Prata om andra saker med ditt barn efter tävlingen

Efter en tävling behöver du inte alltid prata om tävlingen med ditt barn. Det kan vara skönt för hen att prata om annat. Genom att till exempel prata om vad ni kan göra på lillasysters födelsedag, hur mormor har det eller vad ni kan hitta på i helgen visar du ditt barn att tävlingen inte är allt i världen och att det finns andra saker som är viktiga.

Självklart beror det på hur engagerad du är i ditt barns liv och hens aktiviteter. Här utgår vi från att du är engagerad. Om du vanligtvis inte är med på träningar/tävlingar och om du inte pratar om ditt barns idrottande så ofta är det nog bra att prata lite mer om tävlingen och barnets upplevelser relaterat till den.

Givetvis är det viktigt att inledningsvis knyta an till tävlingen när du träffar ditt barn. Utgå från barnet, kasta inte ur dig en massa egna reflektioner från tävlingen och vad hen kunde ha gjort bättre utan fråga istället om hens upplevelse. Bra exempel på frågor är ”Hur var det att tävla?”, ”Hur känns det nu?”, ”Vad var roligast under tävlingen?”, ”Vad lärde du dig idag?”, ”Vad tar du med dig från tävlingen?”.

Det är bra att tidigt fråga om hen vill prata mer om tävlingen nu eller inte. Om hen vill det så är det nog jättebra att göra det men om hen inte vill det så är det viktigt att respektera det.

Även om ditt barn vill prata om tävlingen så är det bra att ibland föra över samtalet till andra saker (till exempel om ni ska passa på att gå på Liseberg när ni ändå är i Göteborg) ganska snabbt. Ibland vill inte barnet prata mer om tävlingen, det kanske är jobbigt att älta det, men hen vet inte hur hen ska sluta.

Det är viktigt att visa att det är ditt barn som är viktigast för dig, inte ditt barns resultat eller prestation i tävlingen. Ett bra sätt att göra det på är att prata om olika saker med ditt barn, hur barnet mår i allmänhet, vad som händer i livet utanför idrotten, hur det känns att ha börjat i en ny klass i skolan, om barnets vänner och om valet och de olika partierna. Genom att prata om många olika saker med ditt barn så hjälper du hen att bredda sin kunskap, få fler perspektiv samt en bättre förståelse för andra.

Annonser

Sänk kraven!

– 30 timmar i skolan
– 5 timmar läxor
– 15 timmar idrott
Lägger vi till tid för transport, äta, sova och andra basala behov under en vecka så är det inte mycket tid kvar till att göra annat.

Exemplet ovan är hämtat från en idrottande tonåring. Från en normal vecka under säsong med träningar och en match.

Vi tror att många (absolut även vuxna) skulle må bra av att sänka kraven på sig själva. Det skulle vara nyttigt för många att förstå hur mycket de gör varje vecka och hur mycket de anstränger sig. Vi ser ofta hur barn mår bra av att sänka kraven och i många fall presterar de även bättre.

När det gäller idrottare som lätt stressar upp sig eller behöver hjälp med att hantera nervositet så är det i många fall bra att hjälpa dem skapa en bättre balans i vardagen. Det kommer till exempel inte hjälpa om man har ett hektiskt schema och lägger till innebandy på torsdagar, när man ska vara ledig.

När vi pratar barn och ungdomar är skolan en betydande faktor som innebär att ständigt hantera nya utmaningar, dels relationella men även intellektuella. Vi tror att många av oss vuxna som nu är klara med skolan skulle tycka att det var oerhört stressigt att återigen få ett schema och hela tiden vara tvungna att lära oss nya saker och sedan bli bedömd på hur bra vi kan det. En utmaning är också att man nästan alltid tar med sig skolan hem i form av läxor och i många fall hinner man inte göra klart dagens läxor förrän man kommer hem ganska sent från träningen. Allt detta i kombination med mängder av känslor, drömmar, osäkerhet och försök att platsa in.

Att höja kraven är som sagt inte alltid bästa lösningen, utan kan tvärtom göra det sämre. Istället kan det vara bättre att våga säga stopp, backa bandet och sänka kraven. Ett oerhört svårt steg, men kan vara det som behövs. Rent konkret kan det innebära att idrottaren får flytta ner en svårighetsgrad. Att utvecklingen och framgång inom idrott alltid mäts med att du får tävla med äldre och bättre är inte alltid det bästa för utvecklingen eller välmåendet.

Alla krav ska verkligen inte tas bort, de ska bara anpassas till situationen. Krav är bra! Det utmanar och främjar utveckling.

Det finns mycket som är väldigt bra inom idrotten, men vi behöver vara självkritiska och se att vi ibland stressar aktiva och bedriver en dålig verksamhet. Vi måste våga se andra sidan, att det vi gör faktiskt kan vara för mycket eller dåligt. Idrotten är inte enbart fantastisk och underbar.

Photo: Andra Tummons @krewellah87 unsplash.com

 

Tvingar du ditt barn att idrotta?

Är du engagerad i ditt barns idrottande för barnets skull eller för din egen? Det kan vara svårt att skilja på men det är något som är bra att reflektera över regelbundet.

Det finns många fördelar för barn att idrotta. Idrottsdeltagandet hjälper dem att vara regelbundet fysiskt aktiva, de får en ökad kontroll över sin kropp och de tränar på att samarbeta, hantera press, arbeta med sitt fokus samt hantera sina känslor. Vi ska inte heller glömma bort att det kan vara fantastiskt roligt och att det kan leda till en fin gemenskap med andra barn.

Det är klart att vi som föräldrar vill att våra barn ska ta del av allt detta men det är en stor skillnad om de gör det för vår eller deras egen skull. Självklart kan det vara bra att uppmuntra deras deltagande i idrott generellt eller vissa specifika idrotter. Självklart kan man hjälpa, stödja och pusha dem.

Många föräldrar är väldigt engagerade i deras barns idrottande, de satsar mycket tid och pengar på det. Det tror vi kan vara fantastiskt bra. Det ger kanske barnen möjlighet att bli riktigt duktiga i deras idrott, det kan få barnen att förstå att deras föräldrar bryr sig om dem och det kan innebära en möjlighet för barn och föräldrar att få mycket kvalitetstid tillsammans. Det är dock viktigt att vara medveten om att det även kan skapa en stor press på barnen och att man kan göra dem en björntjänst:

  • Barnet kanske vill sluta med den specifika idrotten men gör inte det för att hen känner att deras föräldrar har satsat så hårt på hens idrottande. Hen känner sig därför skyldig att fortsätta.
  • Det kan leda till ökad prestationsångest för att barnet känner att det är viktigt att hen levererar bra resultat.
  • Det kan leda till att barnen inte lär sig ta eget ansvar och inte klarar av att hantera vissa utmaningar på egen hand.


(Picture: Kevn Gant; https://unsplash.com)

Det finns också andra sätt att hjälpa dem på och visa att man bryr sig. Kanske kan de prova på andra idrotter och andra fritidsaktiviteter (t.ex. musikinstrument eller teater). Var närvarande när ni umgås (äter middag, pratar efter tandborstningen eller när ni promenerar i skogen), umgås med barnen på deras villkor, fråga och visa dem att ni bryr er om det som är viktigt för dem då.

Om barnet ibland får resa själv med klubben, ta sig till olika platser (i samband med träningar/tävlingar) på egen hand och får packa väskan själv kan barnet känna att föräldrarna har förtroende för det och tror på det. Det kan även få barnet att känna att hen idrottar för sin egen och inte sina föräldrars skull.

För att förtydliga tror vi att det är jättebra när föräldrar engagerar sig mycket. Det vi vill lyfta är att det också är viktigt att ifrågasätta varför man gör de olika saker man gör:

  • För vems skull gör man det?
  • Är det för att man är orolig/rädd i onödan?
  • Curlar man dem?
  • Behövs det egentligen?
  • Går det att göra på ett bättre sätt eller på ett annat sätt?
  • Utgå från barnen, engagera och fråga dem.

 

Hur ska jag som idrottsförälder agera efter tävlingen?

Vad frågar du ditt barn efter en match/tävling? Hur beter du dig? Det är bra att reflektera över detta eftersom du kanske inte är helt medveten om hur du faktiskt beter dig (inklusive ansiktsuttryck och kroppsspråk) och ditt agerande i den situationen kan påverka barnets syn på själv och sitt idrottande.

Vi rekommenderar att man fokuserar på glädje, ansträngning och utveckling. Frågor som ”Vad var roligast?” och ”Vad lärde du dig?” är bra. Lyssna på barnet.

Det är bra om du behärskar dig och inte förmedlar din eventuella besvikelse över att det gick dåligt eller din enorma glädje för att barnet vann. Kanske kan du istället visa glädje för att barnet gjorde sitt bästa, kämpade trots det var motigt, hade roligt eller lärde sig mycket.

Tänk också på att göra/prata om andra saker efter tävlingen. Det kan vara skönt för barnet att känna att det finns andra saker i livet och att man inte måste prata idrott resten av kvällen.

Fundera på hur du ska bete dig efter ditt barns nästa tävling. Vad vill du fokusera på? Vad vill du att barnet tar med sig från tävlingen? Hur kan du agera på bästa sätt?

Barnen till idrottsföräldrar behöver ta ansvar

SVT Sport tittar just nu närmare på #föräldrahets inom barn- och ungdomsidrotten. Fokus i granskningen har hittills legat på hur tränarna upplever föräldrar.

Vilka mår dåligt av föräldrahetsen? Alla inblandade, men framförallt barnen.

Ansvaret för att skapa ett bra klimat tycker vi även ska ligga på barnen/ungdomarna. Om de inte säger ifrån är risken stor att det inte blir någon förändring. Barnen ska absolut inte ta ansvar för sina föräldrar. Det håller vi verkligen med om och är något som är jätteviktigt att lyfta. Men det är viktigt att barnen själva tar ansvar, i den mån de kan. En tonåring bör kunna säga till sina föräldrar vad de tycker.

Låt barnen och ungdomarna växa med ansvar. De är kloka individer och känner när någonting blir fel. De behöver hjälp att våga uttrycka sig och respektera sina åsikter

Här kommer några tips:

  • Ge idrottarna förutsättningar att träna på att ge varandra feedback. Det är en bra start att våga berätta för någon annan vad de tycker.
  • Hjälp idrottarna träna på att säga nej. Ni kan hjälpa dem att träna på det på olika sätt. En metod som kan användas är mentala föreställningar, de kan föreställa sig att de säger nej i olika situationer för att på så sätt träna och bli bättre på det.
  • Diskutera föräldrar och då bland annat att de kan vara krävande att hantera. Ge förslag på hur idrottare kan prata med föräldrarna. Behöver till exempel en idrottare berätta allt för dem? Måste de alltid prata om senaste tävlingen eller matchen på middagen?


Det går att träna barn och ungdomar i att inte bjuda in föräldrarna till diskussion kring deras idrottsprestationer hela tiden. Om ungdomarna aktivt kan styra in samtal mot någonting annat så stimuleras inte föräldrarna att ge kommentarer som är mindre genomtänkta.

  • På vägen hem i bilen är det ok att säga till föräldern att du inte vill prata mer om tävlingen.
  • Under middagen på lördagskvällen är det ok att börja prata om någonting annat än idrotten.
  • Det är ok att säga till föräldrarna att du inte vill att de kommer och kollar på helgens tävling.

Barn och ungdomar ska inte bli förminskade. De kan agera och är kloka individer. Framförallt ska de växa upp och utvecklas till självständiga individer. Det är något vi kan hjälpa dem med.

Vinna eller försvinna? Nej, häng kvar, rör på dig och ha kul!

Hallå! Alla aktiva inom idrott, vad motiverar er?

Skulle vi fråga alla skulle vi få olika svar. Varje individ motiveras av olika faktorer:

  • Klara av nya övningar
  • Snacka med kompisarna
  • Den sköna känslan efter ett hårt träningspass
  • Lekfullheten
  • Känslan av att utvecklas och bli bättre
  • Att lära känna sin kropp
  • Känslan av att göra någonting du aldrig tidigare har gjort och klara det!
  • Dricka iskallt vatten när du är svettig och varm
  • Skratta och göra high five med kompisarna i laget
  • Åka iväg på läger
  • Känslan av att ut sig ordentligt
  • Få nya kompisar
  • Vara med föräldrar i samband med idrotten

Det var några exempel och det finns väldigt många fler. Inom idrotten är det viktigt att ni i organisationen hjälper till att skapa fler motivationsfaktorer. Att samlas lite tidigare och fika, leka eller göra någonting roligt är ett förslag. Ett annat förslag är att då och då göra andra saker tillsammans utanför idrotten. Till exempel picknick med lekar i en park, gemensam middag eller femkamp på Gröna-lund.

Under svensk idrottspsykologisk förenings (SIPF) vårkonferens (2014) på GIH, var en av gästföreläsarna Edvard Deci. Deci är grundare av Self- Determination Theory (SDT) som är en av de mest populära motivationsteorierna. I SDT delas motivation in i inre motivation och olika typer av yttre motivation (som vi skrivit tidigare om här i bloggen). Som förälder, tränare eller ansvarig i en idrottsorganisation vilar ett ansvar att visa idrottarna olika övningar och vad som kan vara roligt. Ett tydligt exempel är när du som förälder tar med ditt/dina barn till någon idrott så att de kan testa på. Första gången är det möjligt att de åker de dit för att ni som förälder säger det, förhoppningsvis övergår det sedan till att barnet vill åka själv. Till exempel för att barnet upplever glädje i genomförandet av idrottsaktiviteterna. Det som till en början enbart var yttre motivation har även utvecklats till inre motivation.

Det är viktigt att ge idrottarna möjlighet att utveckla en inre motivation:
– Fråga idrottarna vad de vill göra (läs mer om det här)
– Engagera dem
– Ge dem ansvar
– Ge dem möjlighet att lära känna varandra
– Förstärk det de gör bra
– Fokusera på deras utveckling

Blommor idrottspsykologi

Om du som tränare har exakt samma upplägg på alla träningar kommer idrottarna tillslut att tröttna. Vissa snabbare än andra. De som först kommer tröttna är de som tycker övningar är tråkiga, sen efter ett tag kommer alla tröttna. Med ett bredare utbud av övningar, fokus på glädje och genom inslag av aktiviteter utanför idrotten, kommer chansen att idrottarna upplever en inre motivation och stannar kvar i idrotten öka.

Tänk en liknelse med en bebis som är rastlös och vill leka. Du testar leksak efter leksak, tills BINGO. Där satt den! Bebisen älskar leksaken, blir glad och får genast en positiv energi.

Vi vet att väldigt många tränare och aktiva inom idrotten gör ett fantastiskt bra arbete! Även medvetna om att ni inte kan göra allt. Som tränare kan du inte ge motivation till de aktiva men du kan hjälpa dem att hitta sin egen motivation. Vissa individer kommer heller inte tycka om att spela till exempel handboll, ishockey, volleyboll eller innebandy, oavsett vad vi gör.