Arten Homo sapiens är psykologiskt designad för att skapa mening i sin tillvaro. Skall vi vara ontologiskt korrekta är det däremot tveksamt om vi, för den sakens skull, kan tillskriva verkligheten eller existensen någon mening i större betydelse. Vi befinner oss i ett universum som beräknas vara 13,5 miljarder år gammalt, i en galax på 4,5 miljarder år. Vi är konstruerade av en blind evolutionsprocess som givit oss de mest otroliga psykologiska och fysiologiska fakulteterna, inklusive vårt medvetande som evolutionär höjdpunkt. Att mänskligheten, i ett större perspektiv, har någon mening kan vi nog utesluta, men likväl kan du som enskild individ skapa en (illusorisk) tanke om att det finns mening i just det du gör. Överlevnadsvärdet i detta är nämligen enormt.
Homo sapiens är även designad för att kunna diskriminera mellan diverse fenomen i sin omgivning. Vi ser (tyvärr) vår tolkning av stimulus som ekvivalent med dess verklighet istället för att se verklighetens som den är. Denna förmåga har haft starka överlevnadsvärden genom evolutionen, men vi kan inte säga att dessa tolkningar överensstämmer med verklighetens sanna beskaffenhet. Tolkningar och värderingar fångar människan, i allmänhet, och idrottaren, i synnerhet, i en evolutionär fälla som på många sätt inte är särskilt bra för oss.
För att ta ett idrottsligt exempel på hur våra illusioner påverkar oss är det känt att idrottare som identifierar sig starkt med sin idrottsliga roll riskerar att sätta sig i krisartade karriäravslut, där hela idrottarens självuppfattning rubbas. Detta har vi empiriska evidens för. Idrottare som varit i denna situation kan försäkra oss om att deras upplevelser var verkliga och katastrofen total. Även om deras grundläggande mänskliga behov är tillfredsställda skapar den psykologiska tomheten, tanken av att vara ingen, stort lidande. Idrottaren liksom alla andra människor identifierar sig med sina psykologiska mönster och tolkningar samt omgivningens stimuli. Idrottaren tillskriver saker värde och förtingligar psykologiska fenomen som till sin natur egentligen bara är. Detta gör att (elit) idrottaren lämnar verkligheten och ger sig rakt in i en värld av status, prestige och framgång. En illusorisk värld som upplevs som meningsfull.
Grunden till dessa illusioner finner vi framför allt i den tolkning vi gör av oss själva. Att vi tror att vi är beständiga enheter över tid vars värde kan förändras genom att associeras med yttre faktorer. Vi negligerar fullständigt att vi är energier som konstant förändras utan att inneha varken själ eller själv. Aldrig är vi densamma även om vi tror att vi är det. Detta är svårt att greppa och ännu svårare att på djupet förstå då vi har lärt oss att hålla oss själva väldigt kära. Till och med den tillämpade idrottspsykologin går, i allmänhet, ut på att just förstärka illusionen av oss själva som enheter med behov av till exempel självkänsla (för att bara nämna ett av de koncept som stoppas i våra idrottare). Elitidrottaren har i karriäravslut väldigt svårt att släppa tanken om sig själv som en fast enhet. ”Jag vill vara framgångsrik, atletisk, populär; om jag avslutar min karriär är jag värdelös.” I grund och botten är vi organismer av evolutionen, fulländade, felfria och perfekta, och i konstant förändring. Att inse detta kräver dock träning.
Inom Zen finns uttrycket form är rymd, rymd är form. Ett uttryck som kan lära oss otroligt mycket när vi väl upplever det. Lek med tanken att vi tar din käraste ägodel och slänger i golvet. Den går sönder och du blir så klart arg och ledsen. Nu tar vi en av bitarna och slår mot golvet så att den går i ännu mindre bitar. Så fortsätter vi ner till atomnivå. Men vi nöjer oss inte. Vi slår sönder atomen och får då olika partiklar med olika laddningar. En av dessa partiklar slår vi sönder och hittar en fantastiskt liten kvark. Vi är självklart inte nöjda här heller utan slår sönder kvarken och finner då, om vi ska tro på teorin om supersträngen, ett vibrerande membran som utgör grunden till all materia. Så liten att vi inte ens kan se den med våra finaste instrument, men den finns enligt uträkningar inom teoretisk fysik. Allt du ser omkring dig, inklusive ”dig själv”, är uppbyggt av denna enhet, såväl guldmedaljen som bronsmedaljen som dina medmänniskor. Nu spolar vi tillbaka processen och bygger ihop de delar vi haft sönder. En efter en läggs de olika byggstenarna samman och efter en otroligt komplex byggprocess får vi tillslut fram din kära ägodel igen. En bit materia som är uppbyggd av exakt samma grundsten som allt annat men som har en form som tillskrivits ett enormt värde – med andra ord en illusion. Du ser en form som egentligen bara är en rymd, som har en form som är en rymd.
Det samma gäller till stor del för våra relationer. Vi skjuter in mening och värde i en del relationer men inte i andra. Den karriäravslutande idrottaren tycker till exempel att relationer som finns inom idrotten är viktiga och skapar värde medan de relationer som erbjuds utanför idrotten inte är av något värde alls. Men varför är det så? Varför värderar idrottaren det ena som bra och det andra som dåligt, när de i grund och botten är uppbyggda av samma grundläggande enhet? Vi förtingligar även relationer och värdera dem som antingen bättre eller sämre. Om idrottaren istället hade tränats i förmågan att se verkligheten som den är hade denne upplevt en konstant anknytning i sin omgivning oberoende av skiftande omständigheter. Denna förmåga är mycket värd såväl i motgång, rehabilitering och karriäravslut som i medgång.
I samtliga delar av idrottarens liv finns det stora fördelar av att ha denna insikt med sig; i allt från prestationsmoment till karriärproblematik. Som en liten väckarklocka som ibland tittar upp under alla lager av illusioner och säger ”kom tillbaka till verkligheten – här är allt bra.” Så fråga dig själv – vad i min värld är egentligen bara en form som jag tillskrivit falskt värde? Upplever du bekymmer som egentligen bygger på illusioner? Jag är säker på att du gör det – all din oro saknar nämligen innebörd. Genom att vara mer trogna verkligheten begränsar vi inte oss själva, vi lever.
Tobias Richard är utbildad lärare i idrott och psykologi, och har även en European Master i idrottspsykologi. Hans intressen sträcker sig bland annat över vetenskapsteori, teologi, evolution(psykologi) och människan som social organism. I sitt praktiska arbete använder han sig av buddhistiska perspektiv; vilket har givit bra gensvar hos klienterna. Från och med september 2010 kommer Tobias bedriva sin verksamhet på Dockplatsen 1 i Malmö. Han vänder sig till såväl idrottsvärlden som näringslivet. För att höra av sig till författaren skicka ett mail till idrottsanalys@gmail.com
En blogg om idrottspsykologi 