Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Annonser

Vid vilken ålder är idrottare mogna att arbeta med idrottspsykologi?

Hur tidigt kan man börja?

Det är en fråga vi ofta får och svaret är att du kan börja så tidigt som du vill och kan. Ju tidigare idrottare får kunskap om idrottspsykologi desto bättre.

Det vi behöver göra är att nivåanpassa, du kan inte kliva in och förvänta dig att kunna prata om prestationsångest med en sjuåring på samma sätt som med vuxna. Däremot går det att prata om det och även att ge dem verktyg och lära dem strategier för att hantera det. Till exempel genom att lära dem att en aktivering innan match är normalt och att de kan prestera ändå, att fokus bör ligga på utveckling och ha roligt samt att ta med sig de gjorde bra under prestationen.

Idrottare behöver få kunskap om idrottspsykologi och vara delaktiga i en diskussion och process. Det är otroligt utvecklande att enbart fundera över mental träning och få kunskap om vad krav, stress, nervositet, återhämtning, tankar, känslor är.

Barn och ungdomar om några behöver stöd i idrottspsykologiska frågeställningar. De går igenom kris efter kris när de tar sig igenom livet. Yngre idrottare är ofta även mer mottagliga än äldre. Dem tenderar även att använda dessa förmågor senare i livet om de har fått en introduktion tidigt.

När vi börjar arbeta med idrottspsykologi i yngre åldrar är det viktigt att vi inte har för höga förväntningar och att vi tänker långsiktigt. Bara genom att barn får en ökad förståelse för vissa koncept och upplevelser, att de får med sig lite verktyg och framförallt lär sig uttrycka sig och prata om dessa saker kommer att hjälpa dem nu och underlätta för dem i senare skeenden av deras uppväxt.

Några saker du kan börja med i tidig ålder:

  • Diskutera och utbilda i vad idrottarna kan kontrollera och inte kontrollera. Lära dem fokusera på det som de kan kontrollera.
  • Mentala föreställningar. Att berätta för idrottarna att de kan föreställa sig olika situationer.
  • Mindfulness
  • Träna på att sätta ord på sina tankar och känslor. Att då och då få beskriva hur man mår.
  • Lär idrottarna utvärdera sina prestationer muntligt och skriftligt, beroende på ålder och nivå.

Lycka till!

Hej förälder, sluta ring och skicka sms till tränare under sena kvällar och helger!

Att vara tränare innebär en hel del stress. Vi har tidigare skrivit ett blogginlägg baserat på en studie av Olusoga, Butt, Maynard och Hays (2010) där vi tog upp vad som stressar elittränare och hur de kan hantera sin stress. Exempel på stressorer är media, prestationskrav, egna förväntningar och relationen med idrottarna. Exempel på copingstrategier (sätt att hantera stress) var att umgås med familj, vänner, egen träning och att ha tydliga roller i organisationen.

Majoriteten av alla tränare i Sverige befinner sig inte på elitnivå. Inom barn- och ungdomsidrotten har tränarna ofta arbeten utöver det som de gör inom idrotten. Och en annan stor skillnad mellan att träna vuxna i en elitmiljö och att träna barn och ungdomar är föräldrarna och deras roller/involvering i deras barns idrottande.

Harwood och Knight (2009) fann att föräldrar var en betydande stressor för tränarna. Något som var stressande var när de ringde och smsade dom om idrottare, träningsupplägg etc. Vi träffar regelbundet tränare och ledare som tycker att det är besvärande med föräldrar som hör av sig hela tiden och har åsikter om allt möjligt.

Vi har tidigare skrivit ett uppskattat inlägg med fokus på frågan Hur ofta du frågar hur tränaren mår? I inlägget lyfte vi vikten av att stötta och hjälpa tränarna så mycket som möjligt istället för att ställa orimliga krav och lägga fokus på att kritisera och styra tränarna. Prata med andra föräldrar och tränarna om hur ni kan hjälpa till och stötta på bästa sätt.

Bilden nedan är tagen av Glennon Doyle (@glennondoyle) som fann en idrottsförälder som sov under en fotbollsmatch. Kanske är det ibland det bästa sättet att stötta? Finnas där när det behövs.


Referenser:
Knight, C. J. & Harwood. C. G. (2009). Exploring parent-related coaching stressors in
British tennis: A developmental investigation. International journal of Sports science
and coaching, 4
, 545-565. doi:10.1260/174795409790291448.

Olusoga, P., Butt, J., Maynard, I., & Hays, K. (2010). Stress and Coping: A Study of World
Class Coaches. Journal of Applied Sport Psychology, 22, 274-293.
doi.org/10.1080/10413201003760968

 

Tvingar du ditt barn att idrotta?

Är du engagerad i ditt barns idrottande för barnets skull eller för din egen? Det kan vara svårt att skilja på men det är något som är bra att reflektera över regelbundet.

Det finns många fördelar för barn att idrotta. Idrottsdeltagandet hjälper dem att vara regelbundet fysiskt aktiva, de får en ökad kontroll över sin kropp och de tränar på att samarbeta, hantera press, arbeta med sitt fokus samt hantera sina känslor. Vi ska inte heller glömma bort att det kan vara fantastiskt roligt och att det kan leda till en fin gemenskap med andra barn.

Det är klart att vi som föräldrar vill att våra barn ska ta del av allt detta men det är en stor skillnad om de gör det för vår eller deras egen skull. Självklart kan det vara bra att uppmuntra deras deltagande i idrott generellt eller vissa specifika idrotter. Självklart kan man hjälpa, stödja och pusha dem.

Många föräldrar är väldigt engagerade i deras barns idrottande, de satsar mycket tid och pengar på det. Det tror vi kan vara fantastiskt bra. Det ger kanske barnen möjlighet att bli riktigt duktiga i deras idrott, det kan få barnen att förstå att deras föräldrar bryr sig om dem och det kan innebära en möjlighet för barn och föräldrar att få mycket kvalitetstid tillsammans. Det är dock viktigt att vara medveten om att det även kan skapa en stor press på barnen och att man kan göra dem en björntjänst:

  • Barnet kanske vill sluta med den specifika idrotten men gör inte det för att hen känner att deras föräldrar har satsat så hårt på hens idrottande. Hen känner sig därför skyldig att fortsätta.
  • Det kan leda till ökad prestationsångest för att barnet känner att det är viktigt att hen levererar bra resultat.
  • Det kan leda till att barnen inte lär sig ta eget ansvar och inte klarar av att hantera vissa utmaningar på egen hand.


(Picture: Kevn Gant; https://unsplash.com)

Det finns också andra sätt att hjälpa dem på och visa att man bryr sig. Kanske kan de prova på andra idrotter och andra fritidsaktiviteter (t.ex. musikinstrument eller teater). Var närvarande när ni umgås (äter middag, pratar efter tandborstningen eller när ni promenerar i skogen), umgås med barnen på deras villkor, fråga och visa dem att ni bryr er om det som är viktigt för dem då.

Om barnet ibland får resa själv med klubben, ta sig till olika platser (i samband med träningar/tävlingar) på egen hand och får packa väskan själv kan barnet känna att föräldrarna har förtroende för det och tror på det. Det kan även få barnet att känna att hen idrottar för sin egen och inte sina föräldrars skull.

För att förtydliga tror vi att det är jättebra när föräldrar engagerar sig mycket. Det vi vill lyfta är att det också är viktigt att ifrågasätta varför man gör de olika saker man gör:

  • För vems skull gör man det?
  • Är det för att man är orolig/rädd i onödan?
  • Curlar man dem?
  • Behövs det egentligen?
  • Går det att göra på ett bättre sätt eller på ett annat sätt?
  • Utgå från barnen, engagera och fråga dem.

 

Sexuella övergrepp inom idrotten: Hur vet du om din idrott är trygg?

Tillgängligheten och uppmuntran till att idrotta finns för de flesta barn och unga. Men för några barn är idrotten en flykt från en hemmiljö där barnets plats och utrymme inte finns.

Det kan vara ett hem där barnet anpassas till att en förälder dricker för mycket, till att se någon bli slagen, till ett syskon som mår dåligt eller till en miljö där ingen plats finns över till någon annan i familjen.

Flykten kan också vara orsakad av att världen helt vänds upp och ner och det hemska händer, det som barnet inte kan berätta för någon. När övergrepp och våld tagit över all möjlighet att existera. När livet anpassas efter rädsla och skräck. När världen känns farlig. När utrymmet krymper till ingenting och barnet tvingas göra som någon annan vill, bortom gränserna för vad som är rimligt. Ofta leder detta till att barnet mister kontakt med sina känslor. Ibland försvinner till och med livslusten. Sömnbrist, smärta, ångest och rädsla blir en del av den fortsatta överlevnaden.

Då är en flykt till någonting annat en räddning, att få vara fri, bli sedd för något bra. En plats där det finns andra barn och vuxna som lyssnar och uppmuntrar barnet till att tro på sig själv, att känna sig värdefullt och synligt. En plats där barnet kan andas igen och känna att det som händer hemma känns mer hanterbart för det finns någon annanstans att vara. Läger, kvällsträningar, helgträningar, träningar efter skolan – det går att vara där mer än hemma. En fristad.

Fotograf: Åsa Lindell

Men vad händer då om det inte är tryggt där heller? Om en ledare eller ett annat barn ser att barnet är sårbart, lätt att manipulera och styra? Då blir det kaos. Barnet har lärt sig att vara tyst. Barnet tror ofta att det som har hänt är ens eget fel och väljer att skydda familjens hemligheter. Våld och övergrepp syns sällan för det finns många sätt och ännu fler anledningar att gömma och bortförklara det som gör ont. Barnet säger ingenting för vem kan lyssna, förstå och hjälpa? Barnet har ju lärt sig att det inte finns någon man kan lita på. Och vad skulle hända om någon visste? Träningen är ju det bästa som finns, även om någon där gör hemska saker. Det som från början skulle vara en fristad har i stället blivit en repetition av otrygghet. I många fall finns tryggheten som barnet söker i klubben, men i allt för många fall saknas den även där.

Hur kan idrottsrörelsen vara en trygg motfaktor till den utsatthet som många barn lever i? De barn som växer upp i utsatta miljöer och ekonomisk sårbarhet har ofta idrotten fångat upp. Många idrottsföreningar erbjuder en plats för alla där låga avgifter gör det möjligt trots knapp ekonomi, det reducerar den skam som annars barn kan bära över att inte passa in genom utanförskap kring familjens ekonomiska resurser. Men skammen att vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp är som en avgrund som ingen någonsin får se. Övergreppen förekommer mot barn i alla samhällsskikt.

Idrotten kan förändra det här. Idag är idrottsrörelsen en del av samhället. Ungefär 90 procent av alla barn/ungdomar i Sverige har någon gång varit aktiv i en idrottsförening. Barn idrottar, därför måste idrottsledare, klubbar och riksorganisationer ta ett helhetsansvar som en trygg aktör i samhället som följer lagstiftningen om socialtjänstanmälan och polisanmälan. Med kunskap om vad man gör och vilka skyldigheter som finns när man arbetar med barn, oavsett om det är inom skolan eller på en idrottsklubb. Idrottsrörelsen behöver erkänna och förhålla sig ansvarsfullt till det faktum att det inom varje idrottsklubb finns barn som utsätts för våld, försummelse och/eller övergrepp. Det kan vara svårt att se vilket barn som utsätts, på vilket sätt eller av vem. Men med kunskap, trygghetsrutiner och beredskap kan idrottsvärlden förhindra mycket av våldet, försummelsen och övergreppen som förekommer inom barn- och ungdomsidrotten samt hjälpa de barn som har utsatts eller utsätts utanför idrottandet.

Det är dags att höja kunskapsnivån inom idrottsrörelsen. Det ökar tilliten och framförallt ökar det möjligheten till ett tryggare idrottande. Med samordnade och koordinerade utbildningar för alla inom klubben, från ungdomsledare till klubbledning kan en förändring ske. Det räcker inte med att enbart klubbledning har kunskapen, det måste finnas i alla led och krav måste ställas på alla som arbetar med barn inom idrottsrörelsen. Det leder till möjligheten för barnen att berätta, större chans att upptäcka övergreppen i tid och till att vuxna får verktyg att agera på rätt sätt för att socialtjänst och polismyndighet ska kunna förhindra övergreppen, skydda barnet och lagföra misstänkt gärningsperson.

  • Där barn finns – dit söker sig också de som har sexuella syften bakom sitt intresse för barn
  • Där barn finns – finns också vuxna som vill barn väl
  • Där barn finns – finns möjligheter att skydda och hjälpa de som behöver det
  • Där barn finns – finns möjlighet att förändra och förhindra övergrepp och våld

Var med och skapa en idrottsrörelse som vi kan vara stolta över!

Författare: Julia Ribbing Matthis, Mandella Bjerking, Mikael Wallsbeck och Fredrik Weibull

Barnen till idrottsföräldrar behöver ta ansvar

SVT Sport tittar just nu närmare på #föräldrahets inom barn- och ungdomsidrotten. Fokus i granskningen har hittills legat på hur tränarna upplever föräldrar.

Vilka mår dåligt av föräldrahetsen? Alla inblandade, men framförallt barnen.

Ansvaret för att skapa ett bra klimat tycker vi även ska ligga på barnen/ungdomarna. Om de inte säger ifrån är risken stor att det inte blir någon förändring. Barnen ska absolut inte ta ansvar för sina föräldrar. Det håller vi verkligen med om och är något som är jätteviktigt att lyfta. Men det är viktigt att barnen själva tar ansvar, i den mån de kan. En tonåring bör kunna säga till sina föräldrar vad de tycker.

Låt barnen och ungdomarna växa med ansvar. De är kloka individer och känner när någonting blir fel. De behöver hjälp att våga uttrycka sig och respektera sina åsikter

Här kommer några tips:

  • Ge idrottarna förutsättningar att träna på att ge varandra feedback. Det är en bra start att våga berätta för någon annan vad de tycker.
  • Hjälp idrottarna träna på att säga nej. Ni kan hjälpa dem att träna på det på olika sätt. En metod som kan användas är mentala föreställningar, de kan föreställa sig att de säger nej i olika situationer för att på så sätt träna och bli bättre på det.
  • Diskutera föräldrar och då bland annat att de kan vara krävande att hantera. Ge förslag på hur idrottare kan prata med föräldrarna. Behöver till exempel en idrottare berätta allt för dem? Måste de alltid prata om senaste tävlingen eller matchen på middagen?


Det går att träna barn och ungdomar i att inte bjuda in föräldrarna till diskussion kring deras idrottsprestationer hela tiden. Om ungdomarna aktivt kan styra in samtal mot någonting annat så stimuleras inte föräldrarna att ge kommentarer som är mindre genomtänkta.

  • På vägen hem i bilen är det ok att säga till föräldern att du inte vill prata mer om tävlingen.
  • Under middagen på lördagskvällen är det ok att börja prata om någonting annat än idrotten.
  • Det är ok att säga till föräldrarna att du inte vill att de kommer och kollar på helgens tävling.

Barn och ungdomar ska inte bli förminskade. De kan agera och är kloka individer. Framförallt ska de växa upp och utvecklas till självständiga individer. Det är något vi kan hjälpa dem med.

Är det förenligt med bra ledarskap att utöva bestraffning på barn för att nå framgång?

Hej läsare,

Utan er hade vi inte haft denna blog. För några veckor sedan fick vi ett intressant mail från en idrottsförälder. Vi svarade och tänkte sedan när vi såg konversationen att detta kunde vara något som skulle kunna vara intressant att publicera på bloggen. Vi kollade givetvis med personen som mailade oss om det var ok och namnen i de ursprungliga mailen är borttagna eller ersatta.

Så nedanför följer en mailkonversation (små ändringar har gjorts i svaren) som vi har haft vilken visar på att mer utbildning i idrottspsykologi behövs i idrotten.

Mycket nöje.

Mail nummer 1 från idrottsföräldern

Hej,

Jag har en fundering och hoppas du kan hjälpa mig.

Laget som min son spelar och tränar för har en del tävlingar, en är att den förlorande spelaren/barnet efter en tävling i att lägga straffar får äta två vitlöks klyftor i omklädningsrummet.(en övning som dom körde varje fredag) Denna övning togs bort då en släkting till ett barn fick reda på detta och sa till ledaren att det inte var ok. Då infördes en ny tävling, som går ut på att, – laget är enligt ledaren dåliga på att göra bra avslut på mål under matcherna. Vinsten är att förlorarna får bära in vinnarnas utrustning i förrådet. Frågan är om det är förenligt att man utövar ngn form av bestraffning på barn som ett sätt att få/nå framgång? Dom yngsta spelarna blir 14. Hur ser du på detta? Är detta ok?

Mail 2. Svar från redaktionen.

Hej!

Tack för ditt mail,

Jag vet inte vilken idrott som detta gäller (ishockey?) men det du beskriver är ett skräckexempel som man ibland får höra. En annan variant kan vara en förälder som ger sitt barn pengar baserat på antal mål barnet gör. Till exempel  500 kr per mål.

Härligt att höra att vitlöksklyftorna är borta!

Om jag ska försöka mig på ett svar från ett psykologisk perspektiv så är positiv förstärkning det bästa sättet att förändra ett beteende. Det vill säga genom att uppmuntra och berömma det idrottaren gör bra. Konstruktiv kritik kan sedan användas för att tala om för idrottaren vad det är som behövs förbättras. Ett exempel:

Joel du spelade bra idag. När du forecheckar hem skulle jag vilja att du arbetade med längre skridskoskär. Jobba på att ändra det så kommer det bli ännu bättre!  Kör hårt, jag tror på dig.

Relativt svårt att formulera ett bra svar såhär direkt över mail men hoppas du fick lite svar. Återkom mer än gärna om något är oklart!

Med vänlig hälsning,

 Mail 3. Svar från idrottsförälder

Hej,

Det är ishockey. Min egen son har varit lagkapten i flera sporter han varit med i, han är alltid med i skolråden och är en riktig kompis om man kan uttrycka det så.
Pris för bästa kompis både på hemmaplan i dom sporter han är med i och på sommarhockey läger. Men när han kom hem efter en träning en kväll och sa att ”Kalle” var en mes,- han satt nästan och grät som en tjej för att han inte orkade äta upp vitlöken. Då reagerade jag som förälder. Vem har gjort min son till en mobbare? Han är killen som vågar gå emellan bråk och se till att alla får vara med… Jag började prata med några föräldrar om detta och då visade det sig att det var mer grejer som inte stod rätt till. Tränaren hade sagt till spelarna att om dom inte tog i i 60 minuter inför kommande match till helgen så skulle dom minsann få träningsläger istället för spelledig helg. Dom förlorade matchen och tränaren slänger till spelarna en enkät som dom ska fylla i och gör dom inte det så ska hon träna skiten ur dom under kommande vecka.

En fråga till;

Hur ser du på att som tränare stå och skrika till spelarna under matcherna, var dom skall vara hur dom skall göra och speciellt när dom råkar åka fel basunera ut det.

Ett exempel; Laget spelar 4 mot 5 och det är en hf och en c +  två backar inne på isen… varpå tränaren börjar att skrika att vänsterforwarden åker/står fel..(Vänsterforward fel) efter 5 upprepade skrik så åker ju alla spelarna fel och efter ytterligare ett par skrik så blir det ju mål. Det tragiska i detta var att det inte fanns ngn ”vänsterforward” spelaren som var ute spelar alltid center! Tränartrojkan står för övrigt allihop med armarna i kors 4 st bakom spelarna och som sagt huvud och hjälptränarna skriker till spelarna konstant i 60 min. Jag har pratat med ytterligare en Pedagog om detta och jag har skickat samma info till @waljema.se för att få så mycket på fötterna som möjligt för att sedan ha ett föräldramöte om detta. Du kanske kan ge mig ytterligare tips på hur jag ska gå vidare? Ja du får jättegärna använda detta…

Med vänlig hälsning

Mail 4. Svar från redaktionen.

Hej igen,

Ok, jag förstår dina funderingar och tycker det är kanon att du tar tag i detta och samlar in information från olika håll.

Gällande det du undrar så handlar det om kommunikation mellan coachen och spelarna. Det finns väldigt mycket information kring detta och är en ständig utmaning att hantera på ett bra sätt. Om man tar en tränare i ishockey som exempel såär det väldigt många spelare som tränaren har att träna och kommunicera med och ibland går det självklart fel. Men det du beskriver låter mer som att det är något övergripande och ingen enskild händelse.

Jag rekommenderar varmt boken ”Praktisk idrottspsykologi” skriven av Peter Hassmén, Göran Kenttä och Henrik Gustavsson. Den beskriver idrottspsykologi generellt och de erbjuder mycket praktiskt användbart. Men om jag ska ge några svar och tips så kommer det här:

Sändare och mottagare
Med det menas att vara uppmärksam på att coachen är en auktoritet och att all kommunikation har en mottagare. Det är till exempel därför viktigt att vara tydlig och respektera mottagaren. Det är fördelaktigt att ge feedback på individuell nivå då det träffar mer rätt då. Med denna information kan man ifrågasätta om coachens ”skrik” från båset under 60 minuter är tydligt och att mottagarna verkligen förstår vad det är som de ska förändra.

Ett exempel:
Kalle är inne på isen och ligger för långt bort i sin markering. Om coachen då ropar”ligg närmare i er markering” kanske inte ens Kalle hör det utan det är Johan som hör det budskapet för det han som är närmast båset. Detta gör att feedbacken blir direkt felaktig då Johan uppfattar att det är han som har gjort fel. Istället skulle coachen kunnat vänta till dess att Kalle kom in till båset för byte. Klivit ner framför Kalle, lagt en hand på hans axel och då talat om för Kalle:

1)      Bra kämpat och fina passningar Kalle

2)      I försvarsspelet skulle jag vilja att du låg närmare och gjort såhär(gärna rita på tavlan)

3)      Väldigt bra passning till Niklas förra byten, förresten. Jobba på denna förändring så blir det kanon!

Detta är ett exempel på hur man kan arbeta som coach. Detta gör också att tränaren får möjlighet att mer noggrant välja ut de situationer/beteenden som är viktigast att ge feedback på. Det kanske inte ges lika mycket feedback på detta sätt som när tränaren står och skriker under hela matchen men feedbacken som ges blir mer effektiv.

Jag har erfarenhet av att jobba med att lära ut till coacher hur de kan leverera feedback på bästa sätt. Att stå i båset kan som i exempel du gav skapa förvirring och då påverka spelarna negativt. Varför detta påverkar spelarna negativt är förmodligen för att de blir osäkra på vad de ska göra på isen. De blir rädda för att misslyckas och vågar då heller inte agera så att de lyckas.

Negativ kritik
Självklart gör spelare ibland fel ute på isen och som tränare kanske du ibland inte kan hålla dig och blir förbannad på spelaren och skriker något olämpligt. Detta händer alla. Det viktiga här är att du som tränare tar ett snack med spelaren efter matchen, och ser till att spelaren har förstått vad som bör förbättras och hur spelaren kan göra detta. Ett generellt tips är att försöka vänta med feedback till då du känner att du har lugnat ner dig och kan vara konstruktiv.

Det bästa sättet att ge kritik på är genom konstruktiv kritik. För om spelaren ska kunna förändra något så måste du tala om för spelaren VAD det är som ska förbättras. Och spelaren måste förstå. Sen kan du alltid lyfta fram något som spelaren har gjort bra. För att ge lite positiv feedback och uppmuntran för att höja motivationen. Att sänka någon är väldigt enkelt men att få en individ att växa och utvecklas är en stor utmaning.

Det kan vara svårt att veta vad en coach tänker och känner när coachen står med armarna i kors och ser allvarlig ut. Vi människor gör gärna de enklaste tolkningarna, till exempel: om man står med armarna i kors är man arg eller negativ. Så KAN vara fallet, men det behöver inte vara så och coachen kanske inte är är medveten om att andra kan tolka det på det sättet. Du kan alltid fråga!

Det finns en hel del kring detta ämne men hoppas att du har fått ut någoting av det jag har skrivit. Du får gärna återkomma med flera frågor. En rekommendation är också att hyra in en idrottspsykologisk rådgivare som kan tala om ämnet och hur laget kan arbeta med det.

Med vänlig hälsning,
Kom gärna med tankar och frågor
OK detta var det som redaktionen hade att erbjuda för denna gång. Ämnena som har tagits upp i denna text är något som kan diskuteras mycket mer och ses på olika sätt. Så kom gärna med egna tankar, reflektioner och frågor så att vi kan fortsätta diskussionen.

Ha nu en riktigt trevlig fortsättning på helgen!

Mvh
Redaktionen