara med… Jag började prata med några föräldrar om detta och då visade det sig att det var mer grejer som inte stod rätt till. Tränaren hade sagt till spelarna att om dom inte tog i i 60 minuter inför kommande match till helgen så skulle dom minsann få träningsläger istället för spelledig helg. Dom förlorade matchen och tränaren slänger till spelarna en enkät som dom ska fylla i och gör dom inte det så ska hon träna skiten ur dom under kommande vecka.

En fråga till;

Hur ser du på att som tränare stå och skrika till spelarna under matcherna, var dom skall vara hur dom skall göra och speciellt när dom råkar åka fel basunera ut det.

Ett exempel; Laget spelar 4 mot 5 och det är en hf och en c +  två backar inne på isen… varpå tränaren börjar att skrika att vänsterforwarden åker/står fel..(Vänsterforward fel) efter 5 upprepade skrik så åker ju alla spelarna fel och efter ytterligare ett par skrik så blir det ju mål. Det tragiska i detta var att det inte fanns ngn ”vänsterforward” spelaren som var ute spelar alltid center! Tränartrojkan står för övrigt allihop med armarna i kors 4 st bakom spelarna och som sagt huvud och hjälptränarna skriker till spelarna konstant i 60 min. Jag har pratat med ytterligare en Pedagog om detta och jag har skickat samma info till @waljema.se för att få så mycket på fötterna som möjligt för att sedan ha ett föräldramöte om detta. Du kanske kan ge mig ytterligare tips på hur jag ska gå vidare? Ja du får jättegärna använda detta…

Med vänlig hälsning

Mail 4. Svar från redaktionen.

Hej igen,

Ok, jag förstår dina funderingar och tycker det är kanon att du tar tag i detta och samlar in information från olika håll.

Gällande det du undrar så handlar det om kommunikation mellan coachen och spelarna. Det finns väldigt mycket information kring detta och är en ständig utmaning att hantera på ett bra sätt. Om man tar en tränare i ishockey som exempel såär det väldigt många spelare som tränaren har att träna och kommunicera med och ibland går det självklart fel. Men det du beskriver låter mer som att det är något övergripande och ingen enskild händelse.

Jag rekommenderar varmt boken ”Praktisk idrottspsykologi” skriven av Peter Hassmén, Göran Kenttä och Henrik Gustavsson. Den beskriver idrottspsykologi generellt och de erbjuder mycket praktiskt användbart. Men om jag ska ge några svar och tips så kommer det här:

Sändare och mottagare
Med det menas att vara uppmärksam på att coachen är en auktoritet och att all kommunikation har en mottagare. Det är till exempel därför viktigt att vara tydlig och respektera mottagaren. Det är fördelaktigt att ge feedback på individuell nivå då det träffar mer rätt då. Med denna information kan man ifrågasätta om coachens ”skrik” från båset under 60 minuter är tydligt och att mottagarna verkligen förstår vad det är som de ska förändra.

Ett exempel:
Kalle är inne på isen och ligger för långt bort i sin markering. Om coachen då ropar”ligg närmare i er markering” kanske inte ens Kalle hör det utan det är Johan som hör det budskapet för det han som är närmast båset. Detta gör att feedbacken blir direkt felaktig då Johan uppfattar att det är han som har gjort fel. Istället skulle coachen kunnat vänta till dess att Kalle kom in till båset för byte. Klivit ner framför Kalle, lagt en hand på hans axel och då talat om för Kalle:

1)      Bra kämpat och fina passningar Kalle

2)      I försvarsspelet skulle jag vilja att du låg närmare och gjort såhär(gärna rita på tavlan)

3)      Väldigt bra passning till Niklas förra byten, förresten. Jobba på denna förändring så blir det kanon!

Detta är ett exempel på hur man kan arbeta som coach. Detta gör också att tränaren får möjlighet att mer noggrant välja ut de situationer/beteenden som är viktigast att ge feedback på. Det kanske inte ges lika mycket feedback på detta sätt som när tränaren står och skriker under hela matchen men feedbacken som ges blir mer effektiv.

Jag har erfarenhet av att jobba med att lära ut till coacher hur de kan leverera feedback på bästa sätt. Att stå i båset kan som i exempel du gav skapa förvirring och då påverka spelarna negativt. Varför detta påverkar spelarna negativt är förmodligen för att de blir osäkra på vad de ska göra på isen. De blir rädda för att misslyckas och vågar då heller inte agera så att de lyckas.

Negativ kritik
Självklart gör spelare ibland fel ute på isen och som tränare kanske du ibland inte kan hålla dig och blir förbannad på spelaren och skriker något olämpligt. Detta händer alla. Det viktiga här är att du som tränare tar ett snack med spelaren efter matchen, och ser till att spelaren har förstått vad som bör förbättras och hur spelaren kan göra detta. Ett generellt tips är att försöka vänta med feedback till då du känner att du har lugnat ner dig och kan vara konstruktiv.

Det bästa sättet att ge kritik på är genom konstruktiv kritik. För om spelaren ska kunna förändra något så måste du tala om för spelaren VAD det är som ska förbättras. Och spelaren måste förstå. Sen kan du alltid lyfta fram något som spelaren har gjort bra. För att ge lite positiv feedback och uppmuntran för att höja motivationen. Att sänka någon är väldigt enkelt men att få en individ att växa och utvecklas är en stor utmaning.

Det kan vara svårt att veta vad en coach tänker och känner när coachen står med armarna i kors och ser allvarlig ut. Vi människor gör gärna de enklaste tolkningarna, till exempel: om man står med armarna i kors är man arg eller negativ. Så KAN vara fallet, men det behöver inte vara så och coachen kanske inte är är medveten om att andra kan tolka det på det sättet. Du kan alltid fråga!

Det finns en hel del kring detta ämne men hoppas att du har fått ut någoting av det jag har skrivit. Du får gärna återkomma med flera frågor. En rekommendation är också att hyra in en idrottspsykologisk rådgivare som kan tala om ämnet och hur laget kan arbeta med det.

Med vänlig hälsning,
Kom gärna med tankar och frågor
OK detta var det som redaktionen hade att erbjuda för denna gång. Ämnena som har tagits upp i denna text är något som kan diskuteras mycket mer och ses på olika sätt. Så kom gärna med egna tankar, reflektioner och frågor så att vi kan fortsätta diskussionen.

Ha nu en riktigt trevlig fortsättning på helgen!

Mvh
Redaktionen