De flesta idrottare förstår att det är dumt att vara taskig mot en kompis. Ifall man är taskig mot kompisen kanske hen inte vill umgås med en längre (det är nog inte heller en sådan vän och människa man vill vara). Men många idrottare upplever att det inte händer så mycket om man är taskig mot sig själv, ”jag kan ta det”. En del idrottare tror även att de behöver vara hårda, kanske till och med elaka, mot sig själva ibland. De tror att de måste vara på det sättet ibland för att skärpa sig, för att de ska kämpa hårdare och för att de inte ska fortsätta göra misstag.
Det är aldrig bra att vara taskig mot sig själv. Ok, ibland kan det fungera, kortsiktigt. Det kanske får en att skärpa sig. Men det finns bättre sätt att göra det på, till exempel genom att peppa sig själv. Och det finns väldigt många baksidor av att vara taskig mot sig själv. Det kan göra att man blir mer frustrerad och arg och fokuserar på fel saker. Det kan leda till att man blir mer rädd för att göra fel och därmed spänner sig mer och upplever mer prestationsångest. Det kan resultera i att man håller igen och även att man gör fler misstag och att man på sikt tycker om sig själv mindre. Det kan också leda till sämre stämning i gruppen/laget och att även lagkamrater börjar sätta käppar i hjulen för sig själva.
Det kan vara svårt att vara snäll mot sig själv, att hjälpa sig själv. Men det är viktigt och det är värt det. Ibland kanske man inte lyckas, men det viktigaste är att man arbetar med det. Att man påminner sig om det och att man strävar efter att vara schysst mot sig själv. Att man strävar efter att vara en bra kompis mot sig själv.
Visa dig själv respekt.
/Fredrik Weibull (idrottspsykologisk rådgivare, KBT-terapeut, steg 1)
En blogg om idrottspsykologi 