Sårbarhet – vad spelar det för roll inom idrotten?

Vi är stolta över att ha Karin Hägglund (svensk mästarinna i karate och forskar inom self-compassion) som gästförfattare till vår blogg. Här kan ni ta del av hennes kloka tankar om sårbarhet.

Stress och höga krav är ju som bekant en del av elitidrotten, inte helt överraskande, kan det vara just de omständigheterna som skapar en sårbarhet för utmattning och psykiska besvär. Samtidigt beskrivs ofta elitidrotten som en kultur där sårbarhet ses som en svaghet, vilket kan leda till att individer döljer sin sårbarhet.

Vad är då sårbarhet? Ordboksdefinitionen (Oxford English Dictionary 2010) är: Omständigheter att bli utsatt för möjligheten att bli angripen eller skadad, antingen fysiskt eller emotionellt.


Foto av Mwangi Gatheca på Unsplash

Kan det vara så att såväl träning som tävling på elitnivå i sig är att utsätta sig för sårbarhet? Det är vanligt att tränare och aktiva upplever känslor som är kopplade till rädsla för att misslyckas, oro, och osäkerhet både innan och under tävlingar. Tränare, ledare såväl som aktiva utsätter sig medvetet för att bli angripna – i vissa sporter både fysiskt och emotionellt – av motståndare, tränare, domare, publik, media och av den egna inre kritikern.

Ändå kan det finnas anledning att tro att kulturen inom elitidrott skapar en miljö där personliga förmågor som traditionellt anses vara mentala styrkor – som att till exempel ta sig igenom hinder och svårigheter på vägen samt att vara ihärdig och uthållig – är SÅ högt värderade att man har svårt att visa sårbarhet eller söka hjälp. Kanske är man rädd för att bli sedd som svag eller för att bli orättvist behandlad?

Och det är just det här – vi behöver undersöka och studera de begrepp som traditionellt har blandats ihop med ”mental svaghet” för att minska stigma och tröskeln för att söka hjälp vid behov. Ett av de begreppen är just sårbarhet.

För det kanske är så att det finns en ”annan sida av myntet ”? Att det finns en sida av sårbarhet som bara väntar på att bli upptäckt? Studier kring sårbarhet inom idrotten är i sin linda, spännande är dock att det ofta finns bakomliggande historier om sårbarhet i studier om hur vi utvecklar motståndskraft och mental tuffhet.

Däremot, i världen utanför idrotten, har ett styrkebaserat förhållningssätt till sårbarhet fått viral uppmärksamhet utifrån Brené Browns arbete. Hon menar på att: JA! – Sårbarhet är osäkerhet, utsätta sig för risk och känslomässig utsatthet. MEN att sårbarhet också är källan för mod, kreativitet och förändring.

På Gymnastik- och Idrottshögskolan pågår ett mindfulness- baserat projekt med fokus på självreflektion med elittränare från friidrott och konståkning. Deltagarna ombads att skriva ner sin version av sårbarhet. Även här framkom två olika sidor; dels det traditionella perspektivet där ordet svaghet användes, och dels det motsatta där ord som mod och styrka användes. Trots den vanliga uppfattningen att sårbarhet är svaghet föreslår Göran Kenttä, jag och två kollegor till (se referens till artikel längst ner på sidan) att sårbarhet först blir en svaghet när vi inte är medvetna om vår sårbarhet. Eller om vi är medvetna, men försöker dölja det för oss själva och andra.

Jag är nog inte den enda som försökt dölja min sårbarhet genom att (försöka) vara bullet-proof inom elitidrottens värld. Jag gjorde det i tron att det skulle förbättra min prestation, men fann att det var en illusion – att det faktiskt inte funkade. Som en av elittränarna i projektet definierade begreppet:

Att vara sårbar är att vara mänsklig.

Att vara sårbar innebär dock inte att vi delar våra känslor hela tiden, med alla, och i alla sammanhang. Det handlar framförallt om att vi själva är i kontakt med alla våra känslor, positiva som negativa, och att veta vilka vi vill dela vad med. Det är ganska rimligt att tro, med tanke på stigma mot mental svaghet och det i kombination med dålig självkännedom att:

  • Individer inte kan, eller känner motstånd inför att öppna upp till andra, att de inte kan, eller känner motstånd inför att reflektera över egna begränsningar, misstag eller behov.

Sammantaget kan det leda till en önskan att kontrollera eller undertrycka alla former av upplevd svaghet och kan försvåra för och begränsa individer att be om hjälp. MEN en spännande del med sårbarhet är ju att ofta när vi vågar dela med oss till andra – om vår sårbarhet – kan det öka upplevelsen av stöd, samhörighet och sammanhang. Jag tänker att det är en viktig del såväl som ledare och aktiv.

Mina kollegor och jag gav ett förslag på en definition av fördelar med sårbarhet för såväl forskare som praktiker att fundera på i deras arbete.

”Förmågan att med medkänsla acceptera och knyta an till alla sina känslor. Detta skapar självkännedom och mod att blottlägga och se sina tillkortakommanden och svagheter samt ger möjlighet att utveckla styrkor och resurser. Det innebär även att ha modet och kapaciteten till att dela upplevelser, söka stöd och veta när, med vem och hur mycket man ska dela med sig av (Hägglund, Kenttä, Thelwell, & Wagstaff, 2019, p. 5).

Det här är en definition som belyser att sårbarhet är en subjektiv upplevelse och att villigheten att öppna upp till den upplevelsen kan vara avgörande för att arbeta hållbart inom högpresterande miljöer.

Använd gärna det här blogginlägget för att börja prata om vilken roll sårbarhet spelar inom idrotten, till exempel genom följande frågor:

Vad innebär sårbarhet för dig?

– Vem eller vilka vågar du vara helt öppen med om dina känslor och upplevelser i samband med din roll inom idrotten?

– Finns det fördelar av sårbarhet som skulle gynna dig som ledare eller aktiv?

– Har du egna erfarenheter av att upplevelsen av att vara sårbar har lett till positiva
förändringar i ditt liv?

———————————————————————–

För dig som vill läsa mer:

Karin Hägglund, Göran Kenttä, Richard Thelwell & Christopher R. D. Wagstaff (2019). Is there an upside of vulnerability in sport? A mindfulness approach applied in the pursuit of psychological strength. Journal of Sport Psychology in Action, DOI: 10.1080/21520704.2018.1549642

———————————————————————–

Karin Hägglund är f.d. elitidrottare (nordisk mästarinna och femfaldig svensk mästarinna) och f.d. ass. förbundskapten i karate. Hon arbetar som forskningsassistent på Idrottshögskolan i Stockholm (GIH) i ett projekt om Hållbart ledarskap som grundar sig på självreflektion, mindfulness och self-compassion. Hon är även en uppskattad föreläsare inom både idrotten och näringslivet.

För kontakt och vid frågor, kontakta Karin Hägglund (www.karinhagglund.com)

 

Annonser

Din känsla av svaghet är ingen svaghet

Att du känner dig långsam innebär inte att du är långsam

Att du känner dig tjock innebär inte att du är tjock

Att du känner dig mentalt svag innebär inte att du är mentalt svag

Bara för att vi tänker vissa tankar och känner vissa känslor innebär inte det att det är eller blir så. Tankar är tankar, känslor är känslor och beteenden är beteenden. Givetvis hänger de ihop och påverkar varandra men känslan av frustration och tanken att du vill slå något/någon (till exempel att du vill sparka till vattenflaskan) innebär inte att du gör det.

Känslor och tankar kommer och går, ibland vill man uppleva dem och ibland inte. Ju mer ok du är med att uppleva de tankar och känslor som kommer desto mindre problematiska blir de. Det handlar inte om att du ska älta dem, utan snarare om att det är viktigt att våga erkänna och uppleva dem.

Får man visa sig svag?

Det finns en kultur inom idrotten som säger att du inte ska visa dig svag. Man får absolut göra det (och det är en styrka att våga vara svag). Det skapar en sund och bra miljö om man vågar visa sig svag inför sina träningskompisar och tränare (läs mer om sårbarhet här).

Samtidigt är till exempel kroppsspråket av stor betydelse när man presterar under träningar/tävlingar (både för sig själv och medspelare samt inför motståndare). Något som är viktigt att lyfta är att det är möjligt att använda sig av ett positivt och kraftfullt kroppsspråk även om du känner dig sårbar. Det är något man kan bli bättre på genom träning.

Tips:

  • Skriv ner dina tankar och känslor efter träning och tävling. Det är ett bra sätt om du vill lära dig identifiera vad du faktiskt tänker och känner.
  • Prata med dina kompisar om hur du tänker och känner. Våga dela med dig.
  • Som tränare eller ledare kan du avsätta tid för gruppen då de ska arbeta med att själva reflektera över hur de kände, tänkte och agerade i samband med träningen/matchen.

Ishockeyspelaren Jacob Tenemyr skriver väldigt bra ien krönika om hans upplevelser när han tillät sig själv vara svag för första gången. Han berättar också att det är det starkaste och modigaste han har gjort (läs krönikan här).

Sårbarhet och idrott

Ingen är perfekt, inte ens en de mest framgångsrika idrottarna.

Vi kan inte allt. Tränare kan inte allt. Dina föräldrar kan inte allt. Lärare kan inte allt. Professorer kan inte allt. Ingen kan allt.

Vi är alla sårbara. Vi är människor, individer med tankar, känslor och beteenden. Och vi lever i en komplex värld där det mesta är osäkert. Det är inget vi kan ändra på, men vi kan acceptera det.

Inom idrotten kan vi generellt sett bli bättre på att våga visa oss sårbara för varandra. Efter en mindre lyckad prestation kan det vara bra att våga erkänna att man är ledsen och inte bara arg eller frustrerad.

Aggression och ilska är ofta uttryck för någonting sårbart. Någonting hotar dig. Det behöver inte vara rent fysiskt, utan att du känner dig ledsen eller rädd. Att försöka vara perfekt och inte tillåta sig själv känna de känslor man bär på kan skapa ilska.

En oerhört viktigt roll inom idrotten (ibland kanske lite för viktig) är ledarrollen/tränarrollen. Ledaren har stor betydelse för gruppens kultur och hur de individuella idrottarna agerar i gruppen. Vad sänder hen för signaler? Hur hanterar hen idrottare som visar sårbarhet? Skojas det bort?

Alla ledare är olika och det måste respekteras. Alla kan inte vara bra på allt. Med det menar vi att det är svårt för vissa att beskriva sina känslor och förstå varför man agerar som man gör. Det kräver mycket erfarenhet och kunskap om sig själv. Men att vara medveten om att det är viktigt för idrottare att känna sig trygga och kunna uttrycka känslor är något som borde vara självklart för alla ledare. Antingen fångar man upp det själv som ledare eller så tar man hjälp av en idrottspsykologisk rådgivare.

Det är viktigt att förstå att vi inte går under som människor om vi pratar om hur dåligt vi mår, tvärtom så kan vi stärkas av det. Sen ska man självklart inte gå runt och tjata om det med allt och alla och det är inte heller det vi pratar om.

I en grupp vi har jobbat med fick vi, via tränaren, igenom att idrottarna skulle ha möjlighet att berätta hur de mådde och även stå över träningar om de hade ångest eller om det inte kändes bra. Tränarens spontana reaktion när vi föreslog detta var: “VA!? Då kommer alla komma och klaga på hur dåligt de mår.”. Resultatet? Endast en idrottare har under de senaste åren kommit och berättat om hur hen har mått och att hen därför ville hoppa över en träning. Att skapa ett klimat där det är ok att vara öppen med sina tankar och känslor tar tid och kräver arbete.

Det värsta man kan göra när man mår dåligt är att gå in i sig själv, stänga alla dörrar och isolera sig. Självklart kan det vara bra under kortare perioder, men vi är sociala varelser och över tid behöver vi prata om våra känslor. Annars kan vi kvävas av dem.

Du kan försöka vara perfekt men du kommer inte att lyckas. Arbeta med att göra det du ska så bra du som möjligt, lär dig av dina erfarenheter och ta med dig det du gör bra. Och prata med någon om dina känslor.

Photo by @christiansterk, http://www.unsplash.com