Fly inte det jobbiga samtalet!

”Ok, jag ska låta dig vara”

”Låt hen vara ifred.”

”Jag vill inte prata om det!”

”Vi kan prata om det sen istället”

”Bäst att inte säga någonting nu.”

Idrott kan vara väldigt utmanande (läs mer om det här). I idrotten finns ofta mycket glädje men det finns även motgångar och känslor såsom ångest, oro och nedstämdhet. De sistnämnda känslorna upplevs ofta som jobbiga, samtidigt är de naturliga. Men hur ofta pratar vi om dem?

Generellt kan vi inom idrotten bli bättre på att stanna upp i jobbiga känslor och sätta ord på vad vi känner. I början kan det kännas omöjligt, men genom träning kan man bli bättre på det. Eftersom vi ofta upplever dessa känslor inom idrotten är det viktigt att kunna hantera dem på ett bra sätt (dels när vi själva upplever dem och dels när andra gör det). Om vi hela tiden försöker undvika dem kommer vi inte lära oss.

Obehagliga känslor behöver inte vara negativa. Många gånger kan en känsla av oro och obehag motivera oss att arbeta ännu hårdare och mer fokuserat vilket gör att vi utvecklas och presterar bättre. Jobbiga känslor kan även säga oss något, vi kan lära oss av dem. Men om du blir rädd för alla jobbiga känslor, eller förbannad på dem, kommer du inte uppleva de positiva effekter de kan ha på lång sikt. Känslorna blir förmodligen också ännu jobbigare då.

När vi upplever en jobbig känsla är den första impulsen ofta att fly från situationen. För många är det därför bra att träna på att oftare stanna upp och samtala om det viktiga, även om det är jobbigt. Våga prata om hur det känns. Stäng inte bara dörren till de jobbiga känslorna, ta mod och våga öppna upp dörren till dem.                                                     

För att utmana dig själv kan du testa att alltid stanna kvar i jobbiga känslorna, att inte gå iväg, och ge dig själv möjligheten att arbeta med känslorna. För om du hela tiden öppnar flyktdörren kommer det med tiden bli mer och mer lockande att välja den.

Som förälder/tränare kan du hjälpa idrottare genom att vara nyfiken och ställa öppna frågor. Utmana ibland idrottaren även när det känns som jobbigast. Här finns fler saker som kan vara bra att tänka på:

  • Om du vill att hen ska vilja fortsätta prata med dig om svåra saker i framtiden är det
    viktigt att anstränga dig för att hantera dessa samtal på ett bra sätt
  • Det är ok för idrottaren att tycka det är jobbigt
  • Kritisera inte idrottarens känslor
  • Uppmuntra idrottaren att försöka beskriva med ord hur hen känner
  • Arbeta med att själv vara lugn
  • Arbeta med att inte ta åt dig och bli defensiv om du får kritik, det viktiga är att idrottaren berättar hur hen känner
  • Ha tålamod
  • Om det blir tyst så våga vara kvar i tystnaden
  • Arbeta med att undvika en massa lösningar ibland är det viktigare att bara finnas där och lyssna
  • Ställ öppna frågor
  • Låt idrottaren prata till punkt (avbryt inte) även om det är något som är jobbigt för dig att höra
  • Berätta för idrottaren att du uppskattar att hen berättar hur hen känner


Foto av Alain Wong på Unsplash

Annonser

Hjälp ditt barn att vara snäll mot sig själv

Många barn är väldigt taskiga mot sig själva när de idrottar. Som förälder påverkar du hur ditt barn är mot sig själv. Självklart finns det massor av andra faktorer som också påverkar (t.ex. tränare, andra föräldrar, andra idrottare, syskon, media och lärare), men du har helt klart ett stort ansvar.

Att vara förälder är utmanande, inte minst inom idrotten, och det finns mycket man gör jättebra och mycket man kan göra bättre. Det viktigaste är att man gör sitt bästa och hela tiden arbetar med att bli en bättre förälder.

Eftersom föräldrar har en stor inverkan på sina barn och hur de är mot sig själva finns det en del saker som är viktiga att reflektera över. Nedan följer några viktiga punkter:

  • Reflektera över vad du säger till ditt barn innan träningar och matcher. Fokusera gärna på ansträngning, samarbete, glädje och utveckling.
  • Hur agerar du när ditt barn tränar och tävlar?
    – Vad säger du när du tittar på?
    – Hur ser ditt kroppsspråk ut?
    – Arbeta med att vara positiv och stöttande till alla barn, inte bara ditt eget.
    – Arbeta med att förstärka ansträngning, utveckling, glädje och samarbete.
    – Arbeta med att inte se ledsen eller besviken ut när ditt barn förlorar eller gör misstag.
  • Reflektera över vad du säger till barnet efter en träning och tävling (läs mer om det här).
  • Reflektera hur du själv agerar när du presterar dåligt i olika situationer. Hur agerar du? Vad säger du? Vad har du för kroppsspråk?
  • Träna på att hantera förluster och misslyckanden bättre när du själv idrottar (kroppsspråk, att inte vara så hård mot dig själv, att vara snällare mot dig själv). Träna på att fokusera på ansträngning, samarbete, utveckling och att ha roligt.
  • Hur är du mot de andra idrottsföräldrarna? Hur är du mot tränarna? Det är viktigt att behandla dem schyst och respektfullt. Ge gärna positiv feedback till tränarna när du har möjlighet.
  • Ge barnen mycket positiv feedback. Undvik gärna att ge barnen korrigerande feedback i samband med deras idrottande (ibland är det viktigt och bra men oftast är det bra att undvika det).
  • Lär dina barn att prata om känslor. Lyssna på barnen när de berättar hur de mår och känner. Fråga hur de känner och mår och berätta om dina känslor (du kommer att kunna läsa mer om det i ett kommande inlägg).

Många av punkterna ovan känns säkert som självklarheter för er som läser detta. Den största utmaningen ligger dock i det praktiska utförandet. Det är viktigt att reflektera över hur man agerar (man beter sig inte alltid så som man tror) och att hela tiden göra sitt bästa. Väldigt många barn och ungdomar är alldeles för negativa mot sig själva. Det ger en stark indikation på att vi generellt sett kan bli mycket bättre på inom idrotten.

Vi tror att ni håller med om att det absolut viktigaste är att barnen mår bra i idrottsmiljön och det är jättebra, för tillsammans kan vi hjälpas åt att skapa så bra förutsättningar som möjligt för barnen.


Foto av Robert Collins på Unsplash

Idrott är krävande

  • Lära sig nya färdigheter
  • Hålla tider
  • Prestera under press
  • Hantera motgångar
  • Hantera framgångar
  • Kombinera idrott med skola och andra prestationsmiljöer
  • Hantera höga förväntningar
  • Lära känna nya människor
  • Hantera skador
  • Bra förberedelser
  • Hantera förändringar i kroppen (t.ex. blir längre)
  • Hantera att lagkamrater slutar
  • Förstå vad tränaren menar
  • Hantera föräldrars tips och råd
  • Äta och sova bra

Listan över faktorer som är utmanade inom idrotten kan göras väldigt lång och kanske framförallt för barn och ungdomar. Att som vuxen vara i en miljö som bedriver tävlingsidrott är utmanade, men vuxna har kommit längre i sin utveckling och har mer kunskap och erfarenhet. Vuxna har också generellt en bättre förståelse vad de gör och varför de gör saker.

Det är viktigt att förstå att idrotten inte bara kan vara jätterolig och nyttig, den kan också vara väldigt utmanande och krävande. Det innebär att det är viktigt att vila och få återhämtning från idrottandet för att idrottaren ska utvecklas och prestera så bra som möjligt och framförallt för att hen ska må bra.

Att enbart se idrott som något positivt är naivt och problematiskt. Att våga se problemen och utmaningarna som finns i idrotten gör att miljön kan förbättras. Det är då vi kan börja hjälpa varandra, genom att bland annat stanna upp och prata om de problem vi upplever, inte bara köra på i samma gamla hjulspår.

Du som läser detta, förälder, tränare eller aktiv. Våga vidga ditt perspektiv och se vad som fungerar bra och mindre bra i din idrott. Glöm inte heller att ge dig själv beröm och värme för det hårda arbete du lägger ner!


Foto av Ben Hershey på Unsplash

Är idrotten en bra miljö att vara i?

Idrotten har en stor potential att vara en fantastisk miljö för barn och ungdomar att växa upp i. De får möjligheter att röra på sig, umgås med nya bekanta, fungera i grupp och hantera med- och motgångar.

Vi kan dock uppleva att det ibland finns begränsningar när det gäller granskningen av de idrottsmiljöer som finns runtom i Sverige. Saker och ting får ofta fortsätta som det alltid har gjort, utan att kritiska frågor ställs.

Vissa strukturer och oskrivna regler inom idrotten är problematiska. Några av dessa är att:

  • Det tränaren säger är lag.
  • Det är inte är ok att missa en träning.
  • Det kan upplevas som ett tecken på svaghet om du uttrycker känslor som oro, tvivel och rädslor inom idrotten. Det finns en föreställning om att du som idrottare hela tiden måste tro att du är bra för att bli det.

Det är bra och ofta nödvändigt med ideella krafter och en officiell utbildning av tränare är inte ett måste. Däremot är det ett måste att vara medveten om vilka i föreningen som inte har utbildning och då stötta dem extra mycket. Samt att den individen är öppen för stöttning och släpper prestigen.

Samtidigt är det också bra och viktigt att satsa på utbildning av tränare. Det är värt att ställa in en eller flera träningar för att tränaren ska på utbildning. I många fall kan det faktiskt vara bra att några träningar ställs in, det kan vara givande för idrottarna med extra återhämtning och/eller en chans att hinna plugga lite mer.

Vi tror att det är bra att våga vända blicken mot idrotten och kritiskt granska den miljö som du befinner dig i. Det går ganska snabbt innan konstiga saker blir normala.

  • ”Vi har ju alltid gjort så!”

Forskningen har kommit en bra bit när det gäller utveckling av bra motivationsklimat och generellt kan många föreningar öka sin kunskap inom det området.

Prata om andra saker med ditt barn efter tävlingen

Efter en tävling behöver du inte alltid prata om tävlingen med ditt barn. Det kan vara skönt för hen att prata om annat. Genom att till exempel prata om vad ni kan göra på lillasysters födelsedag, hur mormor har det eller vad ni kan hitta på i helgen visar du ditt barn att tävlingen inte är allt i världen och att det finns andra saker som är viktiga. 

Självklart beror det på hur engagerad du är i ditt barns liv och hens aktiviteter. Här utgår vi från att du är engagerad. Om du vanligtvis inte är med på träningar/tävlingar och om du inte pratar om ditt barns idrottande så ofta är det nog bra att prata lite mer om tävlingen och barnets upplevelser relaterat till den. 

Givetvis är det viktigt att inledningsvis knyta an till tävlingen när du träffar ditt barn. Utgå från barnet, kasta inte ur dig en massa egna reflektioner från tävlingen och vad hen kunde ha gjort bättre utan fråga istället om hens upplevelse. Bra exempel på frågor är ”Hur var det att tävla?”, ”Hur känns det nu?”, ”Vad var roligast under tävlingen?”, ”Vad lärde du dig idag?”, ”Vad tar du med dig från tävlingen?”. 

Det är bra att tidigt fråga om hen vill prata mer om tävlingen nu eller inte. Om hen vill det så är det nog jättebra att göra det men om hen inte vill det så är det viktigt att respektera det. 

Även om ditt barn vill prata om tävlingen så är det bra att ibland föra över samtalet till andra saker (till exempel om ni ska passa på att gå på Liseberg när ni ändå är i Göteborg) ganska snabbt. Ibland vill inte barnet prata mer om tävlingen, det kanske är jobbigt att älta det, men hen vet inte hur hen ska sluta. 

Det är viktigt att visa att det är ditt barn som är viktigast för dig, inte ditt barns resultat eller prestation i tävlingen. Ett bra sätt att göra det på är att prata om olika saker med ditt barn, hur barnet mår i allmänhet, vad som händer i livet utanför idrotten, hur det känns att ha börjat i en ny klass i skolan, om barnets vänner och om valet och de olika partierna. Genom att prata om många olika saker med ditt barn så hjälper du hen att bredda sin kunskap, få fler perspektiv samt en bättre förståelse för andra.

Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Vid vilken ålder är idrottare mogna att arbeta med idrottspsykologi?

Hur tidigt kan man börja?

Det är en fråga vi ofta får och svaret är att du kan börja så tidigt som du vill och kan. Ju tidigare idrottare får kunskap om idrottspsykologi desto bättre.

Det vi behöver göra är att nivåanpassa, du kan inte kliva in och förvänta dig att kunna prata om prestationsångest med en sjuåring på samma sätt som med vuxna. Däremot går det att prata om det och även att ge dem verktyg och lära dem strategier för att hantera det. Till exempel genom att lära dem att en aktivering innan match är normalt och att de kan prestera ändå, att fokus bör ligga på utveckling och ha roligt samt att ta med sig de gjorde bra under prestationen.

Idrottare behöver få kunskap om idrottspsykologi och vara delaktiga i en diskussion och process. Det är otroligt utvecklande att enbart fundera över mental träning och få kunskap om vad krav, stress, nervositet, återhämtning, tankar, känslor är.

Barn och ungdomar om några behöver stöd i idrottspsykologiska frågeställningar. De går igenom kris efter kris när de tar sig igenom livet. Yngre idrottare är ofta även mer mottagliga än äldre. De tenderar även att använda dessa förmågor senare i livet om de har fått en introduktion tidigt.

När vi börjar arbeta med idrottspsykologi i yngre åldrar är det viktigt att vi inte har för höga förväntningar och att vi tänker långsiktigt. Bara genom att barn får en ökad förståelse för vissa koncept och upplevelser, att de får med sig lite verktyg och framförallt lär sig uttrycka sig och prata om dessa saker kommer att hjälpa dem nu och underlätta för dem i senare skeenden av deras uppväxt.

Några saker du kan börja med i tidig ålder:

  • Diskutera och utbilda i vad idrottarna kan kontrollera och inte kontrollera. Lära dem fokusera på det som de kan kontrollera.
  • Mentala föreställningar. Att berätta för idrottarna att de kan föreställa sig olika situationer.
  • Mindfulness
  • Träna på att sätta ord på sina tankar och känslor. Att då och då få beskriva hur man mår.
  • Lär idrottarna utvärdera sina prestationer muntligt och skriftligt, beroende på ålder och nivå.

Lycka till!

Hej förälder, sluta ring och skicka sms till tränare under sena kvällar och helger!

Att vara tränare innebär en hel del stress. Vi har tidigare skrivit ett blogginlägg baserat på en studie av Olusoga, Butt, Maynard och Hays (2010) där vi tog upp vad som stressar elittränare och hur de kan hantera sin stress. Exempel på stressorer är media, prestationskrav, egna förväntningar och relationen med idrottarna. Exempel på copingstrategier (sätt att hantera stress) var att umgås med familj, vänner, egen träning och att ha tydliga roller i organisationen.

Majoriteten av alla tränare i Sverige befinner sig inte på elitnivå. Inom barn- och ungdomsidrotten har tränarna ofta arbeten utöver det som de gör inom idrotten. Och en annan stor skillnad mellan att träna vuxna i en elitmiljö och att träna barn och ungdomar är föräldrarna och deras roller/involvering i deras barns idrottande.

Harwood och Knight (2009) fann att föräldrar var en betydande stressor för tränarna. Något som var stressande var när de ringde och smsade dom om idrottare, träningsupplägg etc. Vi träffar regelbundet tränare och ledare som tycker att det är besvärande med föräldrar som hör av sig hela tiden och har åsikter om allt möjligt.

Vi har tidigare skrivit ett uppskattat inlägg med fokus på frågan Hur ofta du frågar hur tränaren mår? I inlägget lyfte vi vikten av att stötta och hjälpa tränarna så mycket som möjligt istället för att ställa orimliga krav och lägga fokus på att kritisera och styra tränarna. Prata med andra föräldrar och tränarna om hur ni kan hjälpa till och stötta på bästa sätt.

Bilden nedan är tagen av Glennon Doyle (@glennondoyle) som fann en idrottsförälder som sov under en fotbollsmatch. Kanske är det ibland det bästa sättet att stötta? Finnas där när det behövs.


Referenser:
Knight, C. J. & Harwood. C. G. (2009). Exploring parent-related coaching stressors in
British tennis: A developmental investigation. International journal of Sports science
and coaching, 4
, 545-565. doi:10.1260/174795409790291448.

Olusoga, P., Butt, J., Maynard, I., & Hays, K. (2010). Stress and Coping: A Study of World
Class Coaches. Journal of Applied Sport Psychology, 22, 274-293.
doi.org/10.1080/10413201003760968

 

Tvingar du ditt barn att idrotta?

Är du engagerad i ditt barns idrottande för barnets skull eller för din egen? Det kan vara svårt att skilja på men det är något som är bra att reflektera över regelbundet.

Det finns många fördelar för barn att idrotta. Idrottsdeltagandet hjälper dem att vara regelbundet fysiskt aktiva, de får en ökad kontroll över sin kropp och de tränar på att samarbeta, hantera press, arbeta med sitt fokus samt hantera sina känslor. Vi ska inte heller glömma bort att det kan vara fantastiskt roligt och att det kan leda till en fin gemenskap med andra barn.

Det är klart att vi som föräldrar vill att våra barn ska ta del av allt detta men det är en stor skillnad om de gör det för vår eller deras egen skull. Självklart kan det vara bra att uppmuntra deras deltagande i idrott generellt eller vissa specifika idrotter. Självklart kan man hjälpa, stödja och pusha dem.

Många föräldrar är väldigt engagerade i deras barns idrottande, de satsar mycket tid och pengar på det. Det tror vi kan vara fantastiskt bra. Det ger kanske barnen möjlighet att bli riktigt duktiga i deras idrott, det kan få barnen att förstå att deras föräldrar bryr sig om dem och det kan innebära en möjlighet för barn och föräldrar att få mycket kvalitetstid tillsammans. Det är dock viktigt att vara medveten om att det även kan skapa en stor press på barnen och att man kan göra dem en björntjänst:

  • Barnet kanske vill sluta med den specifika idrotten men gör inte det för att hen känner att deras föräldrar har satsat så hårt på hens idrottande. Hen känner sig därför skyldig att fortsätta.
  • Det kan leda till ökad prestationsångest för att barnet känner att det är viktigt att hen levererar bra resultat.
  • Det kan leda till att barnen inte lär sig ta eget ansvar och inte klarar av att hantera vissa utmaningar på egen hand.


(Picture: Kevn Gant; https://unsplash.com)

Det finns också andra sätt att hjälpa dem på och visa att man bryr sig. Kanske kan de prova på andra idrotter och andra fritidsaktiviteter (t.ex. musikinstrument eller teater). Var närvarande när ni umgås (äter middag, pratar efter tandborstningen eller när ni promenerar i skogen), umgås med barnen på deras villkor, fråga och visa dem att ni bryr er om det som är viktigt för dem då.

Om barnet ibland får resa själv med klubben, ta sig till olika platser (i samband med träningar/tävlingar) på egen hand och får packa väskan själv kan barnet känna att föräldrarna har förtroende för det och tror på det. Det kan även få barnet att känna att hen idrottar för sin egen och inte sina föräldrars skull.

För att förtydliga tror vi att det är jättebra när föräldrar engagerar sig mycket. Det vi vill lyfta är att det också är viktigt att ifrågasätta varför man gör de olika saker man gör:

  • För vems skull gör man det?
  • Är det för att man är orolig/rädd i onödan?
  • Curlar man dem?
  • Behövs det egentligen?
  • Går det att göra på ett bättre sätt eller på ett annat sätt?
  • Utgå från barnen, engagera och fråga dem.

 

Sexuella övergrepp inom idrotten: Hur vet du om din idrott är trygg?

Tillgängligheten och uppmuntran till att idrotta finns för de flesta barn och unga. Men för några barn är idrotten en flykt från en hemmiljö där barnets plats och utrymme inte finns.

Det kan vara ett hem där barnet anpassas till att en förälder dricker för mycket, till att se någon bli slagen, till ett syskon som mår dåligt eller till en miljö där ingen plats finns över till någon annan i familjen.

Flykten kan också vara orsakad av att världen helt vänds upp och ner och det hemska händer, det som barnet inte kan berätta för någon. När övergrepp och våld tagit över all möjlighet att existera. När livet anpassas efter rädsla och skräck. När världen känns farlig. När utrymmet krymper till ingenting och barnet tvingas göra som någon annan vill, bortom gränserna för vad som är rimligt. Ofta leder detta till att barnet mister kontakt med sina känslor. Ibland försvinner till och med livslusten. Sömnbrist, smärta, ångest och rädsla blir en del av den fortsatta överlevnaden.

Då är en flykt till någonting annat en räddning, att få vara fri, bli sedd för något bra. En plats där det finns andra barn och vuxna som lyssnar och uppmuntrar barnet till att tro på sig själv, att känna sig värdefullt och synligt. En plats där barnet kan andas igen och känna att det som händer hemma känns mer hanterbart för det finns någon annanstans att vara. Läger, kvällsträningar, helgträningar, träningar efter skolan – det går att vara där mer än hemma. En fristad.

Fotograf: Åsa Lindell

Men vad händer då om det inte är tryggt där heller? Om en ledare eller ett annat barn ser att barnet är sårbart, lätt att manipulera och styra? Då blir det kaos. Barnet har lärt sig att vara tyst. Barnet tror ofta att det som har hänt är ens eget fel och väljer att skydda familjens hemligheter. Våld och övergrepp syns sällan för det finns många sätt och ännu fler anledningar att gömma och bortförklara det som gör ont. Barnet säger ingenting för vem kan lyssna, förstå och hjälpa? Barnet har ju lärt sig att det inte finns någon man kan lita på. Och vad skulle hända om någon visste? Träningen är ju det bästa som finns, även om någon där gör hemska saker. Det som från början skulle vara en fristad har i stället blivit en repetition av otrygghet. I många fall finns tryggheten som barnet söker i klubben, men i allt för många fall saknas den även där.

Hur kan idrottsrörelsen vara en trygg motfaktor till den utsatthet som många barn lever i? De barn som växer upp i utsatta miljöer och ekonomisk sårbarhet har ofta idrotten fångat upp. Många idrottsföreningar erbjuder en plats för alla där låga avgifter gör det möjligt trots knapp ekonomi, det reducerar den skam som annars barn kan bära över att inte passa in genom utanförskap kring familjens ekonomiska resurser. Men skammen att vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp är som en avgrund som ingen någonsin får se. Övergreppen förekommer mot barn i alla samhällsskikt.

Idrotten kan förändra det här. Idag är idrottsrörelsen en del av samhället. Ungefär 90 procent av alla barn/ungdomar i Sverige har någon gång varit aktiv i en idrottsförening. Barn idrottar, därför måste idrottsledare, klubbar och riksorganisationer ta ett helhetsansvar som en trygg aktör i samhället som följer lagstiftningen om socialtjänstanmälan och polisanmälan. Med kunskap om vad man gör och vilka skyldigheter som finns när man arbetar med barn, oavsett om det är inom skolan eller på en idrottsklubb. Idrottsrörelsen behöver erkänna och förhålla sig ansvarsfullt till det faktum att det inom varje idrottsklubb finns barn som utsätts för våld, försummelse och/eller övergrepp. Det kan vara svårt att se vilket barn som utsätts, på vilket sätt eller av vem. Men med kunskap, trygghetsrutiner och beredskap kan idrottsvärlden förhindra mycket av våldet, försummelsen och övergreppen som förekommer inom barn- och ungdomsidrotten samt hjälpa de barn som har utsatts eller utsätts utanför idrottandet.

Det är dags att höja kunskapsnivån inom idrottsrörelsen. Det ökar tilliten och framförallt ökar det möjligheten till ett tryggare idrottande. Med samordnade och koordinerade utbildningar för alla inom klubben, från ungdomsledare till klubbledning kan en förändring ske. Det räcker inte med att enbart klubbledning har kunskapen, det måste finnas i alla led och krav måste ställas på alla som arbetar med barn inom idrottsrörelsen. Det leder till möjligheten för barnen att berätta, större chans att upptäcka övergreppen i tid och till att vuxna får verktyg att agera på rätt sätt för att socialtjänst och polismyndighet ska kunna förhindra övergreppen, skydda barnet och lagföra misstänkt gärningsperson.

  • Där barn finns – dit söker sig också de som har sexuella syften bakom sitt intresse för barn
  • Där barn finns – finns också vuxna som vill barn väl
  • Där barn finns – finns möjligheter att skydda och hjälpa de som behöver det
  • Där barn finns – finns möjlighet att förändra och förhindra övergrepp och våld

Var med och skapa en idrottsrörelse som vi kan vara stolta över!

Författare: Julia Ribbing Matthis, Mandella Bjerking, Mikael Wallsbeck och Fredrik Weibull