Fly inte det jobbiga samtalet!

”Ok, jag ska låta dig vara”

”Låt hen vara ifred.”

”Jag vill inte prata om det!”

”Vi kan prata om det sen istället”

”Bäst att inte säga någonting nu.”

Idrott kan vara väldigt utmanande (läs mer om det här). I idrotten finns ofta mycket glädje men det finns även motgångar och känslor såsom ångest, oro och nedstämdhet. De sistnämnda känslorna upplevs ofta som jobbiga, samtidigt är de naturliga. Men hur ofta pratar vi om dem?

Generellt kan vi inom idrotten bli bättre på att stanna upp i jobbiga känslor och sätta ord på vad vi känner. I början kan det kännas omöjligt, men genom träning kan man bli bättre på det. Eftersom vi ofta upplever dessa känslor inom idrotten är det viktigt att kunna hantera dem på ett bra sätt (dels när vi själva upplever dem och dels när andra gör det). Om vi hela tiden försöker undvika dem kommer vi inte lära oss.

Obehagliga känslor behöver inte vara negativa. Många gånger kan en känsla av oro och obehag motivera oss att arbeta ännu hårdare och mer fokuserat vilket gör att vi utvecklas och presterar bättre. Jobbiga känslor kan även säga oss något, vi kan lära oss av dem. Men om du blir rädd för alla jobbiga känslor, eller förbannad på dem, kommer du inte uppleva de positiva effekter de kan ha på lång sikt. Känslorna blir förmodligen också ännu jobbigare då.

När vi upplever en jobbig känsla är den första impulsen ofta att fly från situationen. För många är det därför bra att träna på att oftare stanna upp och samtala om det viktiga, även om det är jobbigt. Våga prata om hur det känns. Stäng inte bara dörren till de jobbiga känslorna, ta mod och våga öppna upp dörren till dem.                                                     

För att utmana dig själv kan du testa att alltid stanna kvar i jobbiga känslorna, att inte gå iväg, och ge dig själv möjligheten att arbeta med känslorna. För om du hela tiden öppnar flyktdörren kommer det med tiden bli mer och mer lockande att välja den.

Som förälder/tränare kan du hjälpa idrottare genom att vara nyfiken och ställa öppna frågor. Utmana ibland idrottaren även när det känns som jobbigast. Här finns fler saker som kan vara bra att tänka på:

  • Om du vill att hen ska vilja fortsätta prata med dig om svåra saker i framtiden är det
    viktigt att anstränga dig för att hantera dessa samtal på ett bra sätt
  • Det är ok för idrottaren att tycka det är jobbigt
  • Kritisera inte idrottarens känslor
  • Uppmuntra idrottaren att försöka beskriva med ord hur hen känner
  • Arbeta med att själv vara lugn
  • Arbeta med att inte ta åt dig och bli defensiv om du får kritik, det viktiga är att idrottaren berättar hur hen känner
  • Ha tålamod
  • Om det blir tyst så våga vara kvar i tystnaden
  • Arbeta med att undvika en massa lösningar ibland är det viktigare att bara finnas där och lyssna
  • Ställ öppna frågor
  • Låt idrottaren prata till punkt (avbryt inte) även om det är något som är jobbigt för dig att höra
  • Berätta för idrottaren att du uppskattar att hen berättar hur hen känner


Foto av Alain Wong på Unsplash

Annonser

Hjälp ditt barn att vara snäll mot sig själv

Många barn är väldigt taskiga mot sig själva när de idrottar. Som förälder påverkar du hur ditt barn är mot sig själv. Självklart finns det massor av andra faktorer som också påverkar (t.ex. tränare, andra föräldrar, andra idrottare, syskon, media och lärare), men du har helt klart ett stort ansvar.

Att vara förälder är utmanande, inte minst inom idrotten, och det finns mycket man gör jättebra och mycket man kan göra bättre. Det viktigaste är att man gör sitt bästa och hela tiden arbetar med att bli en bättre förälder.

Eftersom föräldrar har en stor inverkan på sina barn och hur de är mot sig själva finns det en del saker som är viktiga att reflektera över. Nedan följer några viktiga punkter:

  • Reflektera över vad du säger till ditt barn innan träningar och matcher. Fokusera gärna på ansträngning, samarbete, glädje och utveckling.
  • Hur agerar du när ditt barn tränar och tävlar?
    – Vad säger du när du tittar på?
    – Hur ser ditt kroppsspråk ut?
    – Arbeta med att vara positiv och stöttande till alla barn, inte bara ditt eget.
    – Arbeta med att förstärka ansträngning, utveckling, glädje och samarbete.
    – Arbeta med att inte se ledsen eller besviken ut när ditt barn förlorar eller gör misstag.
  • Reflektera över vad du säger till barnet efter en träning och tävling (läs mer om det här).
  • Reflektera hur du själv agerar när du presterar dåligt i olika situationer. Hur agerar du? Vad säger du? Vad har du för kroppsspråk?
  • Träna på att hantera förluster och misslyckanden bättre när du själv idrottar (kroppsspråk, att inte vara så hård mot dig själv, att vara snällare mot dig själv). Träna på att fokusera på ansträngning, samarbete, utveckling och att ha roligt.
  • Hur är du mot de andra idrottsföräldrarna? Hur är du mot tränarna? Det är viktigt att behandla dem schyst och respektfullt. Ge gärna positiv feedback till tränarna när du har möjlighet.
  • Ge barnen mycket positiv feedback. Undvik gärna att ge barnen korrigerande feedback i samband med deras idrottande (ibland är det viktigt och bra men oftast är det bra att undvika det).
  • Lär dina barn att prata om känslor. Lyssna på barnen när de berättar hur de mår och känner. Fråga hur de känner och mår och berätta om dina känslor (du kommer att kunna läsa mer om det i ett kommande inlägg).

Många av punkterna ovan känns säkert som självklarheter för er som läser detta. Den största utmaningen ligger dock i det praktiska utförandet. Det är viktigt att reflektera över hur man agerar (man beter sig inte alltid så som man tror) och att hela tiden göra sitt bästa. Väldigt många barn och ungdomar är alldeles för negativa mot sig själva. Det ger en stark indikation på att vi generellt sett kan bli mycket bättre på inom idrotten.

Vi tror att ni håller med om att det absolut viktigaste är att barnen mår bra i idrottsmiljön och det är jättebra, för tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa så bra förutsättningar som möjligt för barnen.


Foto av Robert Collins på Unsplash

Idrott är krävande

  • Lära sig nya färdigheter
  • Hålla tider
  • Prestera under press
  • Hantera motgångar
  • Hantera framgångar
  • Kombinera idrott med skola och andra prestationsmiljöer
  • Hantera höga förväntningar
  • Lära känna nya människor
  • Hantera skador
  • Bra förberedelser
  • Hantera förändringar i kroppen (t.ex. blir längre)
  • Hantera att lagkamrater slutar
  • Förstå vad tränaren menar
  • Hantera föräldrars tips och råd
  • Äta och sova bra

Listan över faktorer som är utmanade inom idrotten kan göras väldigt lång och kanske framförallt för barn och ungdomar. Att som vuxen vara i en miljö som bedriver tävlingsidrott är utmanade, men vuxna har kommit längre i sin utveckling och har mer kunskap och erfarenhet. Vuxna har också generellt en bättre förståelse vad de gör och varför de gör saker.

Det är viktigt att förstå att idrotten inte bara kan vara jätterolig och nyttig, den kan också vara väldigt utmanande och krävande. Det innebär att det är viktigt att vila och få återhämtning från idrottandet för att idrottaren ska utvecklas och prestera så bra som möjligt och framförallt för att hen ska må bra.

Att enbart se idrott som något positivt är naivt och problematiskt. Att våga se problemen och utmaningarna som finns i idrotten gör att miljön kan förbättras. Det är då vi kan börja hjälpa varandra, genom att bland annat stanna upp och prata om de problem vi upplever, inte bara köra på i samma gamla hjulspår.

Du som läser detta, förälder, tränare eller aktiv. Våga vidga ditt perspektiv och se vad som fungerar bra och mindre bra i din idrott. Glöm inte heller att ge dig själv beröm och värme för det hårda arbete du lägger ner!


Foto av Ben Hershey på Unsplash

Är idrotten en bra miljö att vara i?

Idrotten har en stor potential att vara en fantastisk miljö för barn och ungdomar att växa upp i. De får möjligheter att röra på sig, umgås med nya bekanta, fungera i grupp och hantera med- och motgångar.

Vi kan dock uppleva att det ibland finns begränsningar när det gäller granskningen av de idrottsmiljöer som finns runtom i Sverige. Saker och ting får ofta fortsätta som det alltid har gjort, utan att kritiska frågor ställs.

Vissa strukturer och oskrivna regler inom idrotten är problematiska. Några av dessa är att:

  • Det tränaren säger är lag.
  • Det är inte är ok att missa en träning.
  • Det kan upplevas som ett tecken på svaghet om du uttrycker känslor som oro, tvivel och rädslor inom idrotten. Det finns en föreställning om att du som idrottare hela tiden måste tro att du är bra för att bli det.

Det är bra och ofta nödvändigt med ideella krafter och en officiell utbildning av tränare är inte ett måste. Däremot är det ett måste att vara medveten om vilka i föreningen som inte har utbildning och då stötta dem extra mycket. Samt att den individen är öppen för stöttning och släpper prestigen.

Samtidigt är det också bra och viktigt att satsa på utbildning av tränare. Det är värt att ställa in en eller flera träningar för att tränaren ska på utbildning. I många fall kan det faktiskt vara bra att några träningar ställs in, det kan vara givande för idrottarna med extra återhämtning och/eller en chans att hinna plugga lite mer.

Vi tror att det är bra att våga vända blicken mot idrotten och kritiskt granska den miljö som du befinner dig i. Det går ganska snabbt innan konstiga saker blir normala.

  • ”Vi har ju alltid gjort så!”

Forskningen har kommit en bra bit när det gäller utveckling av bra motivationsklimat och generellt kan många föreningar öka sin kunskap inom det området.

När gruppen betyder mer än individen

Vi lägger mycket ansvar på idrottaren och det är bra för de behöver ta ansvar. Ibland kanske det dock läggs för mycket ansvar på individen och förväntningarna kan ibland bli för höga. Vi glömmer bort att många idrottare är unga och att de faktiskt inte har lärt sig vissa färdigheter än.

I vissa miljöer är det en självklarhet att det är viktigt med återhämtning och att idrottarna även ska göra andra saker utanför idrotten. Ingen blir hånad för att ha valt bio istället för ett hårt träningspass. I andra idrottsföreningar/lag skulle samma individ ha fått gliringar och i de miljöerna är det inte accepterat att välja att göra något annat om man inte är allvarligt skadad.

Individer i vår närmiljö påverkar oss ibland mer än vad vi vill tro. Vi kanske är starka som individer men vi ska inte underskatta gruppens kraft och påverkan.

I ett ungdomslag vi arbetade med för länge sen var det givet att de som kom ner till träningen eller matchen hälsade på varandra genom att ta varandra i hand. Varje träning, varje match, alltid. Inga konstigheter. Ett beteende som formas av gruppen och där det är jobbigare att strunta i att göra det än att göra som alla andra.

Ett annat exempel är fysträning där den som hoppar längst och mest korrekt hyllas istället för hånas. Kanske låter konstigt med att hånas, varför skulle någon hånas av den anledningen? De som är väldigt duktiga på till exempel vissa fysiska färdigheter kan få kommentarer om att de hoppar som en groda eller springer konstigt. De kan få höra ”skämt” om att de äter tillskott eller är dopade. Allt för att sätta sig över dem och trycka ned dem istället för att bli imponerad och lyfta de som verkligen har lagt ner ett eftersträvansvärt arbete.

Beteenden kan formas snabbt i grupper. Det gäller att ha respekt för kulturen och historien, var kommer beteendet ifrån och var har det blivit format? Det är även viktigt att inte se mellan fingrarna och att istället ta tag i mindre bra beteenden så fort som möjligt.

Prata om andra saker med ditt barn efter tävlingen

Efter en tävling behöver du inte alltid prata om tävlingen med ditt barn. Det kan vara skönt för hen att prata om annat. Genom att till exempel prata om vad ni kan göra på lillasysters födelsedag, hur mormor har det eller vad ni kan hitta på i helgen visar du ditt barn att tävlingen inte är allt i världen och att det finns andra saker som är viktiga. 

Självklart beror det på hur engagerad du är i ditt barns liv och hens aktiviteter. Här utgår vi från att du är engagerad. Om du vanligtvis inte är med på träningar/tävlingar och om du inte pratar om ditt barns idrottande så ofta är det nog bra att prata lite mer om tävlingen och barnets upplevelser relaterat till den. 

Givetvis är det viktigt att inledningsvis knyta an till tävlingen när du träffar ditt barn. Utgå från barnet, kasta inte ur dig en massa egna reflektioner från tävlingen och vad hen kunde ha gjort bättre utan fråga istället om hens upplevelse. Bra exempel på frågor är ”Hur var det att tävla?”, ”Hur känns det nu?”, ”Vad var roligast under tävlingen?”, ”Vad lärde du dig idag?”, ”Vad tar du med dig från tävlingen?”. 

Det är bra att tidigt fråga om hen vill prata mer om tävlingen nu eller inte. Om hen vill det så är det nog jättebra att göra det men om hen inte vill det så är det viktigt att respektera det. 

Även om ditt barn vill prata om tävlingen så är det bra att ibland föra över samtalet till andra saker (till exempel om ni ska passa på att gå på Liseberg när ni ändå är i Göteborg) ganska snabbt. Ibland vill inte barnet prata mer om tävlingen, det kanske är jobbigt att älta det, men hen vet inte hur hen ska sluta. 

Det är viktigt att visa att det är ditt barn som är viktigast för dig, inte ditt barns resultat eller prestation i tävlingen. Ett bra sätt att göra det på är att prata om olika saker med ditt barn, hur barnet mår i allmänhet, vad som händer i livet utanför idrotten, hur det känns att ha börjat i en ny klass i skolan, om barnets vänner och om valet och de olika partierna. Genom att prata om många olika saker med ditt barn så hjälper du hen att bredda sin kunskap, få fler perspektiv samt en bättre förståelse för andra.

Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Tvingar du ditt barn att idrotta?

Är du engagerad i ditt barns idrottande för barnets skull eller för din egen? Det kan vara svårt att skilja på men det är något som är bra att reflektera över regelbundet.

Det finns många fördelar för barn att idrotta. Idrottsdeltagandet hjälper dem att vara regelbundet fysiskt aktiva, de får en ökad kontroll över sin kropp och de tränar på att samarbeta, hantera press, arbeta med sitt fokus samt hantera sina känslor. Vi ska inte heller glömma bort att det kan vara fantastiskt roligt och att det kan leda till en fin gemenskap med andra barn.

Det är klart att vi som föräldrar vill att våra barn ska ta del av allt detta men det är en stor skillnad på om de gör det för vår eller deras egen skull. Självklart kan det vara bra att uppmuntra deras deltagande i idrott generellt eller vissa specifika idrotter. Självklart kan man hjälpa, stödja och pusha dem.

Många föräldrar är väldigt engagerade i deras barns idrottande, de satsar mycket tid och pengar på det. Det tror vi kan vara fantastiskt bra. Det ger kanske barnen möjlighet att bli riktigt duktiga i deras idrott, det kan få barnen att förstå att deras föräldrar bryr sig om dem och det kan innebära en möjlighet för barn och föräldrar att få mycket kvalitetstid tillsammans. Det är dock viktigt att vara medveten om att det även kan skapa en stor press på barnen och att man kan göra dem en björntjänst:

  • Barnet kanske vill sluta med den specifika idrotten men gör inte det för att hen känner att hens föräldrar har satsat så hårt på hens idrottande. Hen känner sig därför skyldig att fortsätta.
  • Det kan leda till ökad prestationsångest för att barnet känner att det är viktigt att hen levererar bra resultat.
  • Det kan leda till att barnet inte lär sig ta eget ansvar och inte klarar av att hantera vissa utmaningar på egen hand.


(Picture: Kevn Gant; https://unsplash.com)

Det finns också andra sätt att hjälpa dem på och visa att man bryr sig. Kanske kan de prova på andra idrotter och andra fritidsaktiviteter (t.ex. musikinstrument eller teater). Var närvarande när ni umgås (äter middag, pratar efter tandborstningen eller när ni promenerar i skogen), umgås med barnen på deras villkor, fråga och visa dem att ni bryr er om det som är viktigt för dem där och då.

Om barnet ibland får resa själv med klubben, ta sig till olika platser (i samband med träningar/tävlingar) på egen hand och får packa väskan själv kan barnet känna att föräldrarna har förtroende för barnet och tror på det. Det kan även få barnet att känna att hen idrottar för sin egen och inte sina föräldrars skull.

För att förtydliga tror vi att det är jättebra när föräldrar engagerar sig mycket. Det vi vill lyfta är att det också är viktigt att ifrågasätta varför man gör de olika saker man gör:

  • För vems skull gör man det?
  • Är det för att man är orolig/rädd i onödan?
  • Curlar man dem?
  • Behövs det egentligen?
  • Går det att göra på ett bättre sätt eller på ett annat sätt?
  • Utgå från barnen, engagera och fråga dem.

 

Barnen till idrottsföräldrar behöver ta ansvar

SVT Sport tittar just nu närmare på #föräldrahets inom barn- och ungdomsidrotten. Fokus i granskningen har hittills legat på hur tränarna upplever föräldrar.

Vilka mår dåligt av föräldrahetsen? Alla inblandade, men framförallt barnen.

Ansvaret för att skapa ett bra klimat tycker vi även ska ligga på barnen/ungdomarna. Om de inte säger ifrån är risken stor att det inte blir någon förändring. Barnen ska absolut inte ta ansvar för sina föräldrar. Det håller vi verkligen med om och är något som är jätteviktigt att lyfta. Men det är viktigt att barnen själva tar ansvar, i den mån de kan. En tonåring bör kunna säga till sina föräldrar vad de tycker.

Låt barnen och ungdomarna växa med ansvar. De är kloka individer och känner när någonting blir fel. De behöver hjälp att våga uttrycka sig och respektera sina åsikter

Här kommer några tips:

  • Ge idrottarna förutsättningar att träna på att ge varandra feedback. Det är en bra start att våga berätta för någon annan vad de tycker.
  • Hjälp idrottarna träna på att säga nej. Ni kan hjälpa dem att träna på det på olika sätt. En metod som kan användas är mentala föreställningar, de kan föreställa sig att de säger nej i olika situationer för att på så sätt träna och bli bättre på det.
  • Diskutera föräldrar och då bland annat att de kan vara krävande att hantera. Ge förslag på hur idrottare kan prata med föräldrarna. Behöver till exempel en idrottare berätta allt för dem? Måste de alltid prata om senaste tävlingen eller matchen på middagen?


Det går att träna barn och ungdomar i att inte bjuda in föräldrarna till diskussion kring deras idrottsprestationer hela tiden. Om ungdomarna aktivt kan styra in samtal mot någonting annat så stimuleras inte föräldrarna att ge kommentarer som är mindre genomtänkta.

  • På vägen hem i bilen är det ok att säga till föräldern att du inte vill prata mer om tävlingen (om du är en idrottsförälder så rekommenderar vi att du läser detta.
  • Under middagen på lördagskvällen är det ok att börja prata om någonting annat än idrotten.
  • Det är ok att säga till föräldrarna att du inte vill att de kommer och kollar på helgens tävling.

Barn och ungdomar ska inte bli förminskade. De kan agera och är kloka individer. Framförallt ska de växa upp och utvecklas till självständiga individer. Det är något vi kan hjälpa dem med.

Är det förenligt med bra ledarskap att utöva bestraffning på barn för att nå framgång?

Hej läsare,

Utan er hade vi inte haft denna blog. För några veckor sedan fick vi ett intressant mail från en idrottsförälder. Vi svarade och tänkte sedan när vi såg konversationen att detta kunde vara något som skulle kunna vara intressant att publicera på bloggen. Vi kollade givetvis med personen som mailade oss om det var ok och namnen i de ursprungliga mailen är borttagna eller ersatta.

Så nedanför följer en mailkonversation (små ändringar har gjorts i svaren) som vi har haft vilken visar på att mer utbildning i idrottspsykologi behövs i idrotten.

Mycket nöje.

Mail nummer 1 från idrottsföräldern

Hej,

Jag har en fundering och hoppas du kan hjälpa mig.

Laget som min son spelar och tränar för har en del tävlingar, en är att den förlorande spelaren/barnet efter en tävling i att lägga straffar får äta två vitlöks klyftor i omklädningsrummet.(en övning som dom körde varje fredag) Denna övning togs bort då en släkting till ett barn fick reda på detta och sa till ledaren att det inte var ok. Då infördes en ny tävling, som går ut på att, – laget är enligt ledaren dåliga på att göra bra avslut på mål under matcherna. Vinsten är att förlorarna får bära in vinnarnas utrustning i förrådet. Frågan är om det är förenligt att man utövar ngn form av bestraffning på barn som ett sätt att få/nå framgång? Dom yngsta spelarna blir 14. Hur ser du på detta? Är detta ok?

Mail 2. Svar från redaktionen.

Hej!

Tack för ditt mail,

Jag vet inte vilken idrott som detta gäller (ishockey?) men det du beskriver är ett skräckexempel som man ibland får höra. En annan variant kan vara en förälder som ger sitt barn pengar baserat på antal mål barnet gör. Till exempel  500 kr per mål.

Härligt att höra att vitlöksklyftorna är borta!

Om jag ska försöka mig på ett svar från ett psykologisk perspektiv så är positiv förstärkning det bästa sättet att förändra ett beteende. Det vill säga genom att uppmuntra och berömma det idrottaren gör bra. Konstruktiv kritik kan sedan användas för att tala om för idrottaren vad det är som behövs förbättras. Ett exempel:

Joel du spelade bra idag. När du forecheckar hem skulle jag vilja att du arbetade med längre skridskoskär. Jobba på att ändra det så kommer det bli ännu bättre!  Kör hårt, jag tror på dig.

Relativt svårt att formulera ett bra svar såhär direkt över mail men hoppas du fick lite svar. Återkom mer än gärna om något är oklart!

Med vänlig hälsning,

 Mail 3. Svar från idrottsförälder

Hej,

Det är ishockey. Min egen son har varit lagkapten i flera sporter han varit med i, han är alltid med i skolråden och är en riktig kompis om man kan uttrycka det så.
Pris för bästa kompis både på hemmaplan i dom sporter han är med i och på sommarhockey läger. Men när han kom hem efter en träning en kväll och sa att ”Kalle” var en mes,- han satt nästan och grät som en tjej för att han inte orkade äta upp vitlöken. Då reagerade jag som förälder. Vem har gjort min son till en mobbare? Han är killen som vågar gå emellan bråk och se till att alla får vara med… Jag började prata med några föräldrar om detta och då visade det sig att det var mer grejer som inte stod rätt till. Tränaren hade sagt till spelarna att om dom inte tog i i 60 minuter inför kommande match till helgen så skulle dom minsann få träningsläger istället för spelledig helg. Dom förlorade matchen och tränaren slänger till spelarna en enkät som dom ska fylla i och gör dom inte det så ska hon träna skiten ur dom under kommande vecka.

En fråga till;

Hur ser du på att som tränare stå och skrika till spelarna under matcherna, var dom skall vara hur dom skall göra och speciellt när dom råkar åka fel basunera ut det.

Ett exempel; Laget spelar 4 mot 5 och det är en hf och en c +  två backar inne på isen… varpå tränaren börjar att skrika att vänsterforwarden åker/står fel..(Vänsterforward fel) efter 5 upprepade skrik så åker ju alla spelarna fel och efter ytterligare ett par skrik så blir det ju mål. Det tragiska i detta var att det inte fanns ngn ”vänsterforward” spelaren som var ute spelar alltid center! Tränartrojkan står för övrigt allihop med armarna i kors 4 st bakom spelarna och som sagt huvud och hjälptränarna skriker till spelarna konstant i 60 min. Jag har pratat med ytterligare en Pedagog om detta och jag har skickat samma info till @waljema.se för att få så mycket på fötterna som möjligt för att sedan ha ett föräldramöte om detta. Du kanske kan ge mig ytterligare tips på hur jag ska gå vidare? Ja du får jättegärna använda detta…

Med vänlig hälsning

Mail 4. Svar från redaktionen.

Hej igen,

Ok, jag förstår dina funderingar och tycker det är kanon att du tar tag i detta och samlar in information från olika håll.

Gällande det du undrar så handlar det om kommunikation mellan coachen och spelarna. Det finns väldigt mycket information kring detta och är en ständig utmaning att hantera på ett bra sätt. Om man tar en tränare i ishockey som exempel såär det väldigt många spelare som tränaren har att träna och kommunicera med och ibland går det självklart fel. Men det du beskriver låter mer som att det är något övergripande och ingen enskild händelse.

Jag rekommenderar varmt boken ”Praktisk idrottspsykologi” skriven av Peter Hassmén, Göran Kenttä och Henrik Gustavsson. Den beskriver idrottspsykologi generellt och de erbjuder mycket praktiskt användbart. Men om jag ska ge några svar och tips så kommer det här:

Sändare och mottagare
Med det menas att vara uppmärksam på att coachen är en auktoritet och att all kommunikation har en mottagare. Det är till exempel därför viktigt att vara tydlig och respektera mottagaren. Det är fördelaktigt att ge feedback på individuell nivå då det träffar mer rätt då. Med denna information kan man ifrågasätta om coachens ”skrik” från båset under 60 minuter är tydligt och att mottagarna verkligen förstår vad det är som de ska förändra.

Ett exempel:
Kalle är inne på isen och ligger för långt bort i sin markering. Om coachen då ropar”ligg närmare i er markering” kanske inte ens Kalle hör det utan det är Johan som hör det budskapet för det han som är närmast båset. Detta gör att feedbacken blir direkt felaktig då Johan uppfattar att det är han som har gjort fel. Istället skulle coachen kunnat vänta till dess att Kalle kom in till båset för byte. Klivit ner framför Kalle, lagt en hand på hans axel och då talat om för Kalle:

1)      Bra kämpat och fina passningar Kalle

2)      I försvarsspelet skulle jag vilja att du låg närmare och gjort såhär(gärna rita på tavlan)

3)      Väldigt bra passning till Niklas förra byten, förresten. Jobba på denna förändring så blir det kanon!

Detta är ett exempel på hur man kan arbeta som coach. Detta gör också att tränaren får möjlighet att mer noggrant välja ut de situationer/beteenden som är viktigast att ge feedback på. Det kanske inte ges lika mycket feedback på detta sätt som när tränaren står och skriker under hela matchen men feedbacken som ges blir mer effektiv.

Jag har erfarenhet av att jobba med att lära ut till coacher hur de kan leverera feedback på bästa sätt. Att stå i båset kan som i exempel du gav skapa förvirring och då påverka spelarna negativt. Varför detta påverkar spelarna negativt är förmodligen för att de blir osäkra på vad de ska göra på isen. De blir rädda för att misslyckas och vågar då heller inte agera så att de lyckas.

Negativ kritik
Självklart gör spelare ibland fel ute på isen och som tränare kanske du ibland inte kan hålla dig och blir förbannad på spelaren och skriker något olämpligt. Detta händer alla. Det viktiga här är att du som tränare tar ett snack med spelaren efter matchen, och ser till att spelaren har förstått vad som bör förbättras och hur spelaren kan göra detta. Ett generellt tips är att försöka vänta med feedback till då du känner att du har lugnat ner dig och kan vara konstruktiv.

Det bästa sättet att ge kritik på är genom konstruktiv kritik. För om spelaren ska kunna förändra något så måste du tala om för spelaren VAD det är som ska förbättras. Och spelaren måste förstå. Sen kan du alltid lyfta fram något som spelaren har gjort bra. För att ge lite positiv feedback och uppmuntran för att höja motivationen. Att sänka någon är väldigt enkelt men att få en individ att växa och utvecklas är en stor utmaning.

Det kan vara svårt att veta vad en coach tänker och känner när coachen står med armarna i kors och ser allvarlig ut. Vi människor gör gärna de enklaste tolkningarna, till exempel: om man står med armarna i kors är man arg eller negativ. Så KAN vara fallet, men det behöver inte vara så och coachen kanske inte är är medveten om att andra kan tolka det på det sättet. Du kan alltid fråga!

Det finns en hel del kring detta ämne men hoppas att du har fått ut någoting av det jag har skrivit. Du får gärna återkomma med flera frågor. En rekommendation är också att hyra in en idrottspsykologisk rådgivare som kan tala om ämnet och hur laget kan arbeta med det.

Med vänlig hälsning,
Kom gärna med tankar och frågor
OK detta var det som redaktionen hade att erbjuda för denna gång. Ämnena som har tagits upp i denna text är något som kan diskuteras mycket mer och ses på olika sätt. Så kom gärna med egna tankar, reflektioner och frågor så att vi kan fortsätta diskussionen.

Ha nu en riktigt trevlig fortsättning på helgen!

Mvh
Redaktionen