Måste jag genomföra dagens träning?

Det är viktigt att genomföra sina träningspass, att fortsätta träna hårt och regelbundet. Inför vissa pass är man motiverad och inför andra är man inte alls motiverad. Men oavsett motivationsnivå gäller det ofta att vara disciplinerad och kämpa på. 

Samtidigt finns det risk för att träna för mycket och få in för lite återhämtning. Det kan till och med leda till att man till slut tröttnar och inte vill fortsätta sin hårda satsning. Ibland när man är sliten och mindre motiverad kanske man inte heller gör som man ska, man slarvar och fokuserar på fel saker. Dessa pass kanske inte alltid ger så mycket, man tränar på fel saker och försämrar vissa beteenden. 

Därför är det viktigt att tänka till och medvetet fatta ett beslut innan träningar. Ska jag genomföra passet? 

Ibland kan faktiskt det bästa vara att avstå från ett träningspass. Det kan vara rätt att vila för att man har en skada som bara kommer bli värre, man är för trött och sliten eller för att man har för många andra saker att ta tag i. Om man väljer att avstå från träningen är det viktigt att ha en plan för vad man ska göra istället. Så att man genomför en meningsfull aktivitet. 

Om man väljer att genomföra passet är det viktigt att köra ordentligt och göra sitt bästa och att tänka igenom vad man vill få ut av det och vad man ska fokusera på. Det underlättar att vara medveten om att det kommer vara tufft och bli utmanande. Det skapar förståelse och kan hjälpa en att hantera eventuell frustration om det inte går lika bra som det brukar. Många gånger är dessa tuffa pass otroligt värdefulla men för att de ska bli det gäller det att man gör sitt bästa och kämpar hela vägen. 

Oavsett om man genomför passet eller inte så är det viktigt att efteråt reflektera över om det var rätt beslut att träna eller inte träna. Kanske känner man att man borde ha vilat eller att det faktiskt hade varit bättre att träna. Det är så man lär sig fatta bättre och bättre beslut i framtiden. Man lär sig vad man behöver och klarar av.



Who Do You Think You Are? Reflections on the Foundations of Being a Sport Psychologist

Blog Editors’ Note: In the following two posts we first republish, with permission*, an article from 2009, and then the author, Mark B. Andersen, provides an update and comment on what he wrote almost a decade ago.


Performance Enhancement as a Bad Start and a Dead End: A Parenthetical Comment on Mellalieu and Lane

*First published in The Sport and Exercise Scientist, 2009, Issue 20. Published by the British Association of Sport and Exercise Sciences – www.bases.org.uk

Mark B. Andersen
University of Halmstad (Sweden)
Private Practice, Hobart, Tasmania, Australia

Recently, I read with considerable interest the debate between Steve Mellalieu and Andy Lane published in the March 2009 issue of The Sport and Exercise Psychologist. What struck me most was not the arguments about often fuzzy anxiety constructs and the arbitrary metrics used to assess them (see Andersen et al., 2007 for a discussion of the problems of arbitrary metrics in applied sport psychology research), but rather the parenthetical statements about performance enhancement that opened and closed the debate. Mellalieu stated in his opening paragraph, “As sport psychologists, our principal goal is, arguably, to enhance performance” (p. 28). I like the “arguably” part of that sentence. This principal goal statement is not countered until Lane’s penultimate paragraph (closing the debate with a broadside shot) where, bless him, he cites me and suggests that the principal focus of psychologists working in sport settings should be the health, welfare, and happiness of those we serve.

In 2008 I presented a keynote address at the Australian Psychological Society titled, “Sport Psychologist as Performance Enhancer: Pulling the Plug on a Terminal Patient,” which may have ruffled some feathers. So my prejudices about what is wrong with sport psychology are clear, and I would like to “arguably” argue that the focus on performance enhancement started us out on the wrong foot and that the continued emphasis on that goal will keep sport psychology in its marginal (and nearly dead end) position as a sport science and a professional practice.

I think a little history is in order. Two major sports professions, athletic trainers (a sport physiotherapy-like profession) and strength and conditioning professionals, developed in the 1960s and 1970s from humble beginnings (e.g., the National Strength and Conditioning Association had 76 members in 1978), but now, the major associations for these professions each have over 30,000 members worldwide. Sport psychology started out equally humbly in the 1960s and 1970s, but today, the two most visible organisations (i.e., Association for Applied Sport Psychology [AASP] and the International Society of Sport Psychology) combined could probably not boast more than 2000 members (considerable dual membership). So why have athletic training and strength and conditioning flourished over the years, while sport psychology remains a relative backwater that appears to suffer from a retarded development (by about a factor of 15!) in comparison to these other professions? I don’t know the answer, but I have some suggestions.

One serious problem is that sport psychology seems to attract an inordinate number of self-promoters and charlatans who leave trails of alienation behind them making it a continuing slog for trained professionals to gain respect. There are too many poorly trained people and media glamour hounds who tarnish the field’s reputation. In Australia we have a couple of sport psychologists who appear often in the media, especially when a famous athlete is in some sort of crisis. They are more than willing to comment about these athletes’ mental states even though they have never met them. They perpetuate the damaging and weirdly self-serving myth that psychologists are mind readers. I cringe every time I see them on television; too many sport psychologists seem comfortable discussing publically their work with famous athletes. Even if permission was granted from the athlete, it is still exploitation in the service of the sport psychologist. The most bizarre charlatan I met was a man who called himself a sport psychologist and claimed that he could adjust the misaligned “psychic auras” of athletes in order to enhance their performances. Even among the “legitimate” sport psychologists I have encountered over the last 25 years, about half of them leave me wondering whether they would be of any help to athletes and coaches. They have too much personal baggage they are working out (at the expense of their athletes), or they are just plain incompetent. That sounds harsh, but I would say the same thing about clinical and counselling psychologists. The psychological professions seem to attract well over their fare share of exploitative, needy, and narcissistic folks. The above problems, along with societal prejudices, stereotypes and media portrayals in film and TV of crazy or sexually exploitative psychologists may account for some of the limited growth in the field. Such external problems are not something we can do much about, so we might want to look at some internal professional issues over which we have some control.

The other more fundamental problem is the focus on performance enhancement. Back in the 1960s and 1970s we set ourselves a trap with our claims to be able to enhance performance. If we had delivered on those claims, then I would think there would be much more than 200 AASP certified consultants (approximate current number). When the research on our claims of performance enhancement is closely examined there are relatively few studies that use real competitive athletes (not analogue samples) undergoing psychological skills training interventions in randomised controlled trials, with actual real-world competition performance (not laboratory tasks or simulated competitions) as the dependent variables, showing a direct connection between our interventions and performance improvements. And for those studies that do meet such strict evidence-based criteria, the results are equivocal. And that’s just the first problem with a performance enhancement focus.

Sport psychologists claiming their interventions will enhance performance smacks of professional hubris. A softer kind of claim would be that sport psychologists may help some athletes learn some mental (and physical) strategies that might be useful for athletes when it comes to the acid test of real competition. On the day of competition, however, as every coach knows, all bets are off. Performance in real competition is “multi-multi-determined” and having some mental skills under their belts is no assurance that things will go to plan. Yet, sport psychologists still insist that their interventions will work. Strength and conditioning professionals would claim that their programmes will increase strength or fitness, and they have the numbers to prove it (e.g., lifting more weights, jumping higher, longer time to exhaustion), but the claims stop there. The strength and conditioning professional can say to the coach ”You asked me to help the athlete become stronger and fitter, and here are the numbers to show I did my job. I certainly hope the athlete can tap into these improved abilities on the day they are really needed.” What can a performance enhancing sport psychologist say? ”You asked me to improve an athlete’s mental skills, and here are the numbers to prove it?” And what numbers are those? Scores on a facilitative anxiety scale or a mental toughness inventory? Those numbers are arbitrary metrics and have no clear meaning, whereas increasing one’s vertical jump by 8 cm is both a meaningful and significant improvement for sports where jumping plays a role. Making the softer claim would be wise, but too many sport psychologists make the stronger claim, and such claims rest on sandy foundations.

Foregrounding performance enhancement as our métier places a behaviour above the person, and that placement sits on a slippery slope that can lead to dehumanisation, exploitation, and other forms of abuse. Why isn’t our focus on the full range of what may be encountered when we look at whole people rather than specific behaviours? Even when we focus on performance, we have to see how sport behaviour fits, or doesn’t fit, in the lives of those we serve. An 800-metre run does not take place in a vacuum. All the relaxation exercises, or attempts to change beliefs that anxiety helps performance, in the world will probably have little effect on competition anxiety if those fears are tied to some dire imagined and real consequences of failure such as parental psychological abuse, the withdrawal of love, and feelings of worthlessness and emptiness.

There is also the problem of performance enhancers not understanding that interventions may or may not work because the core of behavioural, cognitive or emotional change is probably not the interventions. Positive (or negative) outcomes of sport psychology interventions most likely have more to do with the quality of the relationships between athletes and practitioners. We know this is true in psychotherapy and counselling (Sexton & Whiston, 1994). Some practitioners in our field have addressed this “relationship core” of service (e.g., Petitpas et al., 1999), and my colleagues and I have made it our professional mission to spread this relationship litany.

Performance enhancers seem so focused on maladaptive behaviours and emotions (and interventions to ”fix” those problems) that they leave themselves out of the equation. Sport psychologists, their personalities, and their abilities to form caring, non-contingent, positive relationships (I would even say ”loving” here, but I might be misunderstood by some) are what fuel change, not some cognitive restructuring intervention per se. Not understanding these dynamic interpersonal processes in service almost amounts to professional myopia.

In an athlete’s world, the sport psychologist who focuses on whole athletes and their worlds, their happiness, and their welfare may be one of the only people who doesn’t have a contingent agenda (e.g., enhancing the athlete’s performance). Such a sport psychologist may be the only haven the athlete has where weakness, doubt and fear can be expressed and then embraced and cared for. In our collaborative efforts with athletes we hope to model what a caring non-contingent human relationship is and possibly combat the other pathogenic contingent relationships we find in many other areas of sport. If we are performance enhancers, then we are not much different than a coach with a performance agenda.

In defence of performance enhancement, I must say that I have met several athletes who wanted only to learn mental skills and not explore any other aspects of their lives, and I was happy to teach them those skills. And then they went on their way. More commonly, however, athletes start out expressing a desire to learn mental skills and then a few weeks or a few months later, they begin to want to talk about what is really bothering them. Learning mental skills was a means to plucking up the courage to talk about an eating disorder, dealing with an alcoholic parent or relationship problems. In time rapport, trust and liking grow as the working relationship develops, and it is the caring, holding relationship that helps the athlete get to the heart of the matter. Shane Murphy, probably the most famous Australian in sport psychology and former head of sport sciences at the US Olympic Committee Training Centre in Colorado Springs, once wrote:

“The sport psychology literature is filled with texts that describe techniques and interventions. Although many of these works are excellent, they leave the lingering impression that sport psychology is the sum of such interventions as goal setting, visualization, and attention-control training. Yet the practicing sport psychologist realizes that knowledge of such techniques is but the first step in a long journey toward gaining proficiency in actually being able to help athletes. . . . [reflecting] on my own work with elite athletes, . . . [I] observe how infrequently I ever do straightforward interventions such as those we see studied so often in our journals (Murphy, 2000).” Shane is one of my models for what it is to be a sport psychologist.

We have had over 40 years of performance enhancement, and where has it got us? In comparison to other sport-related professions that grew up during the time of sport psychology’s development, we haven’t come very far at all. It may be time to switch focus. One of the most respected (and loved) exercise physiologists at the Australian Institute of Sport, Dr David Martin, believes that the main goal of applied exercise physiology service delivery to Australia’s top athletes is their happiness, and that the key to success is the relationships the physiologists develop and nurture with those in their care. If an eminent exercise physiologist can take such a stance, then why can’t we?

I’ll end with a story about psychological services to athletes in Australia. The Australian (Rules) Football League Players’ Association (AFLPA) hired a graduate of a professional doctoral sport psychology program to direct and coordinate psychological services to current and former players and their families. The service is strictly confidential so even coaches do not know who is receiving care. The approach is the health, welfare and happiness of footballers. The director contracts a raft of psychologists around Australia to provide service. Business is booming, and the director is constantly looking for more psychologists to help meet the AFLPA’s needs. What percentage of the service is performance enhancement-related? It may not be quite 0%, but it’s not more than 3%. Like the AFLPA’s programme and focus, let’s try something else and then maybe we will develop a widespread positive reputation and make substantial contributions to the lives of athletes and coaches.


Andersen, M. B., McCullagh, P. & Wilson, G. (2007). But what do the numbers really tell us? Arbitrary metrics and effect size reporting in sport psychology research. Journal of Sport & Exercise Psychology, 29, 664-672.

Murphy, S. M. (2000). Afterword. In Doing Sport Psychology (edited by M. B. Andersen), pp. 275-279. Champaign, IL: Human Kinetics.

Petitpas, A. J., Giges, B. & Danish, S. (1999). The sport psychologist-athlete relationship: Implications for training. The Sport Psychologist, 13, 344-357

Sexton, T. S. & Whiston, S. C. (1994). The status of the counselling relationship: An empirical review, theoretical implications, and research directions. The Counseling Psychologist, 22, 6-78.


Reflections From an Island in the Tasman Sea

Mark B. Andersen (2018)

Much has happened in the almost nine years since I wrote this article. I have retired from academia, except for a 10% professor position at University of Halmstad (Sweden). I no longer train future Australian psychologists with expertise to work in sport, health, and exercise settings. Leaving that rewarding work has been both a poignant loss and a welcomed relief, but that’s a long tale. The short version is that I made my exit from my university on mainland Australia in 2014 and moved to the Jewel in the Crown of the Antipodes: Tasmania. Here I work as a clinical psychologist and supervisor, engaging in my two great loves: psychotherapy and supervision. I am a long, long way, both literally and figuratively, from sport psychology service delivery.

I haven’t seriously looked at this article in years, and as I read it over for this blog post, I was a bit taken aback by how indignant, self-righteous, and arrogant I sound in places. I am fairly positive I was angry at the time I wrote it, but that would be nothing new. I get angry with the field of sport and exercise psychology (and some individuals within it) on a regular basis. I probably need to get myself back into psychotherapy (once again) to figure out the roots of some of my emotional dysregulation. These days I, of course, still get angry and righteously indignant over what I perceive to be boneheaded ideas in research (e.g., mental toughness, mistaking maps for territories) and practice (e.g., mindfulness as a performance enhancement tool in a sport psychologist’s toolbox), but after years of meditative practice I can (sometimes) watch that indignation and anger rise and fall away and recognize their essential emptiness. At other times I still get hooked into indignation (it kind of feels good to be pissed off) and can’t seem to let go. But I am working on it.

In re-reading the 2009 article, I think I overemphasised the importance of relationships in service probably because of the under-emphasis of these interdependency and transference and countertransference configuration dynamics in much of the sport psychology literature. There are plenty of situations where the interventions are probably much more important than the working relationships and positive transferences. For example, if an athlete came to me with a fear of flying and was headed to her first international competition that would involve several connecting long flights, and she said, “I really have to get over this, or I am going to be a wreck when I get to Europe,” then I would say, “Well, you are in luck. We have a great treatment for fear of flying. It’s called systematic desensitisation, and here is how it works . . . ”

Her relationship with me will naturally play a role in the treatment’s success, but what will probably most determine how well she does is her daily practice of relaxation and how diligently she applies the simulated behavioural “exposure experiments” such as packing her bags, driving to the airport, and sitting in the terminal while returning over and over again to her relaxation (autogenic self-suggestions, mindful breath, PMR, or whatever other down-regulating practices fit best with her). The quality of our relationship will undoubtedly help (e.g., her faith in me and my faith in the treatment), but it will almost certainly be the intervention, more than the relationship, that will get her to Europe in good shape.

I think, however, that the message about relationships in service still stands up after nearly a decade. Much of trauma and damage (e.g., low self-esteem, not being good enough, unworthiness), and much of healing occur within social contexts (e.g., having a loving coach, working with a compassionate sport psychologist). For example, it would be hard to argue against the influence of the coach-athlete relationship on an athlete’s happiness, well-being, self-esteem, and even performance. For me, the development of a positive, caring, compassionate model of what is best in human relationships between a sport psychologist and an athlete sits as a transtheoretical goal for service regardless of what model of treatment is being used (e.g., CBT, PST, ACT).

Back on mainland Australia, when I used to coordinate a master degree course for training students to become: (a) psychologists first, and (b) psychologists with expertise in working in sport and exercise settings second, we started out with two closely intertwined overarching foundations (yes, I know overarching foundations is oxymoronic, but I like it because it goes all the way from the top to the bottom): (a) initiating, maintaining, and growing positive, caring non-judgemental human relationships with clients, and (b) developing the intra- and interpersonal qualities of the students to resemble, in as many ways as possible, those therapeutic aspects of helping professionals that Rogers (1957/1992) described several decades ago. In various more recent interpretations, those qualities would be congruence, genuineness, authenticity, unconditional positive regard, non-judgement, presence, and empathy. That is a tall order for a trainee (or even a senior) psychologist, and Rogers recognised that these qualities are aspirational. As he stated, “It is not necessary (nor is it possible) that the therapist be a paragon who exhibits this degree of integration, of wholeness, in every aspect of his life” (1992, p. 828). The goals with these foundations are not to become amazing, perfect psychologists, but rather to become, in a Winnicottian (1971) sense, good enough psychologists with all their strengths and weaknesses and still doing their best.

Much of the article I wrote in 2009 railed against, what I still believe, is a narrow, problem-focused emphasis on performance in sport psychology, but that emphasis is a product of how we have been trained, how we are training, and how we will train sport psychologists in the future. If one’s training is primarily performance enhancement then that becomes one’s hammer and one’s nail. And that is fine. I know a lot of people who do only PST with their sport clients, and they do great work. I think most all of the models used by sport psychologists from PST to existential psychology are all paths to the same place: helping athletes and coaches develop more integrated brains that function better in daily life and in the high pressure environments of competition. All our brains are highly social organs, and the story of what happens to brains between clients and therapists (and athletes and coaches) is a tale for another time (see Cozolino, 2017).

Another problem with a performance-enhancement agenda is that it may bleed over to the sport psychologist’s ”performance” in helping athletes get better results, and then our evaluations of work (and worth) as psychologists may become dependent of our clients’ performances. Many neophyte sport psychologists secretly feel that they are crap at their jobs (”I don’t know what I am doing”, ”I don’t have enough knowledge”), and if a measure of a psychologist’s skill or worth is something like ”improved sport performance,” which is determined by a whole hell of a lot of other things besides time spent with a psychologist, then the professional self is going to end up taking a lot of big blows. Here again is the trap of marketing oneself as a performance enhancer. If the athlete or team doesn’t improve, then the psychologist obviously isn’t capable of doing the job he was hired for and may be at risk of losing it. More feeling like crap.

I didn’t have room to focus on training in the 2009 article, but training is what determines what sorts of questions are asked and answered, what sorts of services are delivered and which ones are not, and if we, as a profession, want to change our perspectives and models of service, then we have to start at the education and training levels. One path that my students and I have found helpful to address both the professional-client relationships and the therapeutic qualities of the sport psychologist is intra- and interpersonal mindfulness. I just about cringed when I wrote the word mindfulness.

The proliferation, commercialisation, marketing, and general touting of mindfulness as a kind of panacea (du jour) has left me bemused, alarmed, disappointed, and, my go-to response: angry. In the sport and performance psychology literature, mindfulness has entered the scene, primarily, as yet another “technique” to improve performance, as something one “teaches” clients, and not so much as way for sport psychologists to be in their lives and in their service to others, but there are some exceptions. For example, in a recent text on mindfulness and performance psychology (Baltzell, 2016), most of the chapters are about using mindfulness in service of performance, which is what one would expect, but three of the chapters (e.g., Giges & Reid, 2016) are dedicated to the mindfulness of practitioners and how mindfulness may help with self-awareness, staying present with clients, empathy, and non-judgement. Seeing this shift, or expansion, of focus when it comes to mindfulness in sport psychology service delivery is heartening. I hope it continues.

Almost Done Ranting (again)

Here near the end of these reflections comes some quite mindful, but shameless, self-promotion. A couple years ago, my good friend and long-time colleague, Sam Zizzi, seduced me into editing a book on mindfulness in sport psychology (Zizzi & Andersen, 2017). He knew of my antipathy toward narrow-focused, performance-based uses of mindfulness, and he promised that we would write and edit a book that had a much more practitioner- and student-training focus along with the many pathways opened up by mindful approaches. He pushed all the right buttons, and I am so pleased that we have a book that speaks to the intra-and interpersonal mindfulness of practitioners and students, and the chapters that do have a focus on performance also include the mindfulness of the practitioner working with the athlete (see Waterson’s chapter). There is a case study of the mindful sport psychologist and how he got that way (see Sebbens’ chapter), and there is also another study of a sport injury researcher and his interpersonal mindfulness with his participants in his doctoral research (see Ivarsson’s chapter). Mindfulness can be a tool in a performance enhancement toolbox, but it can also be much more. And so here I am again ranting about limited foci in applied sport psychology, but, I will finish this section with something Sam and I wrote in the preface (Andersen & Zizzi, 2017) of our book about mindfulness:

We [Mark & Sam] are logically inconsistent in that, in many ways, we are both idealists and realists. Our internal (nonexistent) idealist homunculi see mindfulness as a path to helping alleviate human unhappiness, and Mini-Sam and Mini-Mark balk at its use for performance enhancement and its diminished application in sport and exercise psychology. Our realist selves, however, counter that position with statements such as, “Give it a rest! Get over yourselves, and stop being so precious. Who cares how mindfulness is being used in sport? A little mindfulness is better than no mindfulness at all.” And maybe that is our hopeful resolution to our internal contradictions: that students and practitioners who read this book take some mindfulness, no matter what the form, and make places in their hearts and in their interactions with those they serve for this compassionate, human, and humane path. (pp. xiv-xv)

Final Reflections, or Maybe Refractions?

                      To be honest, the piece I wrote in 2009 for The Sport and Exercise Scientist was a bit (well, maybe more than “a bit”) of a tirade about what I felt had gone wrong, and was still going wrong, with applied sport psychology service. In writing this piece in 2018, as a type of reflection on 9 years ago, I am pulled back to the optical meaning of reflection, which is light hitting a surface and changing direction (as in a mirror), and it seems that after my self-righteous rant, I did suggest a “reflection” or change in direction from performance enhancement to the health, happiness, and welfare of those we serve and to the strong, caring, and compassionate bonds we form with them.

For this blog post, I seem to be more in a refractive mode. In refraction, light moves from one medium to another and gets bent in some ways (I like the word bent). A simple example is light moving from air into water, but a metaphorical story of refraction that resonates with me is a light beam of applied sport psychology hitting glass. If it hits a flat pane of glass at a 90° angle, it doesn’t get bent much, and what comes out the other side is the same old, same old. If that same beam of white service light hits a metaphoric prism of mindfulness glass at 45°, then its component light waves get spread out and bent at literally millions of different angles that illuminate all sorts of applications, theories, and possibilities for applied sport psychology practitioners and students such as: the mindfulness of the sport psychologist; interpersonal mindfulness and neurobiology; relationships and interdependency; Buddhist philosophy; Islamic or Christian or Judaic prayer and meditation; presence, attunement, and resonance with clients; paying attention to muscles in PMR; using the mindful, observing self to listen to self-talk; sitting in observation and non-judgement; realisation of no-self; applications to coaching education and training; self-awareness, Freud’s stance in therapy of evenly suspended attention; William James’s stream of consciousness; modelling acceptance for clients; making room in love for hate; and for performance enhancement, opening to this moment, right here, right now with curiosity and fascination; and this list goes on and on. In another word: a rainbow.


Andersen, M. B., & Zizzi, S. J. (2017). Preface. In S. J. Zizzi & M. B. Andersen (Eds.), Being mindful in sport and exercise psychology: Pathways for practitioners and students (pp. xi-xv). Morgantown, WV: Fitness Information Technology.

Baltzell, A. L. (Ed.). (2016). Mindfulness and performance: Current perspectives in social and behavioral sciences. New York, NY: Cambridge University Press.

Cozolino, L. (2017). The neuroscience of psychotherapy: Healing the social brain (3rd ed.). New York, NY: Norton.

Giges, B., & Reid, G. (2016). Awareness, self-awareness, and mindfulness: The application of theory to practice. In A. L. Baltzell (Ed.), Mindfulness and performance: Current perspectives in social and behavioral sciences (pp. 464-487). New York, NY: Cambridge University Press.

Rogers, C. (1992). The necessary and sufficient conditions of therapeutic personality change. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 60, 827-832. (Original work published 1957)

Winnicott, D. W. (1971). Playing and Reality. New York, NY: Routledge.

Zizzi, S. J., & Andersen, M. B. (Eds.). (2017). Being mindful in sport and exercise psychology: Pathways for practitioners and students. Morgantown, WV: Fitness Information Technology.

Self-Promotion Section

Even though Mark has retired from academia, he is still writing and editing books and articles. Here are his latest three books and links to more information about them:

Andersen, M. B., & Hanrahan, S. J. (Eds.). (2015). Doing exercise psychology. Champaign, IL: Human Kinetics.

Gibbs, P. M., Andersen, M. B., & Marchant, D. B. (2017). The Athlete Apperception Technique: Manual for sport and clinical psychologists. Abingdon, England: Routledge.

Zizzi, S. J., & Andersen, M. B. (Eds.). (2017). Being mindful in sport and exercise psychology: Pathways for practitioners and students. Morgantown, WV: Fitness Information Technology.

Prof Mark B. Andersen
University of Halmstad, Sverige

Clinical Psychologist
Hobart, Tasmania, Australia

Email: mark.andersen@hh.se

Vid vilken ålder är idrottare mogna att arbeta med idrottspsykologi?

Hur tidigt kan man börja?

Det är en fråga vi ofta får och svaret är att du kan börja så tidigt som du vill och kan. Ju tidigare idrottare får kunskap om idrottspsykologi desto bättre.

Det vi behöver göra är att nivåanpassa, du kan inte kliva in och förvänta dig att kunna prata om prestationsångest med en sjuåring på samma sätt som med vuxna. Däremot går det att prata om det och även att ge dem verktyg och lära dem strategier för att hantera det. Till exempel genom att lära dem att en aktivering innan match är normalt och att de kan prestera ändå, att fokus bör ligga på utveckling och ha roligt samt att ta med sig de gjorde bra under prestationen.

Idrottare behöver få kunskap om idrottspsykologi och vara delaktiga i en diskussion och process. Det är otroligt utvecklande att enbart fundera över mental träning och få kunskap om vad krav, stress, nervositet, återhämtning, tankar, känslor är.

Barn och ungdomar om några behöver stöd i idrottspsykologiska frågeställningar. De går igenom kris efter kris när de tar sig igenom livet. Yngre idrottare är ofta även mer mottagliga än äldre. De tenderar även att använda dessa förmågor senare i livet om de har fått en introduktion tidigt.

När vi börjar arbeta med idrottspsykologi i yngre åldrar är det viktigt att vi inte har för höga förväntningar och att vi tänker långsiktigt. Bara genom att barn får en ökad förståelse för vissa koncept och upplevelser, att de får med sig lite verktyg och framförallt lär sig uttrycka sig och prata om dessa saker kommer att hjälpa dem nu och underlätta för dem i senare skeenden av deras uppväxt.

Några saker du kan börja med i tidig ålder:

  • Diskutera och utbilda i vad idrottarna kan kontrollera och inte kontrollera. Lära dem fokusera på det som de kan kontrollera.
  • Mentala föreställningar. Att berätta för idrottarna att de kan föreställa sig olika situationer.
  • Mindfulness
  • Träna på att sätta ord på sina tankar och känslor. Att då och då få beskriva hur man mår.
  • Lär idrottarna utvärdera sina prestationer muntligt och skriftligt, beroende på ålder och nivå.

Lycka till!

Jag kommer aldrig igång med min mentala träning!

Det är lätt hänt att den mentala träningen rinner ut i sanden. Oftast är det något klubbar, föreningar, tränare och idrottare vill jobba med. Dock är det mer sällan som de verkligen tar tag i det på ett bra och långsiktigt.

Det finns flera anledningar till att inte ta tag i den mentala träningen på ett bra sätt:

  • I många fall blir det för otydligt, vet inte riktigt vad som ska göras eller vad som krävs.
  • Psykologiskt motstånd och att det känna jobbigt. Det kräver fokus och att man kontinuerligt arbetar med det på ett konkret sätt.
  • Gör det för komplicerat och större än vad de behöver vara.

För att komma igång och träna mentalt på ett hållbart, kontinuerligt och givande sätt är det bra att först fundera och sedan prioritera.

  • Vad har jag mest nytta av att arbeta med?
  • Vad gör störst skillnad?
  • Hur kan jag göra det så konkret som möjligt?
  • Vad är det jag faktiskt ska göra?
  • Hur utvärderar jag om jag fokuserar på rätt saker och hur det går?
  • Hur kan jag ge mig själv rätt förutsättningar för att lyckas och för att arbeta kontinuerligt?
  • Går det att förenkla arbetet?

Hellre att man väljer ut något som känns viktigt att jobba med och att man sätter igång och gör det än att man funderar på en mängd olika saker utan att agera. Det krävs inte att man gör massor av saker. Det viktigaste är att man har ett syfte, en realistisk plan och att man utvärderar arbetet kontinuerligt. När man väl har satt igång är det viktigt att lita på besluten som togs, att fortsätta träna och att ge träningen en chans. Ge det tid.

Här följer tre exempel:

1. Jag är badmintonspelare och jag vill hantera min frustration på ett bättre sätt. Jag ska jobba med följande strategier under nästa vecka. På söndag kväll utvärderar jag hur det har gått och gör eventuella justeringar i mitt arbetssätt:

  • Jag ska arbeta med att komma i säng mellan 22-22.30 varje kväll.
  • Jag ska se till att vara noggrann med min kost innan/under träningar och tävlingar.
  • Jag ska arbeta med bra rutiner (t.ex. mellan bollar) under träningar och tävlingar.

2. Jag är en simmare och jag skulle vilja fokusera bättre under tävlingar.

  • Jag funderar på vad jag skulle vilja fokusera på under olika moment av träningar och tävlingar. Hur kan jag arbeta med mitt fokus under träningar för att jag ska kunna fokusera så bra som möjligt på rätt saker under tävlingar?
  • Innan träningar/tävlingar så påminner jag mig själv om vad jag ska fokusera på.
  • Efter träningar/tävlingar utvärderar jag om jag hade fokus på rätt saker. Hur bra jag var på att bibehålla fokus och refokusera. Jag funderar på om något hjälpte mig i det här arbetet och vad jag vill förbättra inför och under nästa tillfälle.
  • Jag arbetar med att vara så närvarande som möjligt i de saker jag gör även utanför träning och tävling. Om jag pratar med en kompis arbetar jag med att vara närvarande i stunden och refokuserar på samtalet om tankarna vandrar iväg på annat. Om jag läser historieläxan sätter jag en realistisk tid för hur länge jag ska plugga och arbetar sedan med ett bra fokus när jag läser.

3. Jag är en fotbollsspelare och jag vill bli bättre på att skjuta trots oro eller rädsla. På måndag morgon om två veckor utvärderar jag hur det har gått och gör eventuella justeringar i mitt arbetssätt.

  • Jag arbetar med att alltid ta skottet när jag kan på träningar/matcher! Och att ge mig själv positiv feedback efteråt oavsett om det gick bra eller dåligt!
  • Jag arbetar med att ge andra spelare i laget positiv förstärkning (”Bra att du tog löpningen!”, ”Bra utmanat!”, ”Bra hemlöpning!”) när de gör rätt.
  • Efter träningar/matcher går jag igenom hur många lägen jag hade att skjuta under träningen/matchen och hur ofta jag avstod/väntade med att skjuta och hur ofta jag tog skottet.
  • Varje kväll innan jag går och lägger mig så föreställer jag mig olika matchsituationer och att jag tar skottet fast det är läskigt. Jag arbetar med att vara ok med känslan efteråt, ha ett bra kroppsspråk, ge mig själv cred för att jag tog skottet.

Mental träning: Ge dig själv rätt förutsättningar!

Det kan vara svårt att förändra vanor och destruktiva beteenden. Många elitidrottare har tuffa scheman och pressar sig själva hårt. I många fall får de inte riktigt den återhämtning de behöver, varken i kvantitet eller kvalitet.

Om du arbetar med att bli bättre på att hantera din frustration är det viktigt att ge dig själv goda förutsättningar för att göra ett bra arbete. Om man under en längre tid har uttryckt sin frustration på destruktiva sätt kan det krävas mycket för att lära sig hantera frustrationen på ett bättre sätt.

Generellt sett hanterar man frustation sämre om man är trött och sliten. Om man på en bra dag kan vara för hård mot sig själv och uttrycka sin frustration på ett destruktivt sätt blir det inte lättare om man ligger nära gränsen och pressar sig själv hårt.

Att arbeta med att hantera sin frustration, att vara kvar i känslorna, att acceptera dem och fokusera på rätt saker kräver hårt arbete. Det kräver perspektiv, självbehärskning och aktivt arbete med sitt fokus. Då behöver man också anpassa helheten till det.

Se till så att du sover och äter bra och arbetar med kvalitativ återhämtning (ha dagar helt utan träning i din idrott, tid då du inte behöver prestera i någon form, tid då du vilar och ha tid då du är aktiv med annat, hitta på nya saker, hitta på roliga saker och umgås med människor du tycker om). Ta gärna bort ett eller några träningspass i veckan eller korta ner träningspassen under en period och se till att arbeta på ett bra sätt med dina rutiner och din hantering av frustrationen. När du kan hantera frustrationen på ett bättre sätt kan du stegvis lägga till mer träningstid.




Pre-Performance Routine: “We are what we repeatedly do.”

We are proud to have Dr. Duncan Simpson as guest author for our blog. Enjoy his text about how to develop pre-performance routines.

Pre-performance routines (PPR’s) have been taught by coaches and advocated by sport psychologists (e.g., Boutcher, 1990; 1992; Lobmeyer & Wasserman, 1986; Lidor & Tenebaum, 1993) for many years. The widespread use of PPR’s is probably because the moments before skill execution are crucial in deciding whether a performer achieves a peak performance state (Boucher, 1990). Therefore, it is hardly surprising that PPR’s have consistently been shown to have a beneficial effect on performance (see Cohn, 1991; Cohn et al., 1990; Cotterill, 2010, 2011; Cotterill & Hill, 2014; Crews & Boutcher, 1987; Mesagno & Mullane-Grant, 2010; Wrisberg & Pein, 1992).

Athletes often use PPR’s in sports that can contain closed skills (e.g., tennis serves/returns, basketball free-throw, golf shots/putts). The nature of closed skills allows athletes crucial moments of personal control in an environment which is otherwise uncontrollable. The most commonly accepted definition of PPR’s is “a sequence of task-relevant thoughts and actions which an athlete engages in systematically before his or her performance of a specific skills” (Moran, 1996, p. 177). While, the terms routine, superstition, and ritual are sometimes used interchangeably by athletes and coaches there are important and distinguishable differences. Routines should specifically address task-relevant thoughts (e.g., focus cues) and actions (e.g. relaxation breaths) that can be logically connected to aiding a performance outcome. In other words, there should be nothing in a PPR that does not in some way connect to the skill being executed. However, superstitions and rituals are in many ways connected to the creation of luck and often contain actions that have no logical connection to performance (e.g., wearing a lucky pair of socks, tapping body parts, avoiding stepping on lines). A simple way to differentiate these terms is with the following statement “superstitions and rituals control you, while you control routines.” However, having said this, when I start working athletes I won’t necessarily try to change or ban superstitions or rituals straight away. Instead, I will work with athletes in a collaborative process to ensure they understand what they are doing before the performance and why they are doing it.

When developing a PPR with an athlete, I start by thinking about the what might influence his or her performance. This idea is supported by Gallucci (2014) who said “pre-performance routines probably should include all aspects that may influences performance” (p.14). In fact, researchers investigating the nature of PPR suggest athletes use a range of psychological strategies depending on the specific requirements and demands of the performance and that each PPR should be individualized (Cotterill, Sander, & Collins, 2010). Furthermore, while, the consistency of a PPR is important it should be the task demands that influence the duration of the PPR (Jackson & Baker, 2001). For example, some golf shots simply need more planning time than others (e.g., bunker shot vs. pitch from the fairway). Therefore, PPR’s should be individualized and focused on what the athletes “do” and “need” as opposed to keeping the PPR a consistent time (Cotterill, 2008; Holder, 2003). However, while task demands and flexibility are important, athletes should develop a generic template for their PPR routine based upon the psychological and performance demands of their sport (Cotterill, 2008). To summarize PPR should be individualized, systematic, flexible, have a generic template, include all aspects that may influence performance and be specific to the demands at that moment of performance.

When we break down performance, there are four skill components: physical, tactical, technical, and mental skills (Wrisberg, 2007). Physical skills involve the body’s readiness to execute a particular movement. Tactical skills involve decision-making aimed at giving athletes an advantage. Technical skills refer to the effective execution of a particular movement. Lastly, mental skills involved the effective mobilization of thoughts and feelings to maximize performance. Given that just about any sporting performance involves these four core components and that the ultimate purpose of a PPR is best prepare the athlete to perform, then a PPR should include and be structured around these four core components. Therefore, I like all my athletes to develop a PPR that ensures they address each one of these components before they try to perform. The order, the behaviors, and time spent on each component don’t necessarily have to be consistent, but rather it is based on the specific demands at that moment. So I like to collaborate with athletes to ensure they have the necessary skills that can be used as part of their PPR “toolbox.” The following are examples of what athletes can do within each component of the PPR:

  • Physical: Body language, stretching, body scan, centering breathing, hydration/nutrition.
  • Tactical: Complete evaluation of the task demands and a decision on the required response.
  • Technical: Grip, body/feet position, swing or throwing motion.
  • Mental: Attentional focus, self-talk, relaxation strategies, imagery, preparatory arousal.

The following is an example of a PPR for a tennis serve. After the point, the player goes to his/her towel, takes some deep breathes and does a quick body scan to check that his/her body is ready to play (Physical). Next, the player slowly walks to the service line and develops a point-plan (Tactical). Once the player arrives at the service line, they set the feet, grip their racket, and check their body is in the right position (Technical). Lastly, the player looks down the court, identifies a clear target in the opponent’s service box, uses a piece of positive self-talk, takes a couple of breaths to relax (mental) and serves.

Athletes must develop a PPR that best addresses their personal and performance needs. Those working with athletes must try to accept existing routines and behaviors (unless maladaptive), seek to understand why they are used, and then implement subtle changes where needed (Cotterill et al., 2010; Cotterill, 2010). Lastly, PPR must be utilized in practice on a consistent basis and reinforced by coaches for the PPR to be most effective in competitions.


About the author
Dr. Duncan Simpson joined IMG academy in January 2017 and provides mental conditioning services for tennis and golf. Dr. Simpson was previously at Barry University in Miami where he served as an Associate Professor in Sport, Exercise, and Performance Psychology Program. Originally from England, he received his Ph.D in Sport Psychology from the University of Tennessee, Knoxville. Dr. Simpson is a Certified Consultant with the Association of Applied Sport Psychology (CC-AASP). Since 2005 he has been conducting mental skills training with athletes and coaches from a range of sports and varying in talent and ability from beginners to professional/Olympic athletes, including NCAA D-I, II, & III student-athletes. 

Mindfulness inom idrotten

Under tre veckor i maj praktiserade Emil Andersson hos Imagine that AB. En av uppgifterna Emil hade under praktiken var att skriva ett inlägg till den här bloggen. Inlägget som handlar om mindfulness kan ni läsa nedan.

Mindfulness (medveten närvaro) är inget nytt, det har funnits länge, men inom idrotten har det blivit mer och mer populärt den sista tiden. Den mest kända definitionen av mindfulness skrevs av Kabat-Zinn (1994, p. 9): ”Paying attention in a particular way: on purpose, in the present moment, and non-judgmentally”.

Gardner och Moore (2007) tog senare fram ett koncept för hur man kan tillämpa mindfulness inom idrotten, the MAC (Mindfulness-Acceptance-Commitment) approach. Konceptet syftar till att hjälpa idrottare utveckla följande delar:

  1. Närvaro i stunden utan att döma.
  2. Accepterande av alla tankar och känslor.
  3. Villighet att vara kvar i alla sorts tankar och känslor.
  4. Fokusera på det som är relevant för uppgiften
  1. Att vara närvarande i stunden utan att döma vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt. Observera och notera allt som händer både i kroppen, i sinnet och i omgivningen istället för att döma och försöka kontrollera.
  2. Att acceptera allt som händer så snabbt som möjligt istället för att försöka kontrollera/ta bort oönskade tankar och känslor. En tanke är ingen absolut sanning, tänker du negativt måste det inte leda till att du gör en negativ handling. Du kan istället välja att agera på ett sätt som ligger i linje med din värdering oavsett vilka tankar du har.
  3. Att vara villig och våga vara kvar i de känslor och tankar du har även om de är obehagliga. Detta istället för att försöka fly ifrån eller undvika en jobbig situation och därmed få en lättnad på kort sikt. Långsiktigt sett är det bättre att vara kvar i de jobbiga tankarna och känslorna jämfört med en massa tillfälliga undanflykter.
  4. Att fokusera på det som är relevant för uppgiften just i stunden. Att rikta fokuset bort från sig själv och sina egna kroppsupplevelser eller andra saker som händer utanför och istället rikta fokuset till det som är relevant för aktiviteten. Exempelvis i ishockey; fokuserar du på att känner dig trött i kroppen i slutet av matchen, kommer du inte veta lika snabbt vad du ska göra med pucken när du får den. Om du istället fokuserar på vart med- och motspelare är, vart pucken är och vart du ska vara på isen, kommer du ha större chans att ta ett bättre beslut när du får pucken. Du kan prestera på topp oavsett om du har oönskade tankar och känslor i kroppen förutsatt att du fokuserar på det som är relevant för uppgiften. Likt allt annat kan du bli bättre på mindfulness genom att träna på det. Det finns många olika mindfulnesstekniker de vanligaste fokuserar på andningen, känslorna, sinnena eller kroppen.

Emil har nu även startat en egen blogg om idrottspsykologi. Du hittar bloggen här.

Kabat-Zinn, J. (1994). Wherever you go, there you are: Mindfulness meditation in everyday
Life. New York, USA: Hyperion.
Gardner, F. L., & Moore, Z. E. (2007). The psychology of enhancing human performance,
the mindfulness-acceptance-commitment (MAC) approach. New York: Springer
publishing company.

Träna på att hantera misstag

Idrottare gör misstag. Det spelar ingen roll vilken nivå, om man som elvaårig fotbollsspelare deltar i Gothia Cup eller trettioåring spelar i Premier League. Det är omöjligt att undvika misstag och därför inte heller givande att försöka undvika det. Det du kan sträva efter är att göra det du ska så bra som möjligt och bli bättre på att hantera de situationer då det går sämre.

Inom idrotten ligger fokus oftast på att prestera så bra som möjligt. Simmare ligger i vattnet och arbetar med sin teknik, längdhoppare kör längdhopp med uthopp på en låda och ishockeyspelare kör passningsövningar.

Något vi tycker man borde träna mer på är att bli bättre på att hantera situationerna då det går mindre bra. För att hantera de situationerna bättre behöver man först veta hur man ska agera i dem och sedan träna på att bete sig så både under träningar och tävlingar. Det är viktigt att man visar att det är ok för andra att göra misstag, både genom sitt agerande vid egna misstag och genom beteende/feedback då de andra presterar sämre.

Ett bra sätt att hantera egna misstag på är att:

  1. Acceptera misstaget
  2. Ställa sig frågorna: (1) Hur kan jag göra det bättre nästa gång? (2) Vad gjorde jag bra i situationen?
  3. Fokusera på det man ska göra nu (alternativt fokusera på till exempel andningen eller ett bra kroppsspråk innan man fokuserar på nästa situation).

Genomför övningar då ni tränar på att hantera misstag på ett bra sätt. Bestäm vad ni ska fokusera på, arbeta med att göra det och utvärdera/ge feedback efteråt.


Mental tuffhet och förmågan att refokusera

Att trots störande moment ha förmågan att fokusera på uppgiften utgör en del av mental tuffhet.

Ett exempel är Masim som spelar rollerderby. Hon börjat matchen bra och är närvarande. Sedan får hon ont i ena tummen och hennes fokus riktas då mot smärtan i tummen. Hur känns den? Kan hon fortsätta?

 Det är naturligt att vi uppmärksammar någonting som gör ont och att hjärnan hoppar mellan en massa tankar relaterade till det som hänt. Det vi kan träna på är att förbättra förmågan att återigen fokusera på uppgiften, som hos Masim innebär att spela rollerderby, ligga tätt på motståndarna och följa spelplanen.

är är några exempel på hur du kan arbeta med mental träning för att bli bättre på att refokusera:

  • Träna på att vara närvarande när du läser en bok och att refokusera så snabbt som möjligt när tankarna vandrar i väg.
  • Försök genomföra träningen och övningarna så bra som möjligt trots att du oroar dig över morgondagens tävling.
  • Sätt dig bredvid en störande fläkt och försök studera eller jobba. Arbeta med att fokusera på uppgiften trots det störande ljudet.
  • Fokusera på din andning och när andra tankar dyker upp accepterar du dem och refokuserar på andningen så snabbt som möjligt.
  • Du kan be en kompis i föreningen att rubba dina rutiner i en vecka. Att hen ser till att du missar vissa viktiga aspekter i dina förberedelser. För att träna upp din förmåga att hantera förändring samt träna på att återigen fokusera på uppgiften.
  • Stör varandra medvetet i olika moment under träningen och träna på att refokusera möjligt när det händer.


Bli bäst när det gäller

Om du vill bli bäst när det gäller finns det inga genvägar. Det går inte att enbart anstränga dig när något står på spel eller när du känner för det. Varje träning och tävling har betydelse och det är viktigt att göra passen meningsfulla för dig.

  • Arbeta med att fokusera på rätt saker fast det bara är tio minuter kvar av träningen och du är helt slut.
  • Fortsätt arbeta med att bibehålla ett bra kroppsspråk och bra fotarbete fast det knappt finns någon möjlighet till vinst/bra placering längre.
  • Fortsätt arbeta med att slå igenom slagen ordentligt fast bollen bara flyger ut, du skäms och du inte vågar.
  • Fortsätt kämpa, genomför rutinerna lika noggrant och fokusera på det du ska fast du/ni vinner stort.

För att alltid kunna göra ditt bästa och anstränga dig oavsett läge är det oerhört viktigt med bra återhämtning, kost och socialt stöd samt att du arbetar med att få in andra (som inte har med ditt idrottande att göra) roliga och meningsfulla aktiviteter i din vardag.