Frågar du hur tränaren mår?

Att vara ungdomstränare kan vara oerhört krävande. Tränaren förväntas vara kunnig inom flera olika områden; till exempel teknik, taktik, ledarskap, psykologi och fysiologi. Samtidigt ställs ofta höga krav från föreningen, föräldrar, idrottare och inte minst från dem själva.

Tränaren ska fostra bra individer och idrottarna ska helst prestera sitt allra bästa, hela tiden. Ofta arbetar pluggar eller jobbar tränaren heltid vid sidan av. Samtidigt är deras arbetstider ibland ganska tuffa och en ansvarskänsla (och det som följer med det) finns ofta med dygnet runt. De har ju ansvar för det finaste som finns, era barn.

Fundera över ditt förhållningssätt till tränaren och hur du är mot hen. Är du kritisk till allt hen gör? Är du ibland onödigt hård mot hen? Gör du vad du kan för att hen ska få bästa möjliga förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb? Stöttar du hen? Frågar du tränaren hur hen har det? Frågar du vad du kan göra för att hjälpa till?

Arbeta med att göra era roller tydliga. Vad krävs av dig som förälder? Vad för krav kan du ställa på tränaren? Vad har hen för förväntningar? Vad har du för förväntningar? Är de rimliga? Vilka delar är viktigast? Vad är bra om du gör? Vad bör du undvika att göra?

Prata med tränarna och de andra föräldrarna om hur ni kan förtydliga era roller och hur ni kan underlätta för varandra.

 

Annonser

Det inre drivet. Vad gör jag här?

Vad gjorde ni på tisdagens träning?

Hur många idrottare kan svara på den frågan?

“Alla” tänker vissa som läser detta och “inga” tänker andra. Hur kan skillnaden vara så stor? Generellt är det lättare att ”bara” hänga med inom lagidrott. Som individuell idrottare behöver du kanske ta ett större ansvar för din träning tidigare i karriären.

Vi träffar ibland tränare som pratar om det inre drivet. Att de är trötta på idrottare som inte pushar sig själva tillräckligt, som kommer ner till träningen och är fysiskt närvarande men någon annanstans mentalt.

Vad är syftet med träningen? Vi skrev om det ämnet i ett tidigare inlägg och det är något som är viktigt att fundera över. Om vi till exempel har en grupp 8-åringar som spelar golf kanske målet med träningen är att de ska få känna på hur det är att svinga en golfklubba och röra på sig. Om vi däremot har ett lag i Herr- eller Damallsvenskan i fotboll förväntas det att spelarna ska ha ett eget inre driv och veta vad de gör på varje träning och varför. Det är viktigt att hitta det man gillar med sin idrott och arbetar med att vara så delaktig som möjligt.


(Photographer: Jesse Orrico; https://unsplash.com)

Som förening kan ni arbeta med att inkludera idrottarna. Gör dem delaktiga och hjälp dem att reflektera över deras idrottande. Varför lägger de ner så mycket tid på idrotten? Vad vill de? Vad tycker de om att göra? Att få hjälp i sin utveckling och lära sig reflektera och framföra sina egna åsikter kommer inte bara hjälpa dem under deras idrottskarriär utan även den dag då de lägger ned sin egna idrottssatsning.

Avslutningsvis vill vi understryka att det här är någonting som många idrottsledare jobbar med och ibland går det bra och ibland mindre bra. Till syvene och sist är det idrottarens egna ansvar att driva sig själv framåt. Vi kan stötta runtomkring, men det finns bara en som bestämmer och det är idrottaren.

Planering av dagens träning

Har du som ledare ett tydligt syfte med din träning? Har du som aktiv förståelse för det syftet

Kan du som aktiv hitta ditt eget syfte med dagens träning? Saker som du ska få ut av träningen

Som ledare hoppas vi att du har tydliga syften med de träningar du genomför. Att du har en plan för vad du vill att de aktiva ska lära sig som ligger i linje med det ni arbetar mot långsiktigt. Att alltid ha ett syfte med träningspassen kräver planering. Ofta kan det vara svårt att hitta tid för det arbetet men det är viktigt att anstränga sig för att göra det.

Om du vet att du har ont om tid vid något tillfälle kan du kanske ta hjälp av aktiva för att planera träningen. Ge några som du tror kan hantera utmaningen lite riktlinjer för hur de kan gå tillväga och låt dem sedan presentera ett upplägg. Det kan vara bra att även planera ett eller flera träningspass tillsammans med dem innan du låter dem göra det helt själva. Detta gäller både inom individuella idrotter och lagidrott. Involvera aktiva i träningsupplägget. Låt dem få tänka efter, reflektera och tycka till.

Vi förstår att det är en kompetensfråga och om du som tränare lämnar över ansvaret för en träning till gruppen så finns risken att den blir sämre rent tekniskt. Men psykologiskt kan det medföra flera positiva effekter. Framförallt kan det göra så att idrottarna känner sig mer delaktiga, vilket är bra för deras inre motivation.

Genom att involvera idrottarna mer är det möjligt att intresset för deras egen utveckling ökar. Det är något som är väldigt viktigt och troligen leder till att de långsiktigt utvecklas på ett bättre sätt.

Sexuella övergrepp inom idrotten: Hur vet du om din idrott är trygg?

Tillgängligheten och uppmuntran till att idrotta finns för de flesta barn och unga. Men för några barn är idrotten en flykt från en hemmiljö där barnets plats och utrymme inte finns.

Det kan vara ett hem där barnet anpassas till att en förälder dricker för mycket, till att se någon bli slagen, till ett syskon som mår dåligt eller till en miljö där ingen plats finns över till någon annan i familjen.

Flykten kan också vara orsakad av att världen helt vänds upp och ner och det hemska händer, det som barnet inte kan berätta för någon. När övergrepp och våld tagit över all möjlighet att existera. När livet anpassas efter rädsla och skräck. När världen känns farlig. När utrymmet krymper till ingenting och barnet tvingas göra som någon annan vill, bortom gränserna för vad som är rimligt. Ofta leder detta till att barnet mister kontakt med sina känslor. Ibland försvinner till och med livslusten. Sömnbrist, smärta, ångest och rädsla blir en del av den fortsatta överlevnaden.

Då är en flykt till någonting annat en räddning, att få vara fri, bli sedd för något bra. En plats där det finns andra barn och vuxna som lyssnar och uppmuntrar barnet till att tro på sig själv, att känna sig värdefullt och synligt. En plats där barnet kan andas igen och känna att det som händer hemma känns mer hanterbart för det finns någon annanstans att vara. Läger, kvällsträningar, helgträningar, träningar efter skolan – det går att vara där mer än hemma. En fristad.

Fotograf: Åsa Lindell

Men vad händer då om det inte är tryggt där heller? Om en ledare eller ett annat barn ser att barnet är sårbart, lätt att manipulera och styra? Då blir det kaos. Barnet har lärt sig att vara tyst. Barnet tror ofta att det som har hänt är ens eget fel och väljer att skydda familjens hemligheter. Våld och övergrepp syns sällan för det finns många sätt och ännu fler anledningar att gömma och bortförklara det som gör ont. Barnet säger ingenting för vem kan lyssna, förstå och hjälpa? Barnet har ju lärt sig att det inte finns någon man kan lita på. Och vad skulle hända om någon visste? Träningen är ju det bästa som finns, även om någon där gör hemska saker. Det som från början skulle vara en fristad har i stället blivit en repetition av otrygghet. I många fall finns tryggheten som barnet söker i klubben, men i allt för många fall saknas den även där.

Hur kan idrottsrörelsen vara en trygg motfaktor till den utsatthet som många barn lever i? De barn som växer upp i utsatta miljöer och ekonomisk sårbarhet har ofta idrotten fångat upp. Många idrottsföreningar erbjuder en plats för alla där låga avgifter gör det möjligt trots knapp ekonomi, det reducerar den skam som annars barn kan bära över att inte passa in genom utanförskap kring familjens ekonomiska resurser. Men skammen att vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp är som en avgrund som ingen någonsin får se. Övergreppen förekommer mot barn i alla samhällsskikt.

Idrotten kan förändra det här. Idag är idrottsrörelsen en del av samhället. Ungefär 90 procent av alla barn/ungdomar i Sverige har någon gång varit aktiv i en idrottsförening. Barn idrottar, därför måste idrottsledare, klubbar och riksorganisationer ta ett helhetsansvar som en trygg aktör i samhället som följer lagstiftningen om socialtjänstanmälan och polisanmälan. Med kunskap om vad man gör och vilka skyldigheter som finns när man arbetar med barn, oavsett om det är inom skolan eller på en idrottsklubb. Idrottsrörelsen behöver erkänna och förhålla sig ansvarsfullt till det faktum att det inom varje idrottsklubb finns barn som utsätts för våld, försummelse och/eller övergrepp. Det kan vara svårt att se vilket barn som utsätts, på vilket sätt eller av vem. Men med kunskap, trygghetsrutiner och beredskap kan idrottsvärlden förhindra mycket av våldet, försummelsen och övergreppen som förekommer inom barn- och ungdomsidrotten samt hjälpa de barn som har utsatts eller utsätts utanför idrottandet.

Det är dags att höja kunskapsnivån inom idrottsrörelsen. Det ökar tilliten och framförallt ökar det möjligheten till ett tryggare idrottande. Med samordnade och koordinerade utbildningar för alla inom klubben, från ungdomsledare till klubbledning kan en förändring ske. Det räcker inte med att enbart klubbledning har kunskapen, det måste finnas i alla led och krav måste ställas på alla som arbetar med barn inom idrottsrörelsen. Det leder till möjligheten för barnen att berätta, större chans att upptäcka övergreppen i tid och till att vuxna får verktyg att agera på rätt sätt för att socialtjänst och polismyndighet ska kunna förhindra övergreppen, skydda barnet och lagföra misstänkt gärningsperson.

  • Där barn finns – dit söker sig också de som har sexuella syften bakom sitt intresse för barn
  • Där barn finns – finns också vuxna som vill barn väl
  • Där barn finns – finns möjligheter att skydda och hjälpa de som behöver det
  • Där barn finns – finns möjlighet att förändra och förhindra övergrepp och våld

Var med och skapa en idrottsrörelse som vi kan vara stolta över!

Författare: Julia Ribbing Matthis, Mandella Bjerking, Mikael Wallsbeck och Fredrik Weibull

Hej tränare! Lever du som du lär?

Tävlingsidrott är av naturen resultatinriktat. De flesta tävlingarna går ut på att vinna och ligor/serier avgörs i regel baserat på placering. Ändå trycker många tränare på vikten av att fokusera på processen och utvecklingen istället för resultatet. Det kan låta motsägelsefullt men det är det inte, snarare tvärtom, och det är ett förhållningssätt som vi delar. Fokus på processen och utveckling gör att fokus ligger på det som ska göras. Det leder till lägre prestationsångest, mindre konflikter, bättre resultat och bättre utveckling.

Vad fokuserar du själv på? Resultatet eller processen?

Ditt beteende som förälder speglas i ditt barns beteende. Barnet gör som du gör, inte som du säger. Liknande är det inom idrotten. Ditt agerade som tränare färgar av sig på idrottarna. Om du som tränare är väldigt hårt resultatinriktat så påverkar det dem. Tränaren påverkas i sin tur av föreningen. Om tränarens kontrakt hänger på resultat, medaljer, placeringar och vinster, är det inte konstigt att det påverkar tränaren i fel riktning och skapar ett mer kortsiktigt, resultatfokuserat arbete.

Det är viktigt att tränaren själv vågar fokusera på processen och utveckling även om det är läskigt och kanske inte vad andra vill. Reflektera över hur du arbetar och vad du förstärker hos dina idrottare.

Förstärker du ansträngning eller resultat?

Hur reagerar du vid förluster och vinster?

Kanske hanterar du förluster på ett bra sätt. Du visar inte att du är så arg eller besviken, du kanske till och med kan vara riktigt glad och positiv om idrottaren arbetade med rätt saker, ansträngde sig och gjorde sitt bästa.

Hur agerar du vid vinster?

Blir du jätteglad och överöser med beröm? Hur ser det ut? Du hanterar förluster konstruktivt och bra och blir jätteglad vid vinst. Det ger kanske ändå signalen att vinst är det viktiga, att det är det som räknas. Det är klart ni vill vinna. Men det är inte det som är viktigast. En sak som är viktigare är utveckling.

Du kanske blir gladare om idrottaren vinner men arbetar med att reagera och agera på samma sätt vid vinst och förlust. Det sänder verkligen rätt saker till dina idrottare om du lyckas göra det.

  • Fokusera på och förstärk ansträngning.
  • Förstärk rätt beteenden.
  • Fokusera på det som mer ligger inom idrottarens kontroll.
  • Visa att det är roligt att arbeta med idrottaren oavsett vinst eller förlust.
  • Visa att du uppskattar personen oavsett vinst eller förlust.


Det är klart att du kan vara glad vid vinst. Men idrottaren får mycket mer ut av prestationen (både för livet och idrotten) om du gläds med hen för att hon kämpade matchen ut trots en stor förlust, att hon fortsatte arbeta med sin attityd trots att hon var ledsen/frustrerad, att hon fortsatte vara professionell, behöll intensiteten och fokuserade på rätt saker fast hon ledde stort och att han var glad efter förlusten för att det var så fantastiskt roligt att idrotta.

Var tyst istället så att idrottarna lär sig något

Tränare bryr sig generellt sett väldigt mycket om sina aktiva. De vill dem väl både på och utanför banan. Något som både är fantastiskt bra och viktigt.

Just det att man vill sina idrottare så väl skapar utmaningar för dig som tränare. En vanlig utmaning är att man hjälper idrottaren för mycket. Eller i alla fall på fel sätt. Man ger dem hela lösningen vilket kanske gör att de inte alls tar åt sig det. Istället är det ofta bättre att ge dem a och med hjälp av öppna frågor får dem att själva komma fram till b och c. Exempel på öppna frågor är

– Vad gjorde du bra i övningen?
– Vad fokuserade du på i det momentet?
– Hur upplevde du tävlingen?
– Vad lärde du dig under dagens träning?

caddie
Ibland kanske det handlar om att låta bli att säga tipset, bita sig i tungan och inte ge instruktioner, att låta dem misslyckas. Sedan med hjälp av öppna frågor hjälpa idrottarna att reflektera och lära sig av sina erfarenheter.

Ofta är det lättare att göra än att låta bli. Rädslan för passivitet är övervägande hos vissa tränare. ”Har jag sagt det eller visat det så har jag gjort vad jag har kunnat, då känns det som att jag har hjälpt dem.” Men det kanske hjälper dem mer om de själva får gå iväg och fundera på det. Du som tränare vill också prestera och vara duktig. Det är viktigt att reflektera över hur det påverkar dig och ditt beteende.

Hur kan du göra för att möta idrottaren där hen är på ett bättre sätt? Hur kan du agera för att idrottaren ska lära sig på ett bättre sätt?

  • Ge färre instruktioner?
  • Fokusera mer på att ge tydlig och positiv förstärkning av bra beteenden?
  • Ställa fler frågor?
  • Arbeta med ditt tålamod?
  • Bättre värdera när du ska prata och när du ska vara tyst?
  • Våga vara tyst i situationer då du skulle vilja säga något?

Vinna eller försvinna? Nej, häng kvar, rör på dig och ha kul!

Hallå! Alla aktiva inom idrott, vad motiverar er?

Skulle vi fråga alla skulle vi få olika svar. Varje individ motiveras av olika faktorer:

  • Klara av nya övningar
  • Snacka med kompisarna
  • Den sköna känslan efter ett hårt träningspass
  • Lekfullheten
  • Känslan av att utvecklas och bli bättre
  • Att lära känna sin kropp
  • Känslan av att göra någonting du aldrig tidigare har gjort och klara det!
  • Dricka iskallt vatten när du är svettig och varm
  • Skratta och göra high five med kompisarna i laget
  • Åka iväg på läger
  • Känslan av att ut sig ordentligt
  • Få nya kompisar
  • Vara med föräldrar i samband med idrotten

Det var några exempel och det finns väldigt många fler. Inom idrotten är det viktigt att ni i organisationen hjälper till att skapa fler motivationsfaktorer. Att samlas lite tidigare och fika, leka eller göra någonting roligt är ett förslag. Ett annat förslag är att då och då göra andra saker tillsammans utanför idrotten. Till exempel picknick med lekar i en park, gemensam middag eller femkamp på Gröna-lund.

Under svensk idrottspsykologisk förenings (SIPF) vårkonferens (2014) på GIH, var en av gästföreläsarna Edvard Deci. Deci är grundare av Self- Determination Theory (SDT) som är en av de mest populära motivationsteorierna. I SDT delas motivation in i inre motivation och olika typer av yttre motivation (som vi skrivit tidigare om här i bloggen). Som förälder, tränare eller ansvarig i en idrottsorganisation vilar ett ansvar att visa idrottarna olika övningar och vad som kan vara roligt. Ett tydligt exempel är när du som förälder tar med ditt/dina barn till någon idrott så att de kan testa på. Första gången är det möjligt att de åker de dit för att ni som förälder säger det, förhoppningsvis övergår det sedan till att barnet vill åka själv. Till exempel för att barnet upplever glädje i genomförandet av idrottsaktiviteterna. Det som till en början enbart var yttre motivation har även utvecklats till inre motivation.

Det är viktigt att ge idrottarna möjlighet att utveckla en inre motivation:
– Fråga idrottarna vad de vill göra (läs mer om det här)
– Engagera dem
– Ge dem ansvar
– Ge dem möjlighet att lära känna varandra
– Förstärk det de gör bra
– Fokusera på deras utveckling

Blommor idrottspsykologi

Om du som tränare har exakt samma upplägg på alla träningar kommer idrottarna tillslut att tröttna. Vissa snabbare än andra. De som först kommer tröttna är de som tycker övningar är tråkiga, sen efter ett tag kommer alla tröttna. Med ett bredare utbud av övningar, fokus på glädje och genom inslag av aktiviteter utanför idrotten, kommer chansen att idrottarna upplever en inre motivation och stannar kvar i idrotten öka.

Tänk en liknelse med en bebis som är rastlös och vill leka. Du testar leksak efter leksak, tills BINGO. Där satt den! Bebisen älskar leksaken, blir glad och får genast en positiv energi.

Vi vet att väldigt många tränare och aktiva inom idrotten gör ett fantastiskt bra arbete! Även medvetna om att ni inte kan göra allt. Som tränare kan du inte ge motivation till de aktiva men du kan hjälpa dem att hitta sin egen motivation. Vissa individer kommer heller inte tycka om att spela till exempel handboll, ishockey, volleyboll eller innebandy, oavsett vad vi gör.

 

Självbilden att vara bäst

Tre pallplatser i förra veckans alpina världscup i Hammarbybacken i Stockholm. Ett otroligt lyckat arrangemang. Men hur sura var Hargin, Myhrer, Hansdotter och Maria PH över att de inte vann? Det var ju så nära, endast några hundradelar. I intervjuer efteråt kunde man framförallt från Myhrer ana en viss besvikelse. Inte konstigt, det var ju så nära.

Vi upplever att idrottare har blivit bättre på att fokusera på processerna i deras idrott, inte enbart resultatet. I media uppmärksammas resultatet. Den ishockeyspelare som gjorde bäst uppspel under nattens NHL-matcher nämns inte. Istället nämns den som har gjort poäng.

Det är en utmaning att vara processinriktad inom idrotten. För visst var det ett lyckat event i Hammarbybacken. Det var så mycket mer som var bra förutom resultatet. Vädret, backen, folksamlingen och kanske när Myhrer åkte ikapp i semifinalen, den känslan när man tror han har förlorat och sen kommer ikapp. Kanske bättre än att vinna guld?

Skidor träna tanken

Självbilden att vara bäst är tuff och hård men möjlig. Bara du som äger självbilden vet vad det innebär att vara bäst? Är det att vinna alla tävlingar? Om dina främsta konkurrenter blir skadade och du vinner, är du då bäst? När du kommer i tid till den oerhört tidiga morgonträningen, är du då bäst? Är du bäst när du sätter en ny teknik på träningen?

Att vara bäst innebär så mycket. Den enda som kan definiera det är du, men kanske med hjälp av andra. Du bör hitta ett förhållande till din självbild som är realistisk och som får dig att må bra.

En sak kan du vara säker på, du är bäst på att vara dig själv.

Måste träningen verkligen vara rolig?

Om man frågar idrottande ungdomar varför de idrottar så svarar de flesta, om inte alla, för att det är roligt. Vissa vill nå eliten och andra nöjer sig med att hålla igång med sin idrott, det ena hindrar inte det andra. Har idrottarna roligt på sin träning mår de bättre, de blir mer motiverade och de kommer förmodligen idrotta längre. Chansen finns även att de även tar med sig dessa erfarenheter och applicerar det i skolan och på arbetet.

Som tränare gäller det hela tiden att ha glädjen i åtanke. Det är viktigt att inte glömma bort det när man kämpar med att ge idrottarna förutsättningar att utvecklas. Vissa saker är tråkiga men det går att öka glädjen i det mesta. Fundera alltid på hur du kan göra det.

Går det att göra en tråkig övning roligare? Eller finns det en rolig övning som är lika bra? Övningarna i sig måste inte vara roliga, glädjen kan ligga i kommunikationen och feedbacken. Individer tycker olika saker är roliga. Vissa tycker om att man skämtar med dem, andra tycker det är roligt att det finns möjlighet att ta ut sig fullständigt. Självklart kan det vara svårt att nå alla men det är viktigt att lyssna och vara uppmärksam.

fotboll träna tanken
Kan man ibland ta bort ett pass så att idrottarna kan få lite andrum och få en chans att längta efter att komma till träningen? Kan man hitta på andra roliga saker tillsammans i gruppen? Brukar du inkludera idrottarna i beslutsprocessen? Du kan fråga dem vad de vill fokusera på nästa vecka, eller nästa pass. Du kan ge dem alternativ på övningar att genomföra. Du kan låta dem bestämma övningarna för ett träningspass. Du kan fråga dem vad de tror skulle göra en övning roligare. Ibland kanske det är helt andra saker än du själv tror.

Fråga idrottarna i slutet av passet hur roligt de har haft det. Fråga vad som kunde ha gjort det roligare. Förklara alltid varför du använder övningarna. Om de till exempel är mindre roliga så hjälper det idrottarna att veta att du har ett syfte med dem (och inte bara gör dem för att man brukar). Idrottarna blir mer motiverade, känner sig mer inkluderade, lär sig mer och har större chans att få ut mer av dem.

Hur kan jag som tränare påverka kvaliteten på idrottarnas motivation?

Motivation är ett komplext begrepp och det finns många olika typer av motivation. Ett sätt att dela upp motivation är att skilja på inre och yttre motivation. Med inre motivation menas att en idrottare motiveras att till exempel spela tennis för att hon älskar spelet och för att hon upplever glädje när hon spelar. Med yttre motivation menas att hon gör det för att till exempel göra pappa glad eller undvika tränarens besvikelse. Vi har tidigare skrivit ett inlägg om begreppen som du kan läsa här.

Ett behov vi människor har är behovet av autonomi/frivillighet, det är en grundförutsättning för inre motivation. Det vill säga att vi gör saker av eget initiativ för att vi själva vill det. Du som tränare har möjlighet att hjälpa idrottaren att få det här behovet tillgodosett.

Hur kan du då göra detta? I den här artikeln ger vi några exempel som baserar sig på en artikel av Mageau och Vallerand (2003).

Som tränare är det viktigt att ge idrottarna möjlighet att fatta egna beslut och val. Till exempel genom att:

  • Fråga dem vad de vill fokusera på under nästa träningspass, beroende på kunskapsnivån hos idrottaren kan du stötta med några alternativ.
  • Ge dem möjlighet att välja mellan olika övningar.
  • Ge utrymme för att själva ta initiativ och möjlighet att genomföra självständigt arbete.

Om idrottarna inte får möjlighet att ta egna initiativ blir det kanske inte lika naturligt att göra det för dem senare heller. Det kanske känns onödigt stort och svårt när det väl förväntas av dem i framtiden. Det kan även vara bra att tänka på att inte ge stöd när det inte behövs och låta idrottarna fatta egna beslut och göra saker själva när de har möjlighet.

När ni ska genomföra en övning så förklara varför. Om ni har vissa regler så berätta varför ni har dem. Inkludera idrottarna. När ni går igenom reglerna och uppgifterna är det viktigt att vara medveten om och visa förståelse för idrottarnas känslor kring dem. Ni kanske förstår att idrottarna känner sig besvikna när ni inför en viss regel. Förklara då att ni förstår om de känner sig besvikna och varför ni har regeln (till exempel för att minska risken att de skadas eller för att det kommer hjälpa dem utvecklas mer).

Träna tanken tennis

När ni ger feedback är det bra att tänka på att göra det på ett icke-kontrollerande sätt. Positiv feedback kan ha två olika funktioner, informativ och kontrollerande. Exempel på positiv feedback som är informativ och inte kontrollerande är ”Bra kämpat i matchen”. Ett exempel på positiv feedback som är informativ och kontrollerande är ”Bra kämpat i matchen! Om du kämpar lika bra i nästa match så kanske jag tar ut dig till laget”. Det är viktigt att den positiva feedbacken fokuseras på beteenden som är under idrottarnas kontroll och att den förmedlar höga men realistiska krav.

Undvik andra typer av kontrollerande beteenden, till exempel att säga att de måste bete sig på ett visst sätt, att ge idrottarna ångestskapande kritik och i vissa fall även belöningar. Om du som tränare är kontrollerande och ger idrottaren uppfattningen om att de måste bete sig på ett visst sätt så blir det problematiskt om de inte gör det. Det kan skada er relation (lyssna på Hjärnskrynklarnas diskussion om relationen mellan tränare och idrottare här) Genom att få en belöning för någonting kan det uppfattas som att aktiviteten inte är intressant utan belöningen. När man inte längre får belöningen kanske inte aktiviteten i sig är lika intressant längre.

Sammanfattningsvis är det bra att ge idrottarna valmöjligheter och ge dem förutsättningar att ta egna initiativ. Ge dem möjlighet att vara kreativa och ta ansvar. Förklara varför ni gör det ni gör, det leder till att de lär sig och blir involverade. Det gör att de växer och utvecklas och får det roligare.

Avslutningsvis är det bra att undvika ord som ”måste” och ”borde”. Kan ni formulera er på andra sätt? Kan ni hjälpa idrottarna att själva inse vad som är bra att göra?

Referens:
Mageau GA, Vallerand RJ. (2003). The coach-athlete relationship: A motivational model. Journal of Sport Sciences, 21, 883–904.