En blogg om idrottspsykologi

En utmaning för att prestera bättre!

Hej läsare,

Denna blogg om idrottspsykologi fortsätter att växa, vilket vi tycker är riktigt roligt! Vi har nu runt trettio unika inlägg skrivna av oss själva och andra färska eller kända gästförfattare. Bloggen uppmärksammandes bland annat på ”Celtic fans” hemsida när vi publicerade intervjun med Henrik Larsson. Känner du att du har en god kompetens inom idrottspsykologi och kanske ett specifikt område (t.ex. självmedkänsla, mindfulness, ACT, transformativt ledarskap, mental träning eller golfpsykologi)? Tveka då inte att kontakta någon av oss och presentera ett förslag på ett blogginlägg.

Vi som driver bloggen har spetskunskap inom visualisering (mentala föreställningar), en teknik som används inom idrotten. Vi skriver för tillfället en bok för SISU idrottsböcker, med titel Träna tanken – en bok om mentala föreställningar i idrotten, som kommer ut i april. Där finns möjlighet att läsa runt hundrafemtio sidor om visualisering, eller mentala föreställningar som vi valt att kalla det i boken.

Visualisering är en av de mest populära teknikerna inom mental träning och en kort definition av visualisering som vi använder är: ”Visualisering är skapandet eller återskapandet av upplevelser med hjälp av ens sinnen.

Här kommer vi nu att göra en fördjupning på ett tidigare, eller snarare tre tidigare, inlägg.

Vi har tidigare skrivit om (1) vad visualisering är, (2) hur man kan mäta visualisering och (3) hur du kan arbeta med att förbättra din visualiseringsförmåga. Vi rekommenderar att ni läser de inläggen innan ni tar er an detta.

Den övning som vi tänker be er att genomföra är ett exempel på hur ni praktiskt kan tillämpa visualisering.

1. Välj ut en situation som ni vill prestera bättre i. Till exempel att ni vill förbättra er timing gällande direktskott i ishockey.

2. Skriv ner hur ni vill agera och känna i denna situation. Det kan se ut så här:

Det är powerplay i matchen och jag står uppställd på blåa linjen. Min roll är att skjuta direktskott. Min lagkamrat får pucken på blåa och ser mig som är helt fri i mitten på banan. Jag gör mig redo för skott, känner hur det känns i kroppen och ser hur pucken kommer emot mig. Jag laddar för ett slagskott, hittar rätt timing och träffar pucken perfekt! Vilket skott! Målvakten räddade skottet, men lämnar retur och vi vinner tillbaka den. Jag rör mig bra över isen, får återigen en bra passning och skjuter ett skott med riktigt bra fart och timing. Jaa! Det blir mål! Riktigt härligt!

3. Använd dig av det du skrivit i texten och föreställ dig i fantasin att du agerar på det sätt du vill i den situationen som du valt.

Den 26 april med start 13:00 kommer Imagine that AB att hålla en fyra timmars öppen workshop om just visualisering. Då kommer deltagarna till exempel att få skriva en egen visualiseringsövning (workshopen är för alla som är intresserade, även inom näringslivet). Mer information om workshopen kommer upp på hemsidan inom en snar framtid: Imagine that AB.

Har ni några funderingar på detta? Tveka då inte att kommentera inlägget så kanske vi kan hjälpa varandra!

Mvh
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

januari 27, 2012september 2, 2025 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottspsykologi, Mentala föreställningar, Visualisering 1 kommentar

Ger du dig själv de bästa förutsättningarna för att prestera som bäst?

Att prestera bra är något som de flesta av oss människor vill göra. Vare sig det är att spela bra i en fotbollsmatch, laga god mat, genomföra en bra PowerPoint-presentation, ta ett tufft samtal med en kollega. Varje dag utsätts vi för situationer som vi bör prestera väl i, vare sig om vi idrottar eller inte. Inom idrottspsykologin finns det ett begrepp som kallas för flow. Detta begrepp har uppkommit för att beskriva det tillstånd som idrottare befinner sig i när de presterar som bäst. De flesta beskriver tillståndet som att dem svävar och inte tänker så mycket utan saker och ting bara händer. Andra beskriver det som att de ser saker i förväg och hur de ska hantera olika små situationer.

Flow kan även upplevas utanför idrotten. Tänk dig att du som säljare får in fem affärer under en dag och på väg till det sista mötet känner du att du inte kan misslyckas. Du sprudlar av glädje och självförtroende och är närvarande i nuet.

I denna text tänkte vill vi beskriva lite mer vad flow innebär och hur du kan arbeta med att nå det tillståndet lite oftare när du idrottare (vare sig det till exempel gäller simning, löpning eller när du cyklar).

I ett tidigare inlägg under rubriken ”Sömning, övertänd eller i det perfekta tillståndet?” skrev vi om anspänningsnivån samt presenterade vad enligt Csikszentmihalyi och Jackson (1999) ingick i begreppet flow. Eftersom repetition är kunskapens moder kommer dessa dimensioner igen nedanför.

Följande nio dimensioner anses vara förknippade med flow:

Utmaning och skicklighet
Tydliga mål
Tydlig återkoppling
Full koncentration på uppgiften
Hög känsla av kontroll
Hög grad av säkerhet
Förlust av tidsuppfattning
Upplevelsen är ”autotelisk” (en upplevelse av att man själv utgör ändamålet)
Medvetande och handling är ett

1) Utmaning och skicklighet innebär att det är viktigt att uppgiften du ska genomföra inte är för svår för dig och heller inte för enkel. Det ska vara en uppgift som du klarar av med ansträngning. Det ska vara en utmaning för dig. Känner du dig osäker på vilken situation du ska välja rekommenderar vi att du frågar en god vän eller någon i familjen om hjälp med att försätta dig i en uppgift som är passande för din skicklighet.

2) Tydliga mål faller lite inom ramen för punkt 1 i den mening att det inte får ett vara för svårt eller för enkelt mål. Sen ska målet vara tydligt. Det ska inte vara ”Jag ska spela bra” eller ”jag ska genomföra en jättebra presentation”. Målet ska helst kunna gå att mäta och ska vara konkret. Till exempel i tennis kan det vara ”jag ska sätta 70% av de första servarna” eller utanför idrotten kan vara ”efter presentationen ska två deltagare av workshopen komma fram och fråga om mer information”.

3) Tydlig återkoppling innebär att du efter situationen går igenom vad det var som du gjorde bra och mindre bra. Vad var det som gjorde att du hamna i flow eller vad var det som bidrog till att du inte hamnade där?

4) Full koncentration på uppgiften. Stäng av mobilen, försök att släppa allt annat som händer utanför just denna utmaning. Om du ska simma så börjar du fokusera en tid innan. Du genomför kanske dina rutiner för att hitta rätt fokus. Denna känsla av full koncentration kanske ni också känner igen när ni fastnar i en bra film eller ett bra radioprogram. Eller kanske när ni missar bussen för att ni står och talar i telefon.

5) Känsla av kontroll skrev vi om i ett tidigare inlägg ”Stå upp för det du gör!”. Där vi beskrev hur du kan analysera din prestation. I punkt 1 skrev vi att det är viktigt att uppgiften inte är för svår. Du ska också känna att du har viss kontroll över situationen. Du vet vad du ska göra för att prestera bra och det är ”bara” att genomföra det på ett bra sätt. Känner du så, då har du bra förutsättningar att hamna i flow enligt denna punkt.

6) Hög grad av säkerhet faller in lite under förra punkten med kontroll. För känner du att du har kontroll så känner du dig förmodligen säker. Gott självförtroende är bra att ha för att nå god kontroll och säkerhet.

7) Förlust av tidsuppfattning är någonting som upplevs när du befinner dig i flow.

8) Upplevelsen är ”autotelisk” och någonting som du upplever i själva flow.

9) Medvetande och handling är ett. Detta är någonting som du upplever i samband med att du tappar tidsuppfattningen. Vissa skulle säkert kunna kalla detta för att vara mindful som i begreppet mindfulness, att vara närvarande i nuet.

Om du går igenom punkterna ovan. Hur många kan du bocka av att du medvetet arbetar med eller upplever när du presterar i din idrott?

Grattis eller lycka till!

PS: Intresserade av idrottspsykologi, ledarskap och mental träning? Boka då in den 26-27 mars i almanackan. Då har Svensk idrottspsykologisk förening (SIPF) en digital konferens om idrottspsykologi. Mer information kommer inom kort på hemsidan www.svenskidrottspsykologi.se

Mvh
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

januari 13, 2012september 2, 2025 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottspsykologi, Prestationspsykologi 2 kommentarer

Livet handlar om val

Vi på redaktionen (Fredrik och Mikael, idrottspsykologiska rådgivare) har äran att presentera vår nya gäst författare Stefan Lidén. Med hans inlägg visar han hur man efter en satsning som elitidrottare inom golf kan sadla om helt och hållet och bli framgångsrik inom näringslivet.

Livet handar om val, aktiva sådana. Vi kan som människor nå hur långt som helst, bara vi bestämmer oss!

Mitt namn är Stefan Lidén, jag är VD för ett företag som heter iNEED (www.ineed.se). Det bolaget startade jag 2008 och visionen är att bli nordens mest moderna rekrytering – och bemanningsföretag. Idag jobbar vi med videopresentationer, filmade platsannonser, är aktiva i sociala medier och kommer inom kort att lansera ytterligare nyheter inom detta område. Allt i syfte att göra det enklare, synligare och roligare att söka jobb.

När jag slutade gymnasiet tog jag beslutet att träna för att bli professionell golfspelare. Jag satsade allt på golfen och mitt första mål var att ta mig ut på Europatouren. Jag hade satt målet att nå dit 1996 och var därför nere i Barcelona för att kvala 1995. Tyvärr missade jag det första kvalet med 2 slag vilket gjorde att mitt mål sprack. Jag spelade dock säsongen 1996 innan jag valde att lägga klubborna på hyllan för att hitta en ny karriär. Jag hade märkt att jag hade talang för sälj, men saknade formell utbildning. Därför sökte jag in på IHM Business school där jag läste parallellt med ett heltidsjobb. Det var 2 tuffa år, all ledig tid vid sidan av jobbet gick till studier. Under den här tiden skapade jag en karriär på GE Capital där jag tillbringade totalt 7½ år. När jag slutade där var jag svensk försäljningschef och ansvarade för en försäljning på dryga 5 miljarder.

För mig har alltid inställning, engagemang och attityd varit de viktigaste hörnstenarna för att komma någonstans i livet. Det finns inga genvägar till framgång utan jobbet måste göras. Oavsett vad, så kräver dina mål en plan. Det handlar om att ta action och bestämma sig för att bara göra det. De allra flesta fastnar tyvärr på stadiet ”jag borde”, när det handlar om att gå från tanke till handling. Givetvis kan man inte nå sina mål enbart genom att kämpa, man behöver först göra en analys över vad som behövs för att nå dem. När man inser vad det är man vill handlar det om att skaffa sig verktygslådan att komma dit.

I grunden kan man se det som att man måste göra en beställning, ex ”jag vill springa en mil på 50 min”. Det första man gör då är ta fram information om löpning, matvanor och allt annat som behövs för att kunna nå sitt mål. Utifrån detta behöver målet delas upp i x antal delmål. Efter att man har gjort sin hemläxa är det dags att tala om för kroppen vad den ska leverera. Vi gör helt enkelt en beställning. Sen är det dags att skrida till verket och sätta igång.

Oavsett vad vi bestämmer oss för så det vi själva som är vår största fiende. Vi måste konstant kämpa med oss själva och successivt höja våra barriärer för vad som är möjligt. Det handlar om kunskap, förståelse, disciplin och ambition. Det mesta är faktiskt möjligt, vi måste bara se till att ta fighten! Min bakgrund är allt annat än rak, det enda som fört mig framåt är min osvikliga tro på mig själv och att alltid kämpa. Det kommer garanterat att dyka upp motgångar under resan, det gör det för alla. Men om du bara har bestämt dig, kommer varje motgång att generera i lärdom som i slutänden kan omvandlas till framgångsrecept. Det handlar bara om att göra analysen, acceptera den och sedan agera.

Inga framgångar kommer ifrån ordet ”jag borde”, de kommer ifrån ”jag kommer att”. Tänker man på det viset är man redan på väg mot sitt mål.

Resan mot målet kommer innebära en del motgångar. Ingen resa är helt spikrak, kalkylen måste alltid innehålla en del smällar. Vid dagens slut handlar det om att du behöver kunna klappa dig själv på axeln och acceptera dina beslut. Vi kan bara påverka nuet och framtiden, historien är redan förbrukad.

Lycka till på resan!

december 16, 2011januari 18, 2022 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottspsykologi 1 kommentar

En ny bok om självkänsla på svenska

Vi på redaktionen (Fredrik och Mikael, idrottspsykologiska rådgivare) är stolta över att presentera vår gästförfattare Anna Mörstam som för andra gången vill bidra med ett inlägg inom sitt specialområde, nämligen självkänsla. Denna gång i form av en recension av en ny spännande bok i ämnet.

Jag fick ett uppdrag från Bloggredaktionen att skriva en recension på en ny svensk bok om självkänsla. Boken heter ”Självkänsla – bortom populärpsykologi och enkla sanningar” och är skriven av Magnus Lindwall (2011), docent vid Göteborgs universitet. Jag har försökt att läsa den kritiskt, men måste erkänna att lovorden blir betydligt fler och lättare att ta till även fast jag har gått in för att se den nyanserat. Lindwall tycker jag i och med den här boken fyller ett tomrum som jag upplever har funnits i svensk litteratur. En bra vetenskapligt inriktad bok om självkänsla som också är aktuell (får se hur länge det håller) och tar in vinklingar i forskningen om självkänsla som den har utvecklats de senaste decennierna. Jag är van vid att läsa mycket om självkänsla, i den här boken tar Lindwall också upp flera närliggande begrepp och ger dem rätt stor plats, vilket jag tycker har hög relevans. Givetvis finns det i boken en dragning åt Lindwalls specialområden (fysisk aktivitet/träning och psykologisk hälsa, självkänsla/självuppfattning och kroppsuppfattning, idrottspsykologi), vilket inte är konstigt alls. Någon form av prägel måste man sätta, området är som Lindwall beskriver, väldigt stort och komplext och i den här komplexiteten har nog varje intresserad någon form av specialisering. Som titeln avslöjar så är författaren väldigt kritisk till populärvetenskaplig självhjälpslitteratur, vilket jag tycker han verkligen har all rätt att vara. Någon/några måste ta den striden och jag tycker att Lindwall gör det på ett bra, sakligt sätt där han presenterar skillnader och vad läsare bör vara vaksamma på. Vid ett tillfälle uppfattade jag kritiken nästan lite raljerande, men i övrigt tycker jag att den framfördes sakligt. För den som vill läsa mer litteratur kritisk till populärvetenskaplig självhjälpslitteratur rekommenderar jag ”Suveränitetens pris – en kritisk studie av självhjälpslitteratur” av Jonas Aspelin, som tar ett helt annat perspektiv, men som jag ändå tycker var intressant att läsa. Vissa saker reagerar jag lite på när jag läser Lindwall bok, men det handlar mer om detaljer och betoningar. Som betonas i inledningen av boken bör man läsa den med huvudsyftet att få teoretisk bakgrund (och inte för att få praktiska tips) och gällande den teoretiska bakgrunden tycker jag Lindwall har gjort ett väldigt bra jobb. Jag tycker att han presenterar det hela på ett lättförståeligt sätt med bra röd tråd och text som är enkel att läsa. Nu vet jag inte hur mycket det beror på att jag är van vid att läsa litteratur inom området och känner igen mig mycket i teorierna som presenteras.

Sammanfattningsvis tycker jag andemeningen i boken går i linje med ett citat av H.L. Mencken:
”For every complex question there is a simple answer, and it is wrong”.

Välkommen in i en värld som fascinerar många, kanske för att den berör och ligger oss nära? För att se området mer nyanserat så rekommenderar jag boken varmt.

Lindwall, M. (2011). Självkänsla – bortom populärpsykologi och enkla sanningar. Lund: Studentlitteratur.

Anna arbetar som idrottspsykologisk rådgivare sedan cirka 5 år tillbaka. Hon har en magisterexamen med psykologi inriktning idrott som huvudämne (195 hp) kompletterat med pedagogik (45 hp). Hon har själv en gedigen elitidrottsbakgrund och jobbar idag mycket mot idrott. Hon arbetar bland annat med ett forskningsprojekt inom området självkänsla.

december 2, 2011januari 18, 2022 av Fredrik Weibull Etiketter: Anna Mörstam, Idrottspsykologi, Magnus Lindwall, Självkänsla 1 kommentar

An Interview with Henrik Larsson

We are proud to introduce our new international guest author Alexander Titkov. Read about Alexander after the article.

“My passion for football is as strong as always; my love for the sport still burns in me. There is no money, confirmation or kingdom that can quench my fire.” – Henrik Larsson

It’s a typical November day in Skåne (southernmost province of Sweden); the sky is grey and overcast with no sign of sun. I hop on the Öresundstag train at Lund Central Station and take the 15 minute journey towards Landskrona. I had first come across an interview with Henrik Larsson some years ago in FourFourTwo Magazine. There was a photo I still remember of the Celtic clad Swede, crutches in-hand, on the verge of recovery from a career-threatening tackle.

Henrik Larsson would overcome that barrier, as he did others, and go on to win a total of four league titles with Celtic FC, two league titles with FC Barcelona, the 2006 Champions League title, scoring 362 goals, appearing in three World Cups (Bronze in ’94) and three European Championship appearances. I stopped in at the Landskrona BoIS clubhouse for a fika to talk football, music, snus and I learn what ungdomars ovetskap means.

Did you play any other sports growing up and as a professional football player?
Growing up I used to play a lot of sports, all different kinds including floor hockey, ice hockey in the winters with friends, tennis in the summer, playing football whenever I could but as a professional footballer, not really. What I did for leisure when the time was right was maybe some golf.

What kind of music do you like? Did you ever listen to music to prepare for practices or games?
I usually listened to the radio whenever I was on my way training and when you came to the club there was always somebody playing some kind of music. I listen to most (kinds of music): R&B, classic… I don’t have a particular taste. I can listen to anything except for heavy metal. Other than that I listen to everything. When we were in Portugal in 2004 for the European Championship, we had a lot of music before the games, from international to Swedish music. For some players it works, for some it doesn’t. For me it was nice to have a good tune before you went out. It helped you think about other things.

Did you have any pre-game routines or before practice?
Before every game I used to do certain things, the night before the games, the routines I had were more or less the same through the years. Come game day, you wanted to wake up in a nice and easy way, then just take it from there and try to follow a routine to best prepare for the game and I had a lot of different things I used to do. It’s like a check-list. When you’ve done them, you know you’ve done everything in your power to do things the right way before the game.

Was there something particular you would do?
It’s everything from eating right, having the massage at a certain time, then stupid things like pulling on the left sock before the right one. It’s more of a check-list really.

I read that growing up you were a big Brazil fan.
Brazil was always a team we would follow because my father spoke Portuguese and in those days Sweden wasn’t in the World Cup, so we liked the way they played. My idol was Pele so it just came naturally to follow them.

Do you think watching their style of play influenced the way you played?
You watched a good footballer and you tried to pick out the best things and try to do the things they would do. In those days, there wasn’t that much football on television and when you saw something you tried to copy. Nowadays, the kids have the PlayStation and XBOX so they have another way to copy tricks so there’s a big advantage for them.

As a player growing up, how important was social support from friends and family?
Of course, when you came home after training or a game you always want your parents to ask you, “how did it go today?” It’s always nice when somebody cares and I always had that from home. They knew I loved to play football so they made sure every time I came home to ask how it went.

Is there something most people don’t know about you?
No, I don’t think so. I mean, I’m a different person privately compared to Henrik Larsson the ex-football player to Henrik Larsson the trainer. I think I can be quite funny sometimes even though I don’t show it towards the rest of the world. I choose to do that when I’m around my friends and they know the real Henrik Larsson and that’s the way I want to keep it.

I heard on the Swedish radio show ”Sommarpratarna” that you spoke about taking a snus before you took the sixth penalty in ’94. Was it common for players to use snus?
Back then yeah, a lot of players did it. I remember it (laughs); it was just to calm myself down a little bit. I didn’t realize how important that penalty kick was back then but now I do.

Maybe that was a good thing to help you from thinking about it too much?
There’s a term in Swedish, ungdomars ovetskap, which means the ignorance of youth, when you don’t realize the importance of something. I was 22 at the time and I didn’t even think about it when they told me to take the sixth penalty; I just said yes.

As a player, you played at a lot of different clubs with different systems. Were there any systems you particularly liked or was it a matter of merely adapting to it?
For me, it was just a matter of adapting to different systems. I had a lot of success with 4-4-2, some success with 4-3-3 as well. So, all the systems are good and you need to have them but you need to be surrounded by good players as well. If you make the right run but don’t get the ball, you won’t score, simple as that. I was fortunate enough to play with some great players in Holland, Scotland, Spain and in England. You can do all the running you want but if there’s nobody there to give you the ball, it doesn’t matter.

The economy has affected Swedish clubs. Do you think clubs should focus more on youth development?
I think that’s general in Sweden, but I think we realized that a few years back because we don’t have the economic means. We need to develop them in the youth systems because we can’t go out and buy them. I think all the clubs understand that nowadays that you have to have a solid foundation to pick your players from and if there isn’t then maybe you can go out and buy a player or two.

Do you think Swedish clubs are lacking in anything else compared to other European ones?
Funds. It’s all about the money. I really, really believe with all my heart that it’s all about money. We can’t even compete with Norway or Denmark financially. As soon as you get a decent player, they will go abroad to those two countries or he’s going to go Holland. So it’s unfortunate that it’s down to money. You might be lucky once if you get an exceptionally talented group and make an impact for a season but if you look at Malmö this year, they were an exceptional group but they weren’t even able to do anything in the Europa League. I have to say sorry, but it’s the money. If we can’t find a way to support the Swedish clubs, maybe by some form of tax reform, I think we’re going to be in this situation or worse in the years to come.

Do you think the Swedish cultural norm of “lagom”, of not being exceptional or standing out from the crowd limits players or coaches?
Maybe, maybe. Maybe that is more relevant to my generation. Today’s youth have a tremendous belief in themselves, so I don’t think we are the country lagom anymore. I think we want more than that and I think the new generation is trying to install that into Swedish society.

How do you feel this season went for you with Landskrona BoIS?
I’m not happy with the season. We had the potential of doing much better but that’s the way football goes. You plan for something and then things don’t go your way and you have to adapt to the situation and I think we adapted in the end because we did something, we stopped the blood flow so to speak, so with that I’m happy but with the start of the season I’m not happy at all.

Was there a particular system you used this year with Landskrona BoIS?
We started out with a 4-3-3 but we didn’t get the results that we wanted so we had to change to 4-1-4-1 but that’s just numbers again. If the players don’t understand then it doesn’t really matter which system you play. They have to know their roles in the system and understand my expectations and that’s why I’m here as a coach.

What are your plans for the upcoming year?
At the moment we are negotiating the contract but Hans (Eklund) and I have the plan already set for next year. Hopefully, after this first year, we can become more solid. There are a lot of things we need to change once we start.

Previously, you stated when you finished your career you wanted to visit your father’s homeland (Cape Verde), did you get a chance to do that?
I was there in 2008 with my father. I went to the Cape Verde islands for almost 2 weeks. I saw the house where he was born and grew up in and it was a really nice experience for me and I think my father enjoyed it as well.

Do you still have the ambition to coach in Europe someday?
Yeah, of course. That’s my goal and I have to see whether it will be possible or not. As I said before, it’s difficult but hopefully I can do something here which will be good for my career and others will notice and say, “why not?”

Alexander Titkov is currently a double degree European master’s student in Sport and Exercise Psychology at Lund University (Sweden) and at the Universität Leipzig (Germany) with a Bachelor of Arts in Exercise Science and Russian Area Studies from St. Olaf College (USA). Alex is also currently working with Swedish football club Ängelholm FF’s U21 squad and is the editor of the EMSEP Blog. His sport psychology areas of interest include imagery and mindfulness in Scandinavia.

Check out the EMSEP Blog: http://emsepblog.tumblr.com/ and follow Alex on Twitter: @alextitkov

november 18, 2011januari 18, 2022 av Fredrik Weibull Etiketter: Fotball, Henrik Larsson, Idrottspsykologi, Soccer, Sport psychology 5 kommentarer

Sömning, övertänd eller i det perfekta tillståndet?

”Idag spelade du riktigt bra! Förklara hur det kändes”.

Ja vet inte, det är svårt att förklara. Jag tänkte inte så mycket bara kände att det skulle gå bra idag. Självförtroendet var på topp och det kändes som att jag var i en bubbla.

Detta är ett exempel som är påhittat men det skulle lika gärna kunnat ha varit ett citat från en känd idrottare. För vi har i alla fall hört idrottare rapportera liknande upplevelser efter matcher/tävlingar. Denna beskrivning kan vara tecken på att idrottaren troligtvis befunnit sig i det tillstånd vi inom idrottspsykologin kallar för flow. Det kan beskrivas som en bubbla där prestationen är som bäst. Tankarna är positiva och allting känns bara lätt. Det kanske inte heller känns som att idrottaren tänker, hen bara presterar.

Men hur hittar du som idrottare till denna bubbla och tillståndet flow då? För det första kan det vara väldigt svårt att nå flow. Elitidrottare arbetar hårt med att komma så nära flow som möjligt och det går inte riktigt att nå det tillståndet när man vill (ibland går det för en del idrottare och ibland går det inte alls). Däremot går det att träna upp förmågan att nå detta tillstånd (och öka chansen att komma dit oftare).

Csikszentmihalyi och Jackson (1999) beskriver hur nio dimensioner är förknippade med flow. Dessa är:

Utmaning och skicklighet
Tydliga och specifika mål
Bra återkoppling
Fullt fokus på uppgiften
Hög känsla av kontroll
Hög grad av säkerhet
Idrottaren förlorar tidsuppfattningen
Idrottaren upplever av att hen själv utgör ändamålet
Medvetande och handling är ett

Det vi kommer att fokusera på i denna text är anspänningsnivån. Om intresset finns kanske vi går in på de andra dimensionerna i senare texter. Vad säger ni läsare?

I alla fall, för att nå tillståndet flow är det viktigt att du som idrottare har ”rätt” anspänningsnivå. Med det menar vi att du inte ska ha för hög anspänning (till exempel väldigt nervös) eller för låg anspänning (då du är allmänt låg). Det finns forskning som försöker beskriva vad detta är och hur det fungerar. Enligt den inverterade U-hypotesen (Yerkes & Dodson, 1908) kan en idrottare ha en anspänning som är för låg, optimal eller för hög. Tanken är att om du vänder upp och ned på ett U så är det i mitten på toppen som du ska ligga då du har den perfekta anspänningen. Kanske lite svårt att förstå utan en fin illustration men tänk dig en balansbräda och att du ska försöka balansera i mitten på den, misslyckas du faller du antingen bakåt eller framåt. Vi kan då likna bakåt med att du har för låg anspänning till exempel underskattar din motståndare. Framåt är du kanske överskattar din motståndare och är riktigt nervös vilket gör att du låser dig.

Ett senare angreppssätt är IZOF (Individual Zones of Optimal Functioning) modellen (Hanin, 1980) som är mer dynamisk och beskriver att varje idrottare har deras egna optimala tillstånd då de presterar optimalt. Hur som helst så finns det teorier som stödjer att det finns en optimal anspänningsnivå och känslotillstånd för alla idrottare och att denna känsla faktiskt går att hitta vägar till och komma till oftare. Nedanför delar vi med oss av några praktiska tips.

1) Skapa bra rutiner.

2) Analysera din prestation. Öka medvetenheten kring när genomförde en bra prestation. Vad gjorde du för att komma dit?

3) Använd visualisering för att föreställa dig agera på det sätt du vill agera på och att du upplever de känslor och befinner dig i det tillstånd då du upplever flow.

Avslutningsvis är det bra att lyfta att det är viktigt att inte lägga för mycket fokus på att uppnå ett visst tillstånd. Det viktigt att även lära dig prestera väl när du upplever jobbiga känslor. Det är bra att lära dig prestera oavsett vilka känslor du upplever eller vilket tillstånd du befinner dig i.

Detta var några praktiska tips. Kontakta oss om ni veta fler och diskutera era personliga utmaningar.

Maila oss på redaktionen för fullständiga referenser!
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

Foto av Tim Mossholder på Unsplash

november 4, 2011september 2, 2025 av Fredrik Weibull Etiketter: Flow, Idrottspsykologi 3 kommentarer

The Challenge to Care: A Sports Perspective

We are proud to introduce our new international guest author Nathan Smith. Read about Nathan after the article.

An image from the recent Walker Cup (golf) has, for some reason, stuck in my mind. Stiggy Hodgson, a member of the victorious Great Britain and Ireland squad left the course distraught after failing to contribute a single point. On camera, Stiggy was shown in tears. After a short while his captain, Nigel Edwards, joined him. What I saw over the next few seconds hit home the importance of feeling cared for. Edwards simply put his arm round his young player and I imagine what came next was something along the lines of “you tried your best, that’s all anyone can ask”. His affection, interest and respect for his player did not appear at all conditional on his performance.

This anecdote nicely compliments current research into caring sports climates. We know that climates, which encourage athletes’ feelings of care, inclusion, trust and acceptance, associate with positive outcomes and a heightened sense of well-being. Less clear, is how coaches can facilitate these feelings via the behaviors they adopt. A nice reflective exercise is to consider when you have had a particularly positive experience in sport yourself. Think about the interactions you had with you peers and the coach. How did they communicate a sense of acceptance, trust, and respect to you?

It may seem obvious, but one way in which you can show care is by simply taking an interest in your athletes’ lives outside of sport. Sports coaches often indicate that they don’t have time to speak to every player on their team during every session. This may be so. However, there will almost certainly be occasions where you can ask about the athlete’s day. In the case of youth sport, this might be as simple as asking about their day at school?

Satisfying individuals’ feelings of care, relatedness and belonging, are consistently cited in scientific literature, but still remain understudied. One such example is in self-determination theory. The gargantuan framework applied across varied domains, identifies ‘relatedness’ as a basic psychological need. Similar to a human’s need for water, food and shelter, these psychological needs, if satisfied, contribute towards positive psychosocial development. Having said this, relatedness support has tended to be overlooked in sports psychology research in favor of the needs for autonomy and competence.

To me, it is obvious. You are unlikely to achieve ‘buy-in’ from your athletes if they don’t think you ‘care’. It could be argued that satisfying the need for relatedness is as important, if not more, important than the other needs. For instance, I recall a particularly negative experience I had in sport, whereby my coach at the time didn’t make me feel cared for. As a young golfer I would go for lessons fortnightly. It came to the point where I needed a change to develop my game further, so, I decided to seek the help of a different coach. After three or four lessons, it was clear that the coach was only interested in his £20 per half hour rate. I’m pretty sure by week four he still didn’t even know my name! To me, it didn’t matter how skilled the coach was, how competent I felt, or how much autonomy I had, if the person I was visiting took no interest in my development.

To finish, I would like you to think about the some of the famous sporting movies. Remember the Titans, Coach Carter and The Mighty Ducks are some great examples, but there are no doubt many others. These fictitious movies carry the same underlying message. The coach cares. He may seem to be a hard-nosed ‘son of a bitch’, but if you watch carefully, the performance of the team relies heavily on the investment, time and commitment of the coach. In the Mighty Ducks, when Gordon Bombay neglects his athletes to chase the pretty Icelandic blonde their performance suffers. Only when he shows them true care and attention do they prosper.

This piece was inspired by Nel Noddings’ book The Challenge to Care in Schools: An Alternative Approach to Education (1992). Its sole purpose is to raise the agenda of care, and encourage readers to reflect on how they can purvey care to their athletes, colleagues and clients.

Nathan Smith is a currently studying for a PhD in the School of Sport and Exercise Science at the University of Birmingham. Specifically, his research relates to the development and testing of an objective measure of the coach created motivational climate in sport. Prior to his PhD, Nathan worked at the Professional Golfers’ Association (PGA) as a Training Executive in sports science and golf coaching. He is currently a tutor and marker on the PGA’s foundation degree program, which educates over 300 aspiring professionals each year.

oktober 21, 2011april 5, 2020 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottspsykologi, Sport psychology 3 kommentarer

Vill du komma igång med träningen eller tränar du redan?

Vi på redaktionen är stolta över att presentera vår nya duktiga gästförfattare Elin Johnsson som tillsammans med vår egen Fredrik Weibull (idrottspsykologisk rådgivare) har skrivit detta inlägg. Information om Elin finner ni i slutet på inlägget.

Mycket nöje!

Vill du komma igång med träningen eller tränar du redan?
Använd dig av visualisering (mentala föreställningar)!

Visualisering (mentala föreställningar) är en flitigt använd teknik inom mental träning. Det är en teknik som de flesta inom elitidrotten använder sig av och den kan med fördel även användas av motionärer. En enkel definition av visualisering är: Att använda visualisering innebär att skapa eller återskapa upplevelser med hjälp av sina sinnen.

Idrottare använder visualisering för att till exempel förbättra sin teknik, öka sin motivation samt öka sitt självförtroende (White & Hardy, 1998). Hall (1995) föreslog att motionärer borde kunna använda visualisering på samma sätt som elitidrottare. I Elin Johnssons (2010) magisteruppsats visade det sig att även regelbundna motionärer använder sig av visualisering för att bland annat förbättra sin teknik, sin koncentration, samt för att öka sin motivation och sitt självförtoende. Även tidigare forskning har visat på detta (t. ex., Giacobbi, Hausenblas, Fallon, & Hall., 2003; Kim & Giaccobi, 2007). Det är inte bara de som regelbundet motionerar som upplever visualisering. Även individer som inte tränar upplever visualisering (Hall, Rodgers, Wilson, & Norman, 2010; Short, Hall, Engel, & Nigg, 2004).

Visualisering kan användas i stort sett när som helst, och forskning har visat att motionärer främst visualiserar innan de ska sova på kvällen, men även under skoltid samt före och efter träning (Hausenblas, Hall, Rodgers, & Munroe, 1999). Johnsson (2010) fann att motionärer använder sig av visualisering innan, under och efter träning samt utanför träning och på sin fritid. Mest visualisering använde motionärerna under sin träning.

Visualisering är en teknik inom mental träning som både kan ha positiva och negativa effekter (Short et al., 2004). I Johnssons uppsats fann hon att motionärerna ibland upplevde att visualiseringen hade negativa effekter på deras motivation. I en studie av Short et al. (2004) fann de att de individer som inte var aktiva upplevde fler negativa föreställningar än de som var aktiva. De negativa föreställningarna kan vara svåra att kontrollera, men det går dock att arbeta med sin sin visualisering och på så vis bli bättre på att kontrollera sina föreställningar.

När man visualiserar inkluderar man ett eller flera sinnen i sina föreställningar. Sinnena som kan inkluderas är syn, hörsel, taktil känsel (yttre känsel), kinestetisk känsel (muskelkänslor i kroppen), doft och smak. För att skapa en så verklig föreställning som möjligt är det bra att inkludera så många relevanta sinnen som möjligt, till exempel se hur det ser ut när man genomför en övning, höra musiken på gymmet, känna hur en hantel känns i handen, hur musklerna jobbar när hanteln lyfts eller känna hur det luktar i lokalen. Smak kanske är svårt att känna och kanske inte alltid relevant i en träningssituation, men en föreställning skulle kunna vara att känna smaken av salt och svett. Det viktigaste är inte att alla sinnen inkluderas, utan att föreställningen känns verklig och meningsfull.

Visualisering med det visuella sinnet kan ske från två olika perspektiv, antingen ett inre visuellt perspektiv eller ett yttre visuellt perspektiv. Det inre visuella perspektivet betyder att den som visualiserar ser omvärlden precis som i verkligheten, medan det yttre visuella perspektivet betyder att den som visualiserar ser sig själv utifrån, som om den såg sig själv i en film. En föreställning kan även växla mellan det inre och det yttre visuella perspektivet. Det har tidigare visats att idrottare ibland växlar mellan de visuella perspektiven (t. ex., Bertollo, Saltarelli, & Robozza, 2009). Elin fann i sin uppsats att det samma gäller för motionärer, att även dem ibland växlar mellan perspektiven i deras föreställningar.

Praktiska tips
Det är viktigt att vara konsekvent med sin visualiseringsanvändning och det är därför bättre att visualisera ofta och i korta sekvenser än sällan och under lång tid. Börja gärna med att bara föreställa dig en kort sekvens i ca 10 sekunder för att sedan successivt öka tiden. Som nämnts tidigare är det viktigt att du har kontroll över föreställningen och det är bra om du kan inkludera så många relevanta sinnen som möjligt. Om man har använt sig mycket av visualisering och har en bra visualiseringsförmåga är det självklart även möjligt att skapa tydliga och levande föreställningar när man är omgiven av massa människor och det är hög musik.

Många har idag bilden av att gymkulturen bara är till för starka killar som ”lyfter skrot”, och flera kan säkert känna igen sig i en känsla av osäkerhet då de kommer in på ett gym. Gymmet är självklart till för alla människor och ett bra tips för att få bukt på denna osäkerhet är att använda sig av visualisering. Nedan visar vi ett exempel på hur en del av en visualiseringsövning skulle kunna se ut:

Föreställ dig att du kommer in på ett gym, musiken är ganska hög och det är mycket folk i rörelse. Du ser platsen för den övning som du ska göra, du känner dig självsäker och fokuserad. Du ställer dig på plats och utför övningen med en bra teknik, känner hur de rätta musklerna arbetar och hur svetten pärlar sig i pannan. Folket som är runt omkring finns bara där, du fokuserar på dig själv. Du har full kontroll på din uppgift och känner dig stark och självsäker.

Nedan följer två exempel på situationer då man kan använda visualisering, för vilket syfte man kan använda det, vad man kan föreställa sig för att få de effekterna och hur man kan föreställa sig det.

Exempel 1
Lisa är 37 år och arbetar väldigt mycket. Hon kommer hem sent varje dag och är väldigt trött när hon väl kommer hem. Hon tycker om att träna men kommer liksom inte igång med träningen. När hon är hemma känner hon bara för att vila och titta på tv och har svårt att motivera sig till att träna då. När hon väl tränar tycker hon att det är jätteskönt och känner att hon får mycket energi av det. Hon bestämmer sig för att börja arbeta med mental träning och använda visualisering för att öka sin motivation till att komma igång med träningen. Nästa gång hon tränar så är hon ute och springer. Efter att hon har sprungit återskapar hon sin upplevelse och föreställer hon sig att hon är ute och springer igen och hur härligt det är. Hon föreställer sig även hur skönt det känns efteråt och hur bra hon mår. Hon förställer sig det igen sen senare på kvällen. Två dagar senare när hon kommer hem vill hon gå ut och springa men hon orkar inte. Istället för att sätta sig i soffan föreställer hon sig igen att hon är ute och springer, hur härligt det är och hur hur skönt det känns efteråt. Hon föreställer sig hur glad och stolt hon känner sig för att hon stack ut och sprang och att hon är full av energi. Efter att hon har föreställt sig detta känner hon sig riktigt peppad och går och byter om till sina träningskläder istället för myskläderna.

Exempel 2
Helena är 54 år och har precis kommit igång med sin träning igen efter att hon opererat sin axel. Förr tyckte Helena att det var hur kul som helst med träning, men nu när konditionen försvunnit tycker hon mest att det är jobbigt. Hon har inga problem att gå till träningen då de är några vänninor som går dit tillsammans, men under passen blir hon väldigt trött och känner att hon bara vill sluta. Hon har hört att visualisering skall vara bra för att öka motivationen och bestämmer sig för att ge det en chans. När hon kommer hem föreställer hon sig hur skönt hon tyckte det var att träna förr. Hon föreställer sig att hon är på ett pass och att hon känner sig stark och ser pigg ut. Hon föreställer sig också att hon är glad och känner sig nöjd efter passet.

Innan hon ska träna nästa gång föreställer hon sig samma sak, hon ser sig själv träna och känner sig stark och pigg under hela passet. Den här gången går träningen lite lättare, men efter ungefär halva passet börjar hon känna sig riktigt trött. Hon föreställer sig då återigen att hon är pigg och stark samt att hon kommer att genomföra hela passet. Efter passet känner hon sig trots allt ganska nöjd med sig själv, hon fortsatte ju! Helena fortsätter att visualisera innan passen och även under passen när hon känner sig trött. Efter ett antal veckor har hon fått upp konditionen och klarar ett helt pass utan problem.

——————————————————————-

Elin Johnsson tog nyligen sin magister i idrottspsykologi vid Högskolan i Halmstad. Det ämne som hon valt att fokusera på är motionärers visualiseringsupplevelser. Förutom sin magister i idrottspsykologi är Elin även utbildad kostrådgivare och massör. Hon har nyligen startat företaget Holistisk Hälsa där hon jobbar med hälsa och prestationer ur ett helhetsperspektiv.

Vill du lära dig mer om mentala föreställningar rekommenderar vi boken Träna tanken – en bok om mentala föreställningar i idrotten.

Här kan du läsa om hur du kan göra dina visualiseringsanvändning mer meningsfull: ”It works for you but it does not make sense to me: How to use exercise imagery in a meaningful way”.

Foto av Shoeib Abolhassani på Unsplash

april 6, 2011september 2, 2025 av Fredrik Weibull Etiketter: Hälsa, Idrottspsykologi, Mentala föreställningar, motion, Träna tanken, Träning, Visualisering 7 kommentarer

Självkänsla

Hej!

Vi på redaktionen har äran att presentera Anna Mörstam som gästförfattare.

För att ge en kort presentation om Anna så jobbar hon som idrottspsykologisk rådgivare sedan cirka 5 år tillbaka. Hon har en magisterexamen med psykologi inriktning idrott som huvudämne (195 hp) kompletterat med pedagogik (45 hp). Hon har själv en gedigen elitidrottsbakgrund och jobbar idag mycket mot idrott. Hon satsar på att doktorera inom området självkänsla i framtiden.

Redaktionen frågade mig om jag ville skriva några rader om självkänsla. Vissa har visualisering som sitt favoritområde, andra har självkänsla. Jag tycker detta område är så fantastiskt intressant och varit extra intresserad av det i många år. Det finns väldigt mycket litteratur i området och själva begreppet är rätt populärt att använda. Självkänsla förekommer ofta i media, ofta i populärvetenskaplig litteratur och även ofta i vetenskaplig litteratur. Trots att det förekommer ofta kan det vara svårt att veta vad det egentligen betyder. Även inom vetenskaplig litteratur så finns det flera olika definitioner på begreppet. De begrepp jag definierar nedan är begrepp som dels är väl grundade i vetenskaplig litteratur och som jag har fastnat för efter att ha studerat området under ganska lång tid.

Med självbild menas den totala organiserade informationen som en människa har av sig själv (Baumeister, 1995). Med självkänsla menas den värderande komponenten av självbilden (Norton & Morgan, 1995), dvs. vad vi tycker om den information vi vet om oss själva. Förenklat kan man säga att tycker man bra om det man vet om sig själv så har man en högre självkänsla, tycker man mindre bra om det man vet om sig själv så har man en lägre självkänsla. Men eftersom självbilden innehåller så mycket information är det en omöjlighet att bedöma allt. Därför väljs delar ur självbilden ut, delar som individen tycker är viktiga, och det valet sker oftast omedvetet men påverkas av samhället personen lever i och människor runt omkring personen (Fox, 2000).

Utifrån det här blir vad vi baserar vår självkänsla och vilka krav vi sätter på oss själva inom respektive område väldigt intressant. Johnson (2003) har gjort en uppdelning av begreppet självkänsla mellan inre självkänsla och yttre självkänsla utifrån vilka delar som väljs ut som viktiga ur självbilden att basera sin självkänsla på. Inre självkänsla baseras på faktorer som bara individen själv kan påverka och inkluderar en acceptans för den man är och kan liknas vid en inre trygghet (Johnson, 2003). Yttre självkänsla baseras på yttre faktorer exempelvis utseende, prestation och ägodelar (Johnson, 2003). Alla personer har en viss nivå av inre självkänsla och en viss nivå av yttre självkänsla. Det finns många liknande uppdelningar av begreppet självkänsla. Det jag tycker är mest intressant är vad som är extra viktigt för att man ska vara nöjd med sig själv som människa och hur mycket man själv kan vara med och påverka detta område.

Ofta pratar man om hög självkänsla och låg självkänsla, men självkänslan är mer än bara hög och låg. En viktig aspekt gällande begreppet självkänsla är att också titta på självkänslans stabilitet. Om du är nöjd med dig själv som människa – hur förändras det över tid? Är det så att det varierar från vecka till vecka? Dag till dag? Timme till timme? Räcker det med att någon säger något till dig, så förändras ditt sätt att se på dig själv, hur nöjd du är med dig själv som människa? Eller är ditt sätt att se på dig själv, hur nöjd du är med dig själv som människa, relativt stabilt över tid? Det finns samband mellan vad vi väljer ut att basera vår självkänsla på och hur vår stabilitetskurva ser ut. Faktorer som vi själva kan påverka är ofta stabilare. Att enbart bygga sin självkänsla på yttre faktorer (som utseende, ägodelar och prestation i jämförelse med andra) gör självkänslan i sin helhet mer instabil och man är mer känslig för negativa händelser i vardagen. Det finns fördelar med åtminstone ha vissa delar som man baserar sin självkänsla på som är stabilare, som också kan göra självkänslan som helhet mer stabil.

Det som jag är mest intresserad av är hur man praktiskt kan arbeta med att höja och stabilisera självkänsla. Samband finns mellan självkänsla och självkännedom och självkänsla och ett begrepp som kallas autenticitet. Autentisk, äkta, menar att man lever i enlighet med hur man vill leva. Dessa begrepp används i ett praktiskt tillvägagångssätt som jag tillsammans med kollegor jobbar för att forskningspröva. Tanken i detta tillvägagångssätt är att man genom att jobba med teoretiskt väl grundade övningar steg för steg ska öka både självkännedom och autenticitet och genom det indirekt även påverka självkänslan positivt och göra den högre och stabilare.

Värt att notera här är att min kompetens gällande arbete med självkänsla handlar om arbete med en s.k. salutogen befolkningsgrupp, dvs. ett ”friskt” och ”hälsofrämjande” perspektiv. I en sådan här salutogen befolkningsgrupp så har det visat sig att bilden av personer med hög självkänsla är att de har en positiv och tydlig bild av sig själva. Den första tanken är då att en person med låg självkänsla i kontrast till detta ska ha en väldefinierad negativ bild av sig själv. Dock har det visat sig att så inte är fallet. Personer med låg självkänsla har istället visat sig kännetecknas av att ha värderingsmässigt mer neutral inställning till sig själva, men framför allt ha en otydlig, osäker, instabil och inkonsekvent bild av sig själv (Campbell & Lavallee, 1993). Det första steget i det praktiska tillvägagångssätt vi håller på att forskningspröva är ett enkelt utformat självkännedomsprogram. Detta program består av en rad enkla frågor som berör en själv och som man svarar på genom att skriva som i dagboksform under en längre tid. Där reflekterar man över saker som har hänt och svarar kontinuerligt på frågor som: ”Vad tycker jag om?” ”Vad tycker jag inte om?”, ”Vilka är mina starka sidor?”, ”Vilka är mina svaga sidor?”, ”Vad är jag rädd för?”, ”Vilka är mina framtidsdrömmar?”, ”Vad står jag för (mina grundvärderingar)? Vad tycker jag exempelvis om…?” osv. I det här praktiska tillvägagångssättet så lägger detta arbete mest en grund för vidare arbete. Här ges också en teoretisk bakgrund till varför man kan ta eventuella negativa saker som skulle kunna komma fram i ett sådant här självkännedomsarbete med en nypa salt. Att svara på frågor om vad man själv tycker och tänker och vad man själv står för kan vara ett självstärkande arbete. Gör man det över en längre tid så brukar man kunna få fram mycket intressant material och ha möjlighet att se återkommande mönster och på så här sätt öka sin självkännedom. Detta kan vara ett litet praktiskt tips för intresserade läsare.

Jag skulle kunna skriva både mycket och länge om detta område. Jag vet dock själv att jag inte tycker om för långa inlägg på en blogg och känner att mitt har blivit väl långt redan nu. Kanske kan det bli en fortsättning en annan gång?

Det var allt för denna gång, tack för visat intresse. För frågor direkt till Anna så når ni henne via mailen på anna@atleticum.net

Med vänliga hälsningar,
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

mars 13, 2011januari 18, 2022 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottspsykologi, Self-esteem, Självkänsla 13 kommentarer

Skador inom idrott

I detta inlägg kommer vi att summera en vetenskaplig artikel. Följande artikel kommer att summeras:

Vergeer, I. (2006). Exploring the mental representation of athletic injury: A longitudinal case study. Psychology of Sport and Exercise, 7, 99-114.

Syftet med denna forskningsartikel var att studera en idrottares tankar, känslor och mentala föreställningar under rehabiliteringsprocessen efter en skada. Deltagaren var en 28-årig manlig rugbyspelare. Åtta intervjuer genomfördes under 20 veckor. Tre år senare genomfördes ytterligare en intervju med spelaren.

Fyra oberoende teman presenterades utifrån analysen av intervjuerna. Dessa teman var:

Awareness
Rugbypelarens uppmärksamhet var som störst i början efter skadan (i intervju 2) då smärtan var hög och den precis hade inträffat. I takt med att tiden gick så minskade spelarens fokus på skadan. I de sista intervjuerna rapporterade idrottaren att han oftast uppmärksammade skadan när det var tekniska moment som krävde att han använde den skadade delen. Annars tänkte han inte så mycket på skadan men sa att det kunde vara bra att ibland rikta uppmärksamhet mot den skadade delen.

Mental imagery (mental träning i form av visualisering/mentala föreställningar)
Rugbyspelaren rapporterade att han upplevde spontan och frivillig visualisering i samband med skadan. I början upplevde spelaren relativt ofta spontan visualisering då han såg sig själv i ögonblicket han skadade sig.

Senare började han använda mer frivillig visualisering där han föreställde sig att axeln fungerade bra utan smärta. Dessa föreställningar triggades igång av bland annat frustration, som till exempel när han använde den friska armen på ett bra sätt och vart frustrerad över att inte kunna använda den skadade armen på ett likande sätt. Vill du lära dig mer om mental träning rekommenderar vi Träna tanken – en bok om mentala föreställningar i idrotten).

Mental model of the injury
Detta tema handlande om balansen mellan det fysiska och medicinska. Att han kunde stå framför spegeln och tvivla och känna smärta. Sedan uppsökte han läkaren och fick en förklaring av läget.

Mental “itinerary” of the recovery process
Med detta tema menar författaren spelarens väg till att bli rehabiliterad. Det inkluderar kvalitén och tiden för, träffar med läkaren, fysiska framsteg med skadan och de typer av metoder som användes för att stimulera rehabiliteringen.

Våra reflektioner
Denna studie visar att det är otroligt många faktorer som påverkar en spelare under en skadeperiod. I studien har visualisering både negativ och positiv effekt för idrottare. Även annan forskning har visat att negativ visualisering kan ha negativa effekter för idrottare och det är bra att få ut denna information till idrottare, tränare, mentala coacher samt idrottspsykologiska rådgivare och idrottspsykologer. Vi hoppas nämligen att det motiverar till att arbeta med visualisering. Till exempel träna upp förmågan och därmed lära sig kontrollera sina mentala föreställningar.

Resultatet visar på att skadade spelare behöver en hel del stöd under sin rehabilitering och att psykologiska faktorer påverkar rehabiliteringen. Det kommer alltid att förekomma skador men genom idrottspsykologisk forskning och tillämpning inom just skador kan vi säkert minska skadorna och hjälpa idrottare i den tunga rehabiliteringsprocessen.

Med vänliga hälsningar
Fredrik och Mikael (idrottspsykologiska rådgivare)

Foto av Max Leveridge på Unsplash

januari 21, 2011september 2, 2025 av Fredrik Weibull Etiketter: Idrottsskador, Mentala föreställningar, Skada, Skador, Visualisering 3 kommentarer